Utebloggen

Nu äntligen skulle min resa till Puncak Jaya, även känd som Carstensz pyramid, Västpapua, Nya Guinea, Indonesien bli av. Det var faktiskt fjärde gången gillt. Jag hade planerat att åka till Carstensz både 2010 och 2012, men båda gångerna strandade det på logistik.

 

Så sent som i våras hade jag bokat och betalt resa samt arrangör för att etablera en ny led från söder, men det blev en antiklimax eftersom jag dagen innan avfärd fick ett meddelande på Facebook om att klättringen var inställd. En av de papuanska byarna utmed vägen vägrade låta oss passera. Det tvingade mig till att snabbt göra om mina planer och istället åka till Australien för att bestiga Kosciuszko. Lite av en besvikelse, eller snarare ganska mycket. Dock var det min första erfarenhet av en "road block". Fler skulle komma, och på närmare avstånd.

 

Under sommaren/hösten riktade jag in mig på Antarktis istället, men jag fick tyvärr ingen plats, och när jag sedan såg i mitt Facebook-flöde att de sökte en deltagare till Carstensz för en julbestigning, så tänkte jag att mina 7000 USD, som jag ännu inte fått tillbaka från den indonesiska arrangören faktiskt kunde komma till användning. Jag anmälde mig, och jag behövde bara lägga till ytterligare 2750 USD för att täcka avgifterna. Och denna gång kom inget i vägen - till att börja med.

 

Dag 0 - Jag satte väl standarden för expeditionen genom att jag tittade slarvigt på tågbiljetten. På morgonen för avfärd insåg jag att jag hade missat mitt tåg. Det var ju stabilt. Efter lite smådesperata telefonsamtal till taxibolag och Kristina, fick jag finna mig i att ta ett senare tåg. Det löste sig helt okej, jag kom bara till Arlanda ett par timmar senare, men jag hade gott om tid.

 

Dag 1 - Flygresan gick faktiskt riktigt smidigt, endast en mellanlandning i Bangkok, och så var jag i Denpasar, Bali. Väl på plats träffade jag den ena guiden Raymond och de övriga klättrarna: Miłka från Polen, Lizz och Pete från England. Både Miłka och Pete satsar på 7Summits. Carstensz skulle bli deras fjärde respektive femte topp. Lizz hade tidigare varit på Kili och gjorde nu Pete sällskap till Carstensz.

 

 

 

Dag 2 - Eftersom jag hade checkat in på ett fint hotell, med mycket fint rum såg jag fram emot en natts sömn, om inte annat för att ge jetlagen en omgång. Dock visade det sig att vi skulle flyga till Timika, Nya Guinea klockan 01.00 på morgonen.  Det var bara att packa ihop, checka ut efter sju timmar på rummet, och inse att jetlagen nu hade mig i ett knock out-grepp. Efter lite tålmodig väntan kunde vi boarda vårt plan och snart skulle jag äntligen få sätta mina fötter på Nya Guineas mark.

 

Nya Guinea, det är en sådan där plats som är lite mytisk och mystisk. Lite grann som Alaska eller Grönland. Alla känner till platsen, och har relativt god kännedom om kultur, flora och fauna, men väldigt få åker de facto dit. Det är inte några platser som direkt lockar till sig strömmar av turister. I Nya Guineas fall går det till och med så långt att man inte ens vill ha dit några. Det krävs ett specialtillstånd från polismyndigheten i Jakarta för att få åka dit.

 

Dag 3 - Byråkrati, eller inte, nu står mina fötter äntligen på Papuas mark, eller rättare sagt asfalt. Tullmyndigheten passar direkt på att utkräva lite mutor från vår guide för att inte skapa massa dryga byråkratiska processer för oss västerlänningar. Jag skulle gissa att minst en tredjedel av våra avgifter på ca. 10 000 USD är till för att täcka allsköns mutor. Nåja, vi kom in och fick åka till vårt hotell i Timika. Väl där träffade vi på våra andra två guider Hatta och James.

 

Efter lite shopping för att komplettera utrustningen för de övriga deltagarna, och en mycket fin middag bestående av grillad fisk, så kunde vi gå och lägga oss. Nästa dag skulle vi flyga ut till Sugapa, och vårt äventyr skulle börja på riktigt.

 

Dag 4 - Trodde vi, ja. Det visade sig att en av lokalbefolkningen hade råkat ut för en olycka i Sugapa. Han hade tydligen fått ett av propellerbladen mitt i pannan. Oklart om han överlevde. Oavsett fick det papuanerna i Sugapa att helt vägra alla flygplan landningstillstånd i byn. Inklusive det flyg som vi hade inbokat. Det var bara att finna sig till rätta på hotellet igen.

 

Det verkade som att jag hade sällskap av ett kackerlackspar på deras smekmånad. De höll sig lite för sig själva, och det var okej för min del, men när den ena fick för sig att testa komforten i min säng kände jag mig tvingad att markera mitt revir. Kackerlackan, ungefär stor som en femkrona, fick sitta i skamvrån ett tag.

