Jag en romantiker
Och för att undvika missförstånd, så syftar jag på romantiker i ett konst- och litteratursammanhang. Romantiken var en idé- och kulturströmning under 1800-talets första hälft. I huvudsak var riktningen en reaktion på upplysningens mekaniska och rationella världsbild. Nu blev känslan det viktigaste, vilket tog sig uttryck i att man gärna sökte erfarenheter och upplevelser som gav stor sinnesrörelse. Det skulle vara storslaget, mäktigt och lidelsefullt.
Som ung tyckte jag bara att romantiken handlade om en massa känslosvammel, men med åren har jag faktiskt börjat omvärdera denna epok. Under stora delar av mitt liv har jag följt upplysningens påbud och handlat förnuftigt. Jag var en välartad elev i skolan, läste sedan vidare på universitet för att kunna ta ett jobb för att betala av mina studielån. Men ändå kan jag inte säga att tillvaron är komplett. Den grå vardagen är resultatet av ett plikskyldigt och rationellt leverne. Det är här romantiken kommer in. Emellanåt är det viktigt att känna att man lever.
F
aktum är att hela friluftsrörelsen har sin grund i romantiken. Bara en sådan sak som att vi ofta säger att vi gärna går ut i naturen för att ladda batterierna, bygger på en romantisk föreställning om att naturen är besjälad. Och just detta gör att det finns kraft och energi som man kan tappa från den. Dessutom var det hälsosamt och stärkande att röra sig i det fria. Häri ligger grunden till den moderna alpinismen. Jag har roat mig med att notera när de olika topparna i Alperna över 4000m blev bestigna, så ser fördelningen ut som följer:
1800-tal 0 st
1810-tal 3 st
1820-tal 1 st
1830-tal 0 st
1840-tal 2 st
1850-tal 13 st
1860-tal 16 st
1870-tal 5 st
1880-tal 3 st
1890-tal 1 st
Dels kan man konstatera att alla berg förutom Mont Blanc (bestegs 1786) blev bestigna under 1800-talet, dels sker majoriteten av bestigningar på 50- och 60-talen, dvs. när romantiken nått sin kulmen.
Jag kan alltså konstatera att dagens alpinism bara är ett led i den romantiska utvecklingen. Det hela rör sig om ett hopkok av naturdyrkan, exotism, eskapism och starka känslor. Kopplingen blir ju uppenbar om man tittar på bilden Vandraren över dimhavet (1818) Caspar David Friedrich.
Till topps!
