Utebloggen

Nu har innebandyn kommit igång på riktigt. Tre pass under veckan som gick. Faktiskt kände jag mig lite sliten under helgen, så jag hoppade över löppasset som jag annars tänkt köra. Jag har inte särskilt dåligt samvete för det, speciellt som att det är viktigt att låta kroppen vänja sig med allt detta spring. Men jag ska absolut inte trappa ned på löpningen. Snart är det Hackmora bergslopp igen, och jag har för avsikt att putsa min tid med nästan en minut. Det innebär att jag och Paho ska löpträna regelbundet framöver. Jag misstänker att det blir en del pass i hopptornsbacken :)

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i måndags, tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)

Till topps! /Joel

Vanligtvis när jag köper kläder och utrustning, så brukar jag motivera utgiften med att det är en engångskostnad. Dock har jag nyttjat mina grejer ganska mycket, vilket givetvis sliter. Faktum är att jag har börjat se på kläder och utrustning som förbrukningsvaror. På några år har jag hunnit slita ut ett par underställströjor, en skaljacka, två par trailskor, en kastrull, ett flertal liggunderlag samt hunnit nöta betänkligt på ett par ryggsäckar och tält. Jag kan inte räkna upp allt, men det blir en hel del sett över tid.

Jag skulle förvisso kunna beklaga mig över dålig kvalitet, eller idka självkritik kring mitt handhavande, men jag väljer faktiskt att ta det som ett kvitto på att jag har ett aktivt och innehållsrikt liv :)

Till topps! /Joel

Ja, man kan nästan höra vad det handlar om. En bestigning där klättraren har blivit "curlad" upp till toppen av t.ex. guiderna. Motsatsen är att bestiga ett berg självständigt/i alpin stil, dvs. man bär och gör allt själv. Poängen med att kunna göra denna distinktion är att enkelt kunna förklara för den oinvigde att det är skillnad på bestigning och "bestigning". Vid några tillfällen har personer i min omgivning konstaterat att de har en kompis/släkting som också minsann har bestigit det eller det berget. Och underförstått att om kompisen/släktingen klarade av det, så kan det inte vara såå svårt (oftast handlar det inte om elakhet, utan om okunskap). När man sedan frågat lite visar det sig att de bestigit berget med en kommersiell expedition. Jag vet att jag borde vara större än så. Att jag inte borde fästa någon vikt vid det, men det känns inte roligt när ens insats blir förminskad på det viset.

Att i detta läge börja förklara skillnaden mellan olika klätterstilar känns mest "bajsnödigt". Men nästa gång så kommer jag helt enkelt kunna konstatera att det rörde sig om en s.k. curlingbestigning. Det som är så bra med detta ord är att de flesta intuitivt förstår karaktären på bestigningen. Och att det verkligen är skillnad i svårighetsgrad mellan en curlingbestigning och en självständig, fick jag bekräftat av självaste Russell Brice. Jag träffade honom på Denali, och av nyfikenhet frågade jag honom om vad han ansåg svårast: att bestiga Everest kommersiellt, dvs. med en av de expeditioner som han arrangerar, eller att bestiga Denali självständigt. Russell överlät frågan till sin kamrat som hade erfarenhet av båda varianterna. Kamraten konstaterade, utan någon tvekan, att det är mycket tuffare att bestiga Denali självständigt än vad det är att bestiga Everest kommersiellt. Förvisso är det tufft med höjden på Everest, men allt det övriga är så mycket lättare. Sherpas går alltid i förväg och förbereder allting, så man behöver inte slå upp tält, skotta eller bygga snömurar. De t.o.m. ställer i ordning köken och samlat ihop snö att smälta. Det enda man behöver göra när man kommer fram är att krypa in i tälten och sätta igång köken. Russell bekräftade också att Denali var tuffare.

