Utebloggen

Det är snarare regel än undantag att man stöter på formuleringar i media likt: NN besegrade/övervann det eller det berget. Och varje gång jag ser det blir jag lika uppgiven och trött. Varifrån kommer denna konstiga uppfattning om att vi människor kan "besegra" ett berg? Jag önskar att jag kunde säga att det oftast är oinsatta journalister som formulerar sig så för att fånga läsare, men tyvärr är det lika utbrett bland bergsklättrare/bergsbestigare. Jag antar att det är kampen uppför berget som leder en till tanken att man kämpar mot berget, och att man i slutänden kan segra eller bli besegrad.

Själv passar jag mig väldigt noga för att uttrycka mig som om jag "besegrar" ett berg. Fattar ni hur otroligt absurd den tanken egentligen är? Att jag mäter mig med något som stått där i miljoner år innan Homo Sapiens Sapiens ens utvecklades, och som kommer att stå där miljoner år efter det att vår art upphört att existera. Från bergets perspektiv är vi ingenting, inte ens en myra i jämförelse. Men låt säga att berget skulle ha ett medvetande, och att det förstod att det "tävlade" mot människan. Det skulle sluta i att hela alpinistkåren skulle upphöra att existera, bra så där. Vår förintelse skulle nå bibliska proportioner.

Jag vet att jag på intet sätt kan mäta mig med berget och allt jag gör, gör jag på bergets villkor. Missförstå mig inte, det är inte så att jag tillskriver berget ett medvetande. Det kan inte bli förnärmat eller vredgat på oss människor. Lika lite som solen var vred på Ikaros. Människans hybris är inte bergets eller solens problem, utan helt och hållet vårt eget.

Till topps! /Joel