Utebloggen

Sista anmarschdagen - tack och lov! Nu skulle terrängen bli mer av det som jag är van vid. Sten och grus, och finns det något som jag kan, så är det att gå med tung packning under dessa förhållanden. Detta till trots, var jag lite ängslig inför dagens vedermödor. Idag skulle vi ta oss över New Zeeland-passet. Ett pass som ligger på 4500 meters höjd, innan man kan gå ned mot baslägret på 4100 möh. Mina ömma knän såg inte fram emot dagen.

 

Men det var bara att ta till sig av den livsvisdom som min kära fästmö delat med sig av.

-  Har du ont i tänderna?

- Öhh, nej.

- Men bit ihop, då!

Och bet det gjorde jag. Faktum är att det gick lättare än vad jag hade föreställt mig. Visst, var det drygt när man gick upp och ned, och varje gång som man kom upp trodde jag att nu har jag passerat passet, bara för att bli varse om att vi minsann skulle tappa 100 höjdmeter för att gå upp igen. Men som med allt roligt, så tar det slut. Efter en längre tids vandring med gamnacke kunde jag äntligen lämna passet bakom mig.

 

Snart skulle jag vara där, vid baslägret. Ett viktigt delmål. Vi var nära toppen nu. Inte ens ett dygn bort. Väl framme vid lägret insåg jag att nu skulle jag bara behöva bära min packning nedåt. Det är alltid en skön känsla. Snabbt slog jag upp mitt tält. Som alltid stod mina medklättrares tält redan uppställda när vi kom dit. Bärarna brukar gå i förväg och förbereda allt. Vanligtvis har de sitt boende i samma läger, men inte uppe vid BC, eftersom det är för kallt vandrar de ned till gränsen mot gruvan. Det är på en lägre nivå och lite varmare där. Till saken hör att många av bärarna går barfota hela vägen. Guiderna har tidigare köpt in gummistövlar åt alla, men de föredrar att gå utan.

 

   

 

Baslägret är vackert beläget vid några sjöar som består av glaciärvatten. De ser ganska inbjudande ut där de ligger turkosskimrande. Men något bad blev det inte, utan endast vila och mat. Vi skulle gå upp redan vid midnatt för att göra en alpin start mot toppen. Vid sjutiden på kvällen låg jag i min sovsäck, och kunde knappt fatta att jag inom några timmar skulle påbörja vandringen mot toppen. Om allt gick väl, så skulle jag kunna bocka av Oceaniens, och min femte Seven Summit inom tolv timmar.

 

 

Vanligtvis brukar jag kunna tagga upp mig inför toppdagen, men denna gång var det mest en känsla av slentrian. Toppen kändes inte särskilt utmanande, nästan som att det var en självklarhet att jag skulle nå den. Den stora utmaningen hade legat i djungeln, och det var ju avklarat. Resten var ju bara en formalitet.

 

Kanske var det ett resultat av tröttheten, men utan någon särskild oro inför morgondagen kunde jag somna sött i min blöta sovsäck som blev än blötare alltjämt som regnet föll från himmelen.

 

Till topps! /Joel