Här måste jag lägga in en liten brasklapp. Även om Russell var där som klättrare, så förenade han nog nytta med nöje. För Denali lär vara ett ypperligt ställe att komma i kontakt med potentiella kunder, dvs. framtida Everestbestigare. Fördelen är att det är helt rätt målgrupp + att man också vet att de flesta har de grundläggande kvalifikationerna som krävs. Givetvis har Russell inget intresse av att skrämma bort kunder. Dock uppfattade jag att de ärligt ansåg att Denali i alpin stil var tuffare än en curlingbestigning av Everest, även om just termen curlingbestigning inte användes.

Till topps! /Joel

Sådärja, nu har jag kommit igång så smått med träningen igen. Nästa vecka kommer det bli ytterligare två innebandypass, vilket innebär att en normal träningsvecka framöver kommer att innehålla tre pass innebandy, två styrkepass och ett pass löpning.

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i måndags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Löpning i torsdags och söndags (12km) 

Till topps! /Joel

Jag vill bara tipsa om att jag har en grupp på Facebook som heter Alpinist. Alla som är intresserade av bergsbestigning och alpinism är välkomna att bli medlemmar. Gruppens syfte är att vara ett nätverk för alla alpinister/bergsbestigare. Där kan man berätta om pågående/stundande expeditioner eller efterlysa klätterkamrater till framtida projekt. Man delar med sig tips och råd om berg, leder och utrustning.

Ju fler, desto bättre :)

Till topps! /Joel

Eftersom vi hade tur med vädret på Denali, så nyttjade vi bara två av de tre veckor vi hade avsatt för bestigningen. Det innebar att vi hade närmare två veckor att fylla innan vi skulle flyga hem. Eftersom Dawe var tvungen att åka hem tidigare, beslutade jag och Elbe att vi skulle göra en cykeltur i Alaska. Vi hade ju redan all campingutrustning, så vi behövde bara hyra cyklar (125$ per vecka och cykel). Vi funderade lite på sträckningen, och först ville vi cykla från kust till kust, dvs. Stillahavskusten till Ishavskusten, men vi insåg att det skulle bli för svårt. Vi valde att "nöja" oss med att cykla mellan Anchorage och Fairbanks. Men för att slippa den alltför tungt trafikerade Park Highway (knappt 60 mil) valde vi att cykla över Glenn och Richardson Highway. En mycket mer naturskön väg även om den blev ca. 75 mil lång. Klicka på bilderna för att göra dem större.

Dag 1 - Anchorage - Palmer (92km)
Det var en underbar känsla att få sätta sig på en cykel igen. Förvisso var det inte min egen cykel, men det skulle nog gå bra ändå. Den mesta cykelutrustningen hade vi fått låna av uthyraren, men cykelbyxorna var i alla fall nyinköpta. Det var länge sedan jag hade varit ut på en långcykeltur senast. Närmast var nog när jag cyklade Treriksröset - Smygehuk sommaren 2008. För Elbe däremot för det första långcykelturen någonsin. Tyvärr så kantades hennes premiärdag av regn och riktigt tung trafik. I huvudsak kunde man cykla på en cykelväg ut från Anchorage, men en sträcka gick utmed motorvägen, och det var stundtals riktigt läskigt, eftersom det dundrade fram riktiga monster till långtradare. Dock kunde vi efter ett par mil välja en alternativ väg, förvisso längre, men betydligt mer stillsam. Till vår glädje började också solen att titta fram, lagom tills att vi nådde Palmer. Vi ville inte förta oss första dagen, så vi tog in på campingen och lät våra rumpor vila sig inför morgondagen.

