Utebloggen

Idag skulle det bli en ganska kort vandringsdag. Vårt mål var Nasidome (3600 möh). Lite träskmark, men utöver det så skulle sträckan vara torr och fin. Lite som en savann. Det stämde mycket riktigt, och jag upplevde att jag verkligen flög fram över grässtäpperna. Eller nåja, jag kunde väl ta ut stegen som en normal människa, jämfört med den trevande, stapplande gångstil jag hade i djungeln.

 

Jag kände mig faktiskt oförskämt stark denna dag. Faktiskt första dagen jag inte umgicks med tanken på att lämna ifrån mig packningen till bärarna. Jag visste ju att baslägret var nära nu. Vi skulle nå det under morgondagen, och det vore ju dumt att ge upp nu när jag var så nära. Dock hindrade det mig inte från att fantisera och dagdrömma om hur mycket jag skulle springa ifrån de övriga klättrarna på toppdagen. Alltså, när vi alla går på lika villkor. Sådana fantasier kunde jag ägna mig åt där jag släpade mig fram sist av alla. Vanligtvis hann jag inte mer än fram till de övriga när de tog små pauser innan vi skulle börja vandra igen. De hade ju hunnit vila i 5-10 minuter. Det gjorde att mina fantasier om toppdagen blev än mer utförliga.

 

Väl framme i lägret kände jag mig ganska fräsch. Min kropp hade uppenbarligen anpassat sig väl till höjden, men det brukar den ju göra. Att jag var blöt som en dränkt katt hade jag nu lärt mig att acceptera som en del av upplevelsen som Papua erbjuder. Idag var också första dagen då vi kunde börja skymta bergen på riktigt.

 

 

I Nasidome kom två pojkar i tioårsåldern ikapp oss. En av pojkarna hade en riktigt god relation till en av guiderna. När de hade hört att vi var på väg, så hade de gått ensamma genom djungeln under två dagar. De hade bara haft en sötpotatis med sig som kost. I övrigt jagade de det de skulle äta. De gjorde själva läger och ordnade med eld och mat. Den ena hade ett pumpluftgevär för jakten. Jag kunde inte låta bli att jämföra med hur det skulle fungera i Sverige. Här hemma skulle föräldrarna inte ens släppa iväg barnen.

 

 

Till topps! /Joel