Carstensz - Dag 17
Nytt år, nya möjligheter! Fast inte just idag, dock.
Vi väcktes tidigt på morgonen av att säkerhetsavdelningens personal letade efter oss. De hade varit vid containern, men förstod av vi var hos bärarna. De hade med sig mat och vatten åt oss. Eftersom de klättrare som brukar komma saknar allt som tält, kök, mat osv. så får man köpa mat och vatten medan interneringen pågår.
Vi försökte prata med säkerhetskillarna om att vi skulle få komma i kontakt med deras chefer. De lovade att de skulle kontakta chefen för att vi skulle få besked om vad som skulle hända. Jag fick en vänskaplig klapp på axeln av en av killarna och med ett stöttande: "Don't worry!". Sedan åkte de iväg. Vi kände oss lite hoppfulla om att det skulle kunna lösa sig ganska snabbt. Dock blev vi uppmanade av säkerhetskillarna att kontakta våra ambassader.
Vi insåg efter säkerhetskillarnas uppmaning att vi behövde få hjälp utifrån. Vi hade fått ta med oss den satellittelefon som guiderna hade med sig. Telefonnummer till våra respektive ambassader hade vi sett till att ordna. Miłka ringde den polska ambassaden, och nyårsdagen till trots fick hon tag på Maricej, och efter ett längre samtal där hon förklarade situationen så skulle han kontakta gruvan för att få dem att snabba på processen.
Pete och Lizz ringde sedan till den brittiska ambassaden. Dock hade ambassaden i Jakarta nyårsstängt, men samtalet kopplades vidare till en jourtelefon i London. Där fick de prata med en Julie som först verkade ha svårt att greppa situationen, men efter en längre utläggning lovade hon att hon skulle ta kontakt med gruvan. Vi hade ju inget telefonnummer till gruvan, eftersom de vägrade att lämna ut något. Julie var dock väldigt hjälpsam och såg till att via nätet söka reda på olika kontaktuppgifter. Vi fick nummer till huvudkontoret i USA m.m.
Nu var det min tur att ringa den svenska ambassaden. Precis som den brittiska höll den nyårsstängt, men jag kopplades vidare till Stockholm. Där fick jag prata med en kvinna som satt jour på UD, eller något liknande. Jag förklarade vår situation, att vi satt internerade i en container på 4000 meters höjd, och att vi var fyra klättrare som skulle uppskatta om den svenska ambassaden, eller annan representant kunde kontakta gruvan för snabbare handläggning. Kvinnan hänvisade till ambassaden i Jakarta, vilken jag förklarade var stängd och det var därför hon och jag pratade. Jag frågade om hon, likt Julie, kunde ringa gruvan själv. Hon motsatte sig det inte men ville då ha ett nummer. Jag förklarade att vi inte fick några nummer, men hon kanske kunde googla. Hon gjorde några försök men menade ganska snabbt att det inte var möjligt att veta vilken Freeport det rörde sig om eftersom hon fick flera olika träffar.
Jag kan ärligt säga att jag fick uppbåda allt mitt tålamod för att vänligt be henne göra det hon kunde för att hjälpa oss. Vilket visade sig vara att skicka ett mejl till den svenska ambassaden i Jakarta, som skulle öppna först nästa dag. Resignerat tackade jag på vänlig svensk manér för hennes halvhjärtade engagemang och hjälpsamhet. Fast det där sista, det sa jag aldrig till henne.
En teckning på containern baserat på mina skisser från platsen. Kanske inte ett foto, men det ger en viss känsla för hur det såg ut.
Timmarna gick, och vi väntade oss säkerhetskillarna tillbaka vid 13-tiden, men först runt 15 kom de tillbaka. Olusten för att vi skulle bli tvungna att tillbringa en natt till på detta ställe började sakta krypa in på oss. Vi frågade om de hade fått tag på chefen, men fick bara ett avvikande svar. När återigen vi bad om att få telefonnumret till chefen vägrade de att lämna ut det. Vi fick några lunchlådor och en 1½-litersflaska med vatten att dela på. Lizz och Miłka vägrade killarna att åka, utan vidhöll att vi ville komma i kontakt med deras chef. Vi fick dock ett namn på honom.
Genom Miłkas sambo i Polen som vi hade SMS-kontakt med fick vi tag på ett nummer till gruvans larmcentral. Vi ringde återigen våra respektive ambassader för att uppge telefonnumret samt namnet på chefen för säkerhetsavdelningen. På den polska ambassaden och den brittiska jouren mottogs uppgifterna, och de hade nu en tråd att följa. När jag ringde den svenska jouren i Stockholm fick jag prata med en ny kvinna och återigen dra hela situationen. I sig inget konstigt, men det som stressade var att batteriet och krediten på satellittelefonen höll på att ta slut. Jag överlämnade dock uppgifterna, såg till att bokstavera namnet på chefen, vara övertydlig med ortnamn, gruvans namn, telefonnummer osv. Signalen var riktigt dålig, men allt gick fram och kvinnan i andra änden lovade att prata med några andra för att se vad de kunde göra direkt. Det gladde mig verkligen.
Tiden gick, och ingenting hände. Vi väntade att säkerhetspersonalen skulle komma senare på kvällen med mat och vatten, men ingen kom. 1½ liter vatten är inte mycket på fyra personer på 4000 meters höjd. Hungriga och uttorkade gick vi tillbaka till bärarnas läger. Där fick vi lite kex att äta av dem. Vi insåg att vi skulle bli tvungna att tillbringa ytterligare en natt här uppe. Vi gjorde oss i ordning för natten. Eftersom utrymmet var så trångt fick jag ligga och skeda den äldre monikvinnan. Vi turades om att ligga lillsked och storsked.
Kan väl avsluta redogörelsen för denna mindre trevliga dag med att konstatera att säkerhetspersonalen var ena tjuvaktiga korpar. Vi hade lämnat våra stavar i containern, men dem hade de givetvis sett till att norpa.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