Dag 2 - Palmer - Eureka (131km)
Vi följde Glenn Highway, vilket innebar att vi cyklade över Chugach Mountains. Det blev en riktigt jobbig dag, då det kändes som om uppförsbackarna aldrig ville ta slut. Förvisso kommer det alltid en nedförsbacke efteråt (oftast konstaterat av någon som inte själv har cyklat), men vilan de erbjuder brukar inte kompensera för den ansträngning det innebär att cykla uppför. Dock uppvägdes vårt arbete av den otroligt vackra och storslagna naturen. Det var också en befrielse att slippa den tunga trafiken vi hade upplevt under gårdagen. Vi valde att stanna för middag vid Glacier View. Det blev en rejäl ostburgare, vilket vi verkligen behövde efter timmar av slit. Det blev inte att vi cyklade så långt efter middagen, så ganska snart slog vi upp tältet under en vacker Alaskahimmel.  

Dag 3 - Eureka - Sourdough (159,5km)
Följande dag sken solen och vi hade t.o.m. medvind. Det visade sig att vi hade avverkat en tuff, men vacker, sträcka under gårdagen. Denna dag skördade vi frukten av vårt slit, då det gick mycket utför innan det senare planade ut. Naturen förändrades i takt med att vi kom ned på låglandet och en trött granskog tog över. Vi stannade i Glennallen och köpte på oss lite proviant samt att vi passade på att proppa i oss en ostburgare. Tjusningen med att långcykla är just kombinationen av friluftsliv, äventyr och närhet till civilisationen. Man behöver inte smälta snö eller tvinga i sig frystorkat för att komma nära naturen. En annan fördel med att cykla är att man kommer närmare det vardagliga livet. Man hinner uppleva den lokala atmosfären på ett helt annat sätt. Till exempel stannade vi vid en liten affär i Nelchina, som mest såg ut som en souvenirbutik, men det visade sig vara den enda livsmedelsbutiken inom en femmilsradie. Och nu snackar vi en butik som inte kan ha varit större än 5x5 meter. Det var då vi insåg att vi verkligen var i Alaskas backcountry. Nelchina fick Övre Soppero att framstå som en metropol. Efter Glennallen svängde vi norrut utmed Richardson Highway. Vi nådde fram till Sourdough ganska sent, men det var en fin kväll med ett vackert ljus.

Dag 4 - Sourdough - Miller's Roadhouse (115km)
En vacker dag. Vädret var fint och i huvudsak var vägen ganska platt. Vi började närma oss Alaska Range, vilket vi bävade för. Minnet av alla slitsamma uppförsbackar var ännu färskt i minnet. Faktum var att slitet började ta ut sin rätt, då bl.a. Elbe fick så ont i knät att hon tvingades vila sig en stund. Av den anledningen fick hon skjuts en bit till Paxson. Väl där inmundigades den numera traditionsenliga ostburgaren. Efter en välförtjänt vila fortsatte vi norrut, bl.a. passerades Summit Lake innan vi kom till den mest natursköna delen på hela cykelturen: Isabel Pass och de vackra St Elias Mountains. Det är så där omruskande vackert. Dock kan detsamma inte sägas om vår övernattningsplats, som var bredvid Trans-Alaska Pipeline.

Dag 5 - Miller's Roadhouse - Richardson (125,5km)
Till att börja med var dagen helt okej, lite gråmulen bara, men snart kom regnet. Och det var ett ganska rejält regn. Dock fanns det inte så mycket annat att göra än att trampa vidare. Men trots att vädret inte var det bästa började vi få vittring på slutmålet. Vi följde nu Tanana River, som rinner norrut vidare genom Fairbanks innan den senare ansluter till Yukon River. När vi väl kom fram till Delta Junction kunde glatt konstatera att regnet hade upphört. Vi firade genom att beställa in varsin Jumbo Burger, och den gjorde verkligen skäl för namnet. Den kvällen slog vi läger vid en rastplats. Vi hann precis slå upp tältet innan ett riktigt oväder bröt ut. Det åskade och regnade ordentligt. Just det myckna regnet blev ett problem eftersom sömmarna till mitt tält inte är tätade. (Det är ett alpinisttält och därför gjort för snö och inte regn). Inte nog med att vi blev blöta, så skrämde Elbe upp mig varje gång det hördes ett ljud utanför tältet. Hon var rädd för björn, medan jag var rädd för en seriemördare à la hillbilly. Det är tillfällen som dessa som man ångrar att man har sett filmen Den sista färden. Jag kan säga att det inte var någon av våra bättre nätter.