 

 

Dag 5 - Guiden Hatta som hade ansvar för logistiken jobbade frenetiskt på en lösning. Vi hoppades på att få komma ut till Sugapa under dagen, men på kvällen fick vi beskedet om att vi inte skulle få komma ut förrän den 23:e december. Det var om först tre dagar. Anledningen var att alla flyg var fullbokade nu i och med att det var jullov. Speciellt många inom militären flög till sina hembyar, och militärerna kunde guiderna inte muta sig förbi. Dock ska ni veta att vi försökte.

 

Raymond och Hatta åkte till alla flygbolag och erbjöd dem dubbla priserna för en flygning. Vi försökte förmå dem att sätta in extraflyg, vi fyra klättrare gick in och erbjöd 1000USD extra var, dvs. trippla priset, men ingenting fungerade. Problemet var inte bara flygningen ut, utan att detta påverkade hela vårt upplägg. Skulle vi flyga ut först den 23:e, så var vi fyra dagar efter schemat. Arrangören hade meddelat att man skulle lägga till tre dagar för oförutsedda händelser. Redan nu var dessa tre dagar förbrukade, och den marginal vi hade gick från god till obefintlig.

 

Vi gick igenom vandringen och såg över etapperna och var vi kunde tjäna lite extra tid. Det är inte som att vandra i de svenska fjällen, där man bara kan bestämma sig för att gå lite längre, utan här måste man anpassa det till var det finns lämpliga lägerplatser. Efter lite tråcklande kom vi fram till ett möjligt upplägg, in och ut från berget. Dock började vi redan nu att fundera på möjligheten att gå ut via gruvan, men det skulle förhoppningsvis inte bli aktuellt.

 

Dag 6 - Gruvan, det förtjänar en helt egen historia. Vi hade accepterat förseningen, och försökte göra det bästa av situationen. Dock är Timika, Nya Guinea inte riktigt anpassad för turism. Det finns inte många sevärdheter, och de som finns är för krångliga, farliga eller förbjudna att åka till. Hurra! Tre dagar i Timika är väl okej, eller inte.

 

Timika är en stad som uppstod 1972 i samband med att gruvan etablerades. För att man ska förstå gruvans betydelse och roll för Nya Guinea, Indonesien och den här redogörelsen, så känner jag mig tvingad att uppehålla mig lite vid den.

 

Gruvan drivs av ett amerikanskägt företag som heter Freeport-McMoran. Det är världens största guld- och koppargruva, och de ekonomiska summorna vi pratar om är svindlande. Gruvan är den enskilt största skattebetalaren till den indonesiska staten. Det innebär att dess intresse för att gruvan ska få arbeta ostört är massivt. Både polis och militär finns på plats i överflöd, och de tjänar alla gruvan direkt eller indirekt.

 

Allt, jag menar allt, kretsar kring gruvan i denna del av Nya Guinea. Gruvan disponerar ett jätteområde omkring gruvan. Gränsen bevakas av vakter och gruvans säkerhetstjänst. Inne i Freeports område finns det t.o.m. en egen liten stad, Tembagapura (ca. 10 000 invånare), endast för dem som arbetar inom gruvan och deras anhöriga. Här finns regionens modernaste sjukhus. Inom området finns också en 50m bassäng där alla anställda kan åka och bada med sina familjer.

 

 

Eftersom vi hade en kontakt med en kille som hade passerkort in till Freeports område fick vi åka och simma ett par dagar i bassängen. Ett välkommet avbrott och bra träningspass. Att komma in i området är som att komma in i USA. Utanför murarna är det smutsigt och rörigt, ungefär som det brukar se ut i sydostasiatiska länder. Innanför murarna var allt skräp som bortblåst. Bilarna följde trafikreglerna till punkt och pricka. Vägarna var utmärkta och t.o.m. väggrenen var utmärkt med vägstolpar. Freeports område är lite som en stat i staten.

 

Freeport försökter att ta ett socialt ansvar för lokalbefolkningen, speciellt med tanke på att det är deras mark de är på. De sju stammar vars marker påverkades av gruvans start får 1% av gruvans vinst att dela på. Eftersom vi pratar om enorma vinster och en fattig landsända, så får varje individ hörandes till dessa stammar så mycket pengar att de inte behöver arbeta. Räknar jag på den vinst som jag har sett, så får stammarna mångmångmiljonbelopp att dela på varje år.

 

Dock ska man vara medveten om att det finns ett missnöje bland lokalbefolkningen. Det finns en separatiströrelse OPM på ön som vill göra sig självständig från Indonesien. Dessa har också hamnat i väpnade strider med gruvan.

 

Dag 7 - Denna dag åkte vi ut mot kusten och fick se papuanska byar där invånarna har lämnat sina traditionella boenden i form av runda hyddor, men boendestandarden är låg. På många håll kunde man se uppmaningar gjorda med sprejfärg att bojkotta val, och om ett fritt Västpapua.

 

          

 

Under dessa tre dagar i Timika besökte vi också den lokala marknaden, hann med två svängar till bassängen och en tur ut till kusten. Dock har mycket av dessa dagar smält samman till en enda sammanhängande limbotillvaro. Timika är väl inte en plats jag skulle rekommendera för turistande. Jag försökte övertala våra guider att ta oss till ett ställe med paradisfåglar, men det var tydligen för långt och omständligt att ta sig dit. Synd.

 

Till topps! /Joel