Maslows behovstrappa
Du känner säkert till Maslows behovstrappa. Det är en psykologisk teori som bygger på att det finns en viss ordning för hur våra mänskliga behov måste tillgodoses. I början finner vi rent fysiska behov som mat och sömn, för att sedan arbeta oss uppåt via trygghet, kärlek, uppskattning och slutligen självförverkligande. Sätter man in bergsbestigning i detta sammanhang handlar det, för de flesta, om självförverkligande. Dock är det ganska intressant hur alpinister stundtals väljer bort det sammanhag med kärlek, uppskattning och trygghet som vardagslivet med kära och nära innebär. Inte nog med det, vi börjar t.o.m. utmana våra fysiska gränser. Genom att bara sörja för de mest basala behoven som att bli syresatt, hålla sig varm och torr, få tillräckligt med vätska, sömn och mat, så växer självtilliten. Och någonstans här läggs grunden för att nå självförverkligandet. Det är lite tankeväckande att i de enklaste ting ryms ibland svaren på de mest komplicerade frågorna.Till topps! /Joel
Tja, om man sänker de nedre trappstegen kommer man snabbare till toppen...
Känns det inte lite som en....omväg, liksom?!?
Hey, don't shoot the messenger.
En del människor fokuserar väldigt mycket på de första två stegen och även uppmärksamhetssteget i form an bekräftelse och status.
Sätter man kraven för de fysiska behoven väldigt högt, det räcker inte med att vara mätt och varm, utan man skall äta ostron och ha ejderdunstäcken, riskerar man att fastna här. Dessutom bor vi i trygghetens land. Allt man överhuvudtaget kan tänka sig farligt ska elimineras. Inte bara för livsfarliga skador, utan vi skall helst undvika skrapmärken och skärsår också. Speciellt hos våra barn. Vi är också trygghetssökande i tid. Det räcker inte med tryggheten att antagligen kunna äta sig mätt imorgon också, utan vi bygger upp traditioner som skall vara som de "alltid" varit. Vi äter alltid lamm och ägg på påsken. Näe, hur skall det bli nu när Arne Weise inte är i tv på julafton?
Vi har det helt enkelt "för" bra. För de som inte har mat för dagen och inte vet om de blir rånade imorgon finns det bara det i världen. När vi drar ner på dessa behov till någon basnivå är vi egentligen bara på besök i den världen. Vi kan göra det i trygg förvisning om att sen kommer vi hem till påsksillen. Och det är kanske just i den kontrasten som vi får tid att reflektera över vår tillvaro och förverkliga oss själva. För den Guatemalska flykting, som liftar på godståg genom Mexico för att ta sig till drömlandet USA, är upplevelsen av minimalt med mat och faran att bli krossad av ett tåghjul en annan. För honom (oftast en ung man) handlar det om en risk han är villig att ta för att sedan förverkliga sig själv i kontrast till framtiden i Centralamerika. Skulle han kunna åka buss, skulle han göra det.
Sen tror jag det finns en biologisk aspekt också. I naturen och i människans hela historia är resursbrist och otrygghet en realitet. Givetvis har vi evolutionärt fått system som hjälpt oss klara denna tillvaro. Adrenalin, endorfin, serotonin och andra substanser som svar på yttre stimuli. Så på under 100 år har vi kommit till en miljö där dessa stimuli inte finns. Kampen om mat för dagen har bytts mot dilemmat om på vilken webergrill vi ska steka vår entrecote. Vi kör i tristess fram på autobahn i en terrängbil. Vi behöver köra lite (lagom)terräng ibland, annars får vi problem med fyrhjulsdriften. Vad som är lagom skiljer sig individuellt. Vissa klarar sig med TVns artificiella stimuli, andra behöver äkta vara. Endast för den som har en autobahn att köra på får lyxen att välja.
Jo, missade:
Den snabbaste vägen till självförverkligande blir ju att helt fokusera på fysiska "behov" och status. Då behöver man inga djupare tankar, insikter eller udda sätt att definiera sig själv.
Två yxor: Visst har du en poäng i det du skriver. Generellt sett kan man säga att all form av extremsport, bergochdalbanor, skräck-, action- och thrillergenren inom litteratur och film egentligen bara är trygga varianter för att nå de fysiologiska reaktioner som våra kroppar är skapade för. Dock vill jag understryka att utsattheten på bergen är reell. Du kan inte bara åka hem till överflödet som finns där hemma, bara för att det blir lite dåligt väder. På bergen måste du klara dig på de medel som du förde dit. Nothing more, nothing less.
Visst är känslorna på berget mycket mer reella än att se en skräckfilm, det är en del av min tes, men få av oss beger oss helt ut i okänd terräng eller förkastar information och tidigare erfarenheter som Christopher McCandless.
Vi väljer vår utrustning med omsorg, lär oss använda den, läser in oss på leden från tidigare klättrare nästan sten för sten, kollar vädret timme för timme, har nödsändare och kan hämtas ner med helikopter upp till 7000 meter. Allt för att ändå känna en viss form av trygghet att om det skiter sig så kommer jag antagligen hem iaf.
Jag säger inte att vi ska ge oss ut utan förberedelser, men vi gör ändå bara besök i otrygghetens land. Några gör längre turer där vägen tillbaka är lite knivigare, men den finns där!
Läste just ett reportage om nämnda tågflyktingar genom Mexico. För reportrarna kommer det aldrig att bli samma sak som för flyktingarna själva. Visst var törsten, värmen och risken att bli rånad den samma, men reportrarna har en väg ut. Även om känslan inte blir exakt samma, så ligger ändå mycket i just jämförelsen med vår normala vardag.
Du skulle nog se på bergen på ett annat sätt om du var HAP och detta var din möjlighet att slippa svält.
Två yxor: Om det hela handlar om att konstatera att det finns människor som lever i en ständig och konstant utsatthet, så är det inget som jag bestrider. Mitt inlägg handlar mest om att visa hur vi återgår till något mer ursprungligt för att uppnå självförverkligande. Visst, nu har vi (jag) råd och möjlighet att göra detta, vilket en fattig person i en kåkstad inte har, men även denna person skulle enligt Maslow börja klättra på behovsstegen allteftersom ett behov blir tillfredsställt. Även slumpojken från Calcutta skulle sträva efter självförverkligande om han uppnått de övriga stegen. En ganska naturlig utveckling. Det handlar bara om förutsättningar, inte om bakgrund eller nationalitet.
Självklart kommer alla att vilja klättra på trappan, men vi är få som har lyxen att experimentera med att kapa de nedre trappstegen. När behoven redan är uppfyllda. Det kan bara den göra som uppnått den nivå där självförverkligande är en realitet.
Jag tycker också att det är intressantare att utforska sig själv genom att gå ner till någon basal nivå, än att självförverkliga sig själv med nya statusprylar. Det ger dessutom en förståelse för hur andra har det på jorden, nu och då. Det är detsamma om man provar på att leva järnåldersliv eller klättrar i berg.
Min invändning är bara att för oss som är på toppen blir det inte riktigt samma upplevelse som för den som fortfarande klättrar. Vi har lyxen att kunna ta hissen upp igen, jämföra våra upplevelser och dra slutsatser av dem. För den som klättrar på riktigt är begreppet självförverkligande bara en avlägsen dröm.
Jag har i mitt friluftsliv och experimentella historia aldrig på riktigt varit i närheten av det berg som de två första stegen innebär. Har du (som du minns)?
Och här någonstans övergick denna blogg till filosofiska rummet...