Dag 6 - Richardson - Fairbanks (123,5km)
Vädret på morgonen var kyligt och rått, men det var bara att cykla på. Ganska snart sprack det upp och mot eftermiddagen blev vädret t.o.m. riktigt fint. Vi avverkade mile efter mile och snart nådde vi fram till North Pole, en ort utanför Fairbanks. Här lämnade vi också motorvägen. Förvisso var det en rejäl omväg, men vi slapp den sista biten av motorvägen, som det för övrigt var förbjudet att cykla på. Runt fyratiden kom vi fram till Fairbanks, vilket gjorde att vi hade gott om tid att duscha och göra oss i ordning för den kalkonmiddag som vi blev bjudna på av ägarna till vandrarhemmet där vi bodde. Vi hade faktiskt kommit fram till Fairbanks på självaste nationaldagen 4:e juli. Och efter att ha proppat i sig ostburgare efter ostburgare, så var det helt underbart att få äta något hemlagat :) Den natten sov vi som små barn i trädkojan vi hyrde. Följande dag cyklade vi runt i Fairbanks för att bekanta oss lite med denna legendariska stad. Tyvärr räckte inte tiden till att cykla till Anchorage, så hemfärden dagen därpå skedde via buss (100$ + 10$ för cykeln). Jag och Elbe kunde nöjt konstatera att vi hade upplevt mycket av Alaska. Allt från höga berg till dess städer och skogar. 

Till topps! /Joel

Även denna vecka blev en återhämtningsvecka. Jag hann dock köra ett styrkepass, och jag insåg då hur mycket och snabbt man tappar i styrka. Precis som kondition är styrka en färskvara. Som ett exempel kan jag nämna att jag brukar ligga på 70-75kg i bänkpress, upprepade set om 10 reps, dvs. när jag ligger och pumpar. Nu, efter två månaders styrkeuppehåll, orkade jag knappt göra detta med 50kg. Dock kommer styrkan tillbaka ganska snabbt också. Idag körde jag på 70kg, och även om jag inte lattjade med skivstången, så kunde jag genomföra momentet.

Cykel till jobbet (ti-fr)
Styrketräning i torsdags (60 min)

Till topps! /Joel

Om ni bara visste hur länge jag har väntat på att få skriva detta inlägg. Själva tanken föddes redan innan Aconcagua. Grejen är att jag kan konstatera att av Seven Summits har jag nu klarat av alla högar, vilka är:

Grushögen = Aconcagua
Sophögen = Elbrus
Askhögen = Kilimanjaro
Snöhögen = Denali

Nu återstår de tre pengahögarna. Och det är just kostnaderna som är de svåraste hindret för en självständig klättrare som jag. När det gäller Everest vet de flesta att det kostar en hel del. Klättrar man kommersiellt får man räkna med 250 000-300 000kr, men bara klättertillsåndet går upp emot 70 000-100 000. Dock är Everest det enklaste berget sett ur ett logistiskt perspektiv. Svårare är det med Carstensz och Vinson Massif. Det är byråkratin som sätter käppar i hjulet för det första berget + att det ligger oländigt till inne i Papua Nya Guineas djungler. Vinson Massif ligger ännu mer otillgängligt i och med att berget ligger i Antarktis. Man måste flyga ut till berget alternativt ta sig 60 mil över inlandsisen. Det finns kommersiella alternativ till båda bergen. Carstensz är "billigt" och kostar inte mer än 80 000-90 000, medan Vinson är jämförbart med Everest. 

Är man en klättrare som har som princip att klättra självständigt + att vara osponsrad, så inser man raskt problemet. Givetvis försöker jag kolla mina möjligheter, och faktum är att Everest är det enklaste berget att genomföra av dessa tre. Kanske gör jag något av dessa berg, kanske gör jag det inte. Det får framtiden utvisa.

