Solsidan
Ibland tvivlar jag på det meningsfulla med att klättra i berg. Jag har inget välfyllt bankkonto, inte heller har jag något hus eller fin bil att visa upp. Något som de flesta av mina kamrater kan stoltsera med. Det händer att det kommer dagar då jag betraktar min omgivning med viss avund. En tvårumshyresrätt och en gammal Citroën, det är vad jag har lyckats skrapa ihop hittills. Min mor, hon tycker att jag borde satsa mina pengar på möbler, minsann. Det tänker jag inte göra.
För faktum är att då och då blir jag påmind om varför jag prioriterar som jag gör. Ibland händer det att mitt hjärta får svindel, och det är när jag tänker på allt som jag har varit med om, alla platser och berg jag besökt, alla vyer jag sett. Det går inte att sätta någon prislapp på det, och bäst av allt är att ingen kan ta det ifrån mig. Hus, bil och möbler är inte fel, men allt det kan ryckas ifrån en. Nåja, jag ska inte säga för mycket. Jag kommer nog också att hamna i ett liv à la Solsidan, men fram tills dess tänker jag fortsätta samla minnen och upplevelser av soluppgångar på bergssidor.
Till topps! /Joel
Helt rätt Joel, minnen kan man aldrig förlora!
Precis, det gäller att samla medan man kan. :)
Haha, skulle vilja se dig tävla i grenarna åkgräsklippare och Webergrill. Nyast och störst vinner. Det enda som möjligen höjer spänningen i livet är om grannen parkerat sin nya SUV lite över på din sida er gemensamma garageuppfart eller något liknande ilandsproblem. Då kan ni vara mad i Grannfejden också.
Vilken ljus framtid du har.
Har haft villa i den småborgerliga idyllen. Valium för själen.
Nä, har man så många liggunderlag och sovsäckar och tält som du har, då behöver man ju inga möbler! ;)
Fast du, Johansson, jag är ganska rejält säker på att solsidefolket också har minnen och upplevelser som får deras hjärtan att svindla. Det blir väldigt trångt på bergen om alla ska ge sig på soluppgångar på bergssidor precis hela tiden!
Två yxor: Ja, och tävlingsmänniska som jag är, så måste jag bara vinna i status- och präktighetsrejset :)
Кристина: Du har så rätt. Jag kan skatta mig lycklig att jag är en av de få, de lyckliga få. Förty många är kallade, men få är utvalda.
