Utebloggen

Här skriver jag om alla mina äventyr, från planering till genomförande. Under Kategorier kan man läsa om pågående samt redan genomförda expeditioner, och de tankar jag har/hade kring bl.a. utrustning, vägval och budget. Jag klättrar självständigt, dvs. icke-kommersiellt och utan guide. I huvudsak försöker jag genomföra mina bestigningar i god alpin stil, men eftersom säkerheten kommer i första hand, kan jag göra avsteg från detta när det är nödvändigt. Jag har medvetet valt att vara osponsrad för att kunna förbli genuin.

Carstensz - Dag 8

Idag, 23:e december, äntligen skulle vi få flyga ut till Sugapa och den väntande djungeln. Det var dags att frigöra sig från den apatiska limbotillvaro som de senaste dagarna hade invaggat oss i. På morgonen hade vi packat allt och först skickades våra stora packningar med en egen transport. Själva satt vi i hotellobbyn och väntade på klartecken. Anledningen var att man inte ville att vi skulle sitta på flygplatsen, vilket skulle kunna skapa reaktioner hos lokalbefolkningen. Vi skulle åka, i princip, när planet var startklart.

 

Ganska snart blev vi hämtade till flygplatsen. Vi vägde in oss, och blev sedan transporterade till baksidan av en hus. Vi fick instruktioner om att hålla låg profil, dvs. att inte visa oss synligt för andra. Vi väntade på en väderlucka i Sugapa. Just nu regnade det ganska mycket där borta.

 

 

Tålamod är en god egenskap hos bergsklättrare. Det är därför jag brukar säga att jag hellre klättrar med en revisor än med en adrenalinjägare. Revisorn är metodisk och har ett öga för detaljer och helhet, ungefär som en schemaläggare ;). Bergsklättring är förmågan att explosionsartat kunna prestera fysiskt och psykiskt, när det behövs, och under kontrollerade former. Däremellan gäller det att kunna bida sin tid och förbereda sig.

 

När väl kommandoropet kom, så var vi snabbt på fötter och gick med raska steg ut till planet. Vi hoppade in och ganska omgående lyfte vi från marken. flygningen tog ca. 40 minuter. Timika ligger söder om bergen och därför flyger man förbi toppen till Sugapa som ligger norr om bergen. Tyvärr var det ganska molnigt, så utsikten var begränsad.

 

Efter en intressant landning gick vi upp till byn för att stuva om det sista i packningen. Byns motorburna ungdom kom dit på sina motorcyklar. MC-kurirerna fungerar som både taxiverksamhet och speditionsföretag ute bland byarna. Vi fick sätta oss baktill varsin motorcyklist, och de skulle köra oss till den sista byn innan djungeln, Suanggama. Motorcykelresan skulle ta ca. 30 minuter.

 

  

 

Det var en ganska guppig resa, och man fick hålla i sig för glatta livet för att inte trilla av. Samtidigt var det fascinerande att nu få se det genuina Papua. Byar med runda hyddor och grisar som sprang överallt. Vi fick också vårt första smakprov på den lera som skulle bli en kär [läs ironi] följeslagare genom djungeln.

 

Vi hade avverkat lejonparten av sträckan när vi plötsligt blev stoppade i en by. En road block, dvs. vägspärr. Männen står på vägen och ropar aggressivt. Vissa av dem har moderna skjutvapen, andra är utrustade med pilar och båge. Vi tar det med viss ro, vi känner till att byarna brukar göra dessa vägspärrar för att sedan låta grupper passera. Det känns hyfsat tryggt eftersom vi har med oss ett par indonesiska armésoldater som eskort, och båda är rustade till tänderna med olika pangpang-saker.

 

Efter en och en halv timme, kan vi åka vidare. Det visade sig att de önskade15 miljoner indonesiska rupier för att låta oss passera. Den gängse taxan ligger på 5 miljoner. Därav tog det lite längre tid. Parterna enades till slut om 7 miljoner (ca. 4200 SEK).

 

Vi satte oss på motorcyklarna igen och vi hann inte köra länge innan vi kom till en by där vi möttes av en kör bestående av kvinnor och barn. Sången och att hela byn var på vägen gjorde att vi först trodde att det rörde sig om något slags välkomstkommitté. Lite etnocentriskt naivt, kan tyckas. Det visade sig vara ytterligare en vägspärr. Dock var denna by betydligt mer aggressiv i sin framtoning än den förra. Vi blev mer eller mindre helt omringade av invånarna, medan några av männen eldade på varandra.

 

    

 

Våra guider försökte förhandla med byinnevånarna, men de hävdade bestämt att det inte rörde sig om pengar. Ingen summa som erbjöds var intressant. Till saken hör är att människorna i byarna är kristna och djupt religiösa. De ansåg helt enkelt att vi inte skulle få passera i samband med julfirandet. Efter många långa diskussioner kom de fram till att vi skulle stanna i deras by som en gest av välvilja från båda parter.

 

Logi ordnades i pastorns bostad, vilket var det enda huset av västerländskt snitt, utöver kyrkan. I övrigt bestod byn av de karakteristiska runda hyddorna. Vi tilldelades ett litet rum lagom stort för fyra personer att sova i. Att vi sedan delade rummet med en hel del råttor/möss blev vi varse nästa morgon när vi insåg att de ätit på det bröd som skulle bli min frukost under klättringen. Det var bara att kasta. Man vet ju inte var de råttorna har varit med sina morrhår.

 

    

 

Vi visste inte hur länge vi skulle hållas i byn. Först pratade de om att vi skulle släppas 27 december, dvs. efter annandag jul. Det skulle innebära att vi låg åtta dagar efter i schemat. Vi skulle bara hinna gå genom djungeln och göra toppen, men inte ha någon dag över för utmarschen. Hela expeditionen var nu i fara. Det fanns egentligen ingen tid till att hinna ut igen. Vi började alla fundera på att boka om våra hemflyg.

 

Nåja, imorgon skulle det vara julafton, och kanske skulle byinnevånarna få lite julstämning och låta oss passera tidigare. Hoppet är det sista som överger en. Och med lite självsuggerering kunde vi slutligen komma till ro i våra sovsäckar efter en dag, fullsprängd med nya intryck och händelser.

 

Till topps! /Joel