Till topps! /Joel

Jag tänkte bara tipsa om en bok som min vän Anvi har skrivit, och namnet på boken är just Uteliv med barn. Vad den handlar om tror jag att alla kan förstå av titeln. En kort beskrivning om boken:

Uteliv med barn är en bok som inspirerar till att ta ut barnen i naturen, allt från en skogspromenad hemmavid till en veckolång tur i fjällen. Boken innehåller tips om aktiviteter för både barmarkssäsong och vinter och hur du gör för att få en njutbar tur, både för dig själv och barnen.

Är du intresserad av att köpa boken kan du göra det via hemsidan villut.se. Och nej, jag får inget för denna reklam. Det handlar bara om att jag vill bidra till att få fler människor att vara ute :)

Till topps! /Joel

En lite stympad träningsvecka pga. allt resande, men å andra sidan är det nog bara bra att jag låter min kropp återhämta sig. När jag vägde mig senast (efter Alperna) visade vågen på -4kg, och då hade jag ändå ätit upp mig en del efter Alaska. Det ska bli skönt att börja jobba igen för att få igång mat- och träningsrutinerna. Jag saknar styrketräningen speciellt mycket. Nåja, veckans träning:

Löpning i lördags (50min)

Till topps! /Joel

Jag tänkte att den kommentar Anvi skrev till mitt inlägg om Alperna förtjänar att bli ett eget inlägg.

--------------- ***------------------

Först vill jag tacka Joel och Elbe för en fin resa. Alpinism är en ny aktivitet för mig och att på två år lyckats fixa 8 st 4000+toppar är riktigt roligt.

Sedan vill jag kommentera lite mitt beslut att backa ur Matterhorn redan efter 200 m. För mig är alpinism en aktivitet bland andra friluftsaktiviteter, bl a paddling. Att nå en topp efter en utmanande vandring/klättring ger en tillfredsställelse och självinsikt som måste upplevas, men inte till vilket pris som helst. Döden är en risk i klättring som vi måste förhålla sig till. Alpinism är en dålig plats för idioter, fatalister eller adrenalin junkies. Som killarna i shorts och joggingskor. Men det är också en av tjusningarna. Man måste vara 100% ärlig mot sig själv och sina klätterkamrater. Här finns ingen plats för självbedrägeri eller illa genomtänkta beslut. Och besluten på liv och död måste tas! Jag är en envis jävel, vilket är en bra egenskap med en baksida. Man kan med sin envishet gå så långt att det får negativa konsekvenser. I detta fall var konsekvenserna för stora. Jag kände mig varken konditionsmässigt eller teknisk redo för en sådan scrambling. Visst, vi kanske hade nått toppen efter ett antal timmar, men jag kände att risken att jag då förbrukat så mycket energi att jag skulle göra misstag på väg ner var för stor. Misstag som riskerar både mig själv och andra. Det kan jag varken leva eller dö med. Är jag inte fullt övertygad om att jag kommer klara det ner går jag inte upp. Sedan kan givetvis olyckor hända ändå.

Vad händer då när man väl tagit beslutet där på berget? Egentligen borde det inte ske mera än när man avbrutit en omkörning: Ok, jag tog ett säkert beslut och kör om när det är säkrare. Ett vardagligt livsviktigt val. Men så är det inte. Jag översköljdes av känslor. Först besvikelsen på mig själv. Här har man gått och sett fram emot detta, förberett sig och när det är dags så inser man att man inte är uppgiften mogen. Sedan måste man erkänna det både för sig själv och sina kamrater. Man står i sin nakenhet och måste möta sin egen oförmåga och måste dessutom berätta om det. Sist kommer tankarna på vad som skulle hänt om man inte tagit beslutet. Barn, familj, flickvän. Detta är givetvis inte roligt, men en del av bergsbestigningen liksom glädjen när man toppar. Att verkligen leva istället för att bara konsumera TVns artificiella underhållning. Jag har varit vid kanten av min förmåga och backat undan. En erfarenhet och insikt rikare.

