Utebloggen

Vi vaknade denna juldagsmorgon med viss förväntan. Vi skulle få bege oss vidare. Först efter det att morgonmässan gått av stapeln kunde vi fortsätta vår färd. Med hjälp av apostlahästar och motorburen ungdom kom vi snart Suanggama (1900 möh), sista utposten innan djungeln.

 

 

Det blev en del väntan i byn eftersom detaljerna kring bärarna skulle göras klart. Dels fördelning av de olika packningarna, dels vem som skulle ta vad. Det förvånade mig lite att kvinnorna var klart överrepresenterade som bärare. Jag frågade guiden om det alltid brukar vara så. Tydligen skilde det sig lite denna gång eftersom kvinnorna hade hotat med att göra en egen "road block", om inte fler av dem blev utvalda. Kul med lite "girl power" i en annars så mansdominerad värld. En annan anledning till att så många bärare var kvinnor var att männen, bl.a. hövdingen skickade två av sina fruar. Eftersom han tog hälften av inkomsten, så fick han på detta sätt en hel bärarlön, utan att ha lyft ett gram, så mycket för "girl power". För övrigt hade han sex andra fruar som inte var med på expeditionen.

 

Expeditionen anlitade ca. 10 bärare. Lite svårt att veta exakt. Det har att göra med att det inte bara är de utsedda bärarna som går, utan oftast följer hela familjen med. Hela bärarsällskapet bestod av ca. 30 individer. Många av dem var barn, vilka följde med sina föräldrar. De fick bära lite grann, men i huvudsak fanns det en lärande och social aspekt. Det här förklarar delvis varför man motsatte sig att expeditionen skulle gå över juldagarna. Eftersom hela familjer följer bärarna, skulle ganska många i byarna försvinna över helgdagarna.

 

 

Själv nyttjade jag inte bärarnas tjänster. Jag bar all min packning själv, dvs. tält, sovgrejer, köksutrustning, mat, kläder osv. Bärarna tyckte nog jag var en konstig snubbe som inte drog fördel av deras närvaro, men ingen uttryckte något avståndstagande med tanke på att jag egentligen gjort en till två bärare överflödiga.

 

Först vid lunch kunde vi börja vår vandring. Eftersom vi kom iväg ganska sent skulle vi gå en ganska kort sträcka till Jambosiga (2200 möh). Jag tänkte inget särskilt om det, utan började trava på. Packningen kändes hyfsat lätt. Solen stekte på ordentligt, och det dröjde inte länge förrän packningen inte alls kändes så lätt. Snarare ganska tung. Jag har genom åren insett att jag är ganska dåligt anpassad för värme. Jag ska inte tråka ut dig med en lång evolutionsbiologisk harang, men snö och kyla är mer min grej.

 

Att jag dessutom hade ganska dåligt med vatten, gjorde att jag torkade ut snabbt i värmen och den höga luftfuktigheten. Vandringen gick upp och ned och på skrå. Klafsandet i leran var ju inte till någon hjälp. Efter ett par-tre timmar hade jag bokstavligen kramp i varenda muskel under naveln. I vaderna, bak-, fram- och innerlår, höfterna och i mina gluteus. Knäna värkte, svetten droppade ned i mina glasögon. Hur ska det här gå?, undrade jag tyst för mig själv.

 

Som tur var skulle vi inte gå så långt, så när vi äntligen kom till lägret kunde jag pusta ut. Jag reste mitt tält och gjorde mig en stadig middag. Mina blöta och leriga byxor hängde jag upp på tork över bärarnas lägereld. Givetvis fjäskade jag in mig hos några äldre kvinnor genom att bjuda dem på Baby bell's ostar. Min baktanke var inte att de skulle upplåta torkplats för mina byxor, utan att de skulle vilja dela med sig av sina ord.

 

   

 

Jepp, en språknörd som jag kan ju inte sitta mitt ute i djungeln med personer från både moni- och danifolket, utan att få ta del av något så spännande. Jag börjar lite trevande med att peka på elden, och fråga vad det heter. Snabbt får jag svaret på moni osa, och kort därefter på dani kani. Likt ett barn som sitter med en bilderbok, så pekade jag på saker jag såg. Bärarna tillfredsställde glatt min nyfikenhet, och såg nöjt på varje gång jag skriver i mitt lilla anteckningsblock. Det hela övergick till slut att jag inte behövde peka på något utan de försökte överösa mig med ord på allt möjligt. Och om någon från moni sa en sak, fick jag omgående veta vad det också heter på dani, och vice versa. Det handlade inte om någon animositet, utan bara att alla var glada över att få dela med sig av sina språk, sin kultur, sin identitet.

 

Med en hel anteckningssida full med ord drog jag mig tillbaka och gick till mitt tält. Den sista vakna timmen ägnade jag mig åt att stretcha varenda muskel i benen. Jag bävade lite inför morgondagen. Guiderna sa att terrängen skulle bli än värre. Den mängd lera som vi upplevt idag var bara ett litet smakprov på vad som komma skall. Det kändes inte så upplyftande, tänkte jag, medan jag skrapade bort leran som nått mig ända upp på låren.

 

Till topps! /Joel