Är dörren till Matterhorn stängd? Inte alls, men jag insåg att förutom lite bättre flås behöver jag en bättre kraftbesparande teknik. I paddlingen är jag på en nivå där styrtag, stöd, vickningar och ballans är ett naturligt flöde. Där kropp, kajak och sjö är en harmonisk enhet. Kommer jag nära det i klättringen är ett nytt försök möjligt. Och berget står kvar...

Mot nya höjder.
Anders

Under tiden som jag har varit borta har det vid två separata tillfällen skett olyckor med dödlig utgång på Kebnekaise. Den första skedde 10 juni, då en person omkom pga. fall. Den andra inträffade 27 juli, då två personer avled pga. stenfall. Kebnekaise har alltså skördat tre liv denna sommar. Det är otroligt tragiskt, och mina tankar går givetvis till de anhöriga.

Till saken hör att man ofta brukar prata om Kebnekaise som ett "lätt och ofarligt" berg, och det är det också. Speciellt om man väljer att gå den västra leden, vilket jag själv har gjort 2005. Att olyckorna berodde på osannolik otur är tyvärr ingen tröst. Ganska naturligt så kopplar folk ihop dessa händelser med det jag håller på med. Om detta kan hända på "ofarliga" Kebnekaise, vad kan då inte hända på de berg där jag är? Jag kan förvisso försvara mig med att det många gånger handlar om rätt utrustning, kunskap och erfarenhet, men sant är ju att detta inte kan stå som garant mot olyckor. Alla kan ha otur och drabbas av olyckor. Vissa personers slutledning brukar bli att man helt enkelt bör avhålla sig från att befinna sig på berg, för då har man ju eliminerat risken för alla faror.

Så lyder inte min slutsats.

Ok, jag förnekar inte att riskerna finns. Faktum är att riskerna utgör en viktig del av sporten. Vore det inte för dem skulle jag lika väl kunna göra en elitsatsning på boule (men det kan gå hett till där också). Och nej, vi alpinister drivs inte av en dödslängtan, tvärtom älskar vi livet. Vi bejakar det till det yttersta. Vi har sådan respekt för den gåva vi fått att vi inte vill kasta bort den framför t.ex. TV:n (som Anvi skulle säga). Vad innebär det egentligen att ta ansvar för sitt liv? Ska man verkligen aldrig utsätta sig får någon form av fara eller påfrestning?

Vi glömmer så lätt, vi som har hälsan. Vi tar den för given. Alla de som inte kan bestiga berg, pga. en eller annan anledning, skulle förmodligen göra vad som helst för att kunna göra det. Känna hur benen bär dem, kunna se de storslagna vyerna, känna hur hjärtat pumpar runt blodet. Bär dina ben dig, kan dina ögon ta in naturens skönhet, orkar ditt hjärta syresätta din kropp? Då skulle jag vilja fråga dig, varför du inte är ute i bergen. Varför tar du inte tillvara på den gåva du har fått?

En förklaring kan vara att människorna i dagens samhälle har blivit trygghetsnarkomaner. Allt är så tryggt och så säkert. Vi (i Sverige) lever inte längre under hot om svält eller krig. Vi har en bra sjukvård, och oavsett vad alla vargmotståndare säger, så vill inte gråben äta upp en bara för att man rör sig i skogen. Dock säljer dagstidningarna stora upplagor med vetskapen om att vi är så lättskrämda och trygghetssökande. I denna utveckling av samhället kan man också finna förklaringen till det ökande behovet av att göra friluftslivet äventyrligt. Allt är så tryggt att vi måste söka artificiell spänning i tillvaron. En människa som lever under ett ständigt dödshot av svält, sjukdom, krig, tyranni osv. har inte behov av att gå ut och hoppa base jump eller liknande. Nåväl, för min del handlar det också om hur jag vill leva.

Jag vill inte bara genomleva mitt liv, jag vill uppleva det.

Till topps! /Joel

Jag hann knappt landa efter USA-resan, så var det dags att packa klätterutrustningen igen. Jag, Anvi och Elbe drog ned till Alperna, med siktet inställt på Matterhorn. Här kommer en översiktlig redogörelse för årets alptur. Klicka på bilderna för att göra dem större.

Dag 1 - Jag fick stiga upp två på natten för att hinna med 03.30-tåget till Arlanda. Jag och Anvi flög med Air Baltic. Det var en helt ok flygning trots kortare mellanlandning i Riga. Väl framme i Genève fick vi vänta ett par timmar på Elbe som flög med ett annat flygbolag. När alla tre var samlade löste vi tågbiljett till Zermatt, och vid åttatiden på kvällen, så kunde vi ta in på campingen efter en lång resdag.

Dag 2 - Efter en sovmorgon gick vi upp en bit på bergssidan bakom campingen. Vi körde lite teknikövningar med bl.a. rappellering och repklättring. Därefter packade vi ihop våra grejer och begav oss till linbanan som skulle ta oss till stationen Trockerner Steg (2939). Tanken var helt enkelt att gå upp och sova vid Gandegghyttan (3029) för att acklimatisera oss. Eftersom vi sov i tält sov vi en bit från stugan. En mycket vacker kväll.

Dag 3 - Följande morgon steg vi upp tidigt för att hinna med den första linbanan upp till Klein Matterhorn (3825). Det är från denna station som man utgår när man gör den enklaste av Alpernas 4000-meterstoppar - Breithorn (4165). Både Anvi och jag hade redan bestigit toppen föregående år. För Elbes del var det hennes första 4000-metare (i Alperna). Nytt för både Anvi och Elbe var också traversen vi sedan gjorde till Breithorn Mittelgipfel (4160). På denna tur hade vi också med oss en tysk, Thomas. Vi hade träffat honom i linbanan på vägen upp. Eftersom han var ensam frågade vi honom om han ville gå med oss. Det ville han gärna. Det visade sig att han länge hade velat bestiga en 4000-meterstopp. Han hade alltså ingen tidigare erfarenhet, och därför kändes det nog bra för både honom och oss att han gick i vårt replag. Att han sedan fick en rejäl bonus genom att han fick göra traversen via en vacker kamvandring till sin andra 4000-metare, hade han nog knappt vågat drömma om. Mycket nöjd och tacksam kunde han ta linbanan ned för att köra de sex timmarna hem. Själva slog vi upp tältet på glaciären och sov en natt på 3800-meters höjd.

Dag 4 - Ganska välacklimatiserade tog vi linbanan ned till Schwartzee station (2585) för att därifrån knata upp 700 höjdmeter till Hörnlihyttan (3260). Det är från denna hytta som de flesta utgår från när de bestiger Matterhorn (4478). Dock finns det en markerad campingplats för dem som hellre tältar. Det var en mäktig känsla att stå där vid foten av detta mytomspunna och majestätiska berg. Matterhorn - själva sinnebilden av ett berg. Det är bara att se på Paramount och Toblerone. Vädret var ganska dåligt medan vi gick upp, med snö och blåst. Problemet var bara att det var ännu mer snö och blåst högre upp på berget. Vi träffade på ett par italienare som hade givit upp sitt försök pga. för mycket snö. Likaså var det med ett par spanjorer nere i tältlägret. De hade försökt vänta ut det dåliga vädret men både maten och tiden höll på att ta slut. Det enda vi kunde göra var att hålla tummarna för att vädret skulle bli bättre, något som också yr.no hade lovat. Nästa dag skulle bli fin, men vi tänkte inte försöka toppa för det. Konstigt nog tänkte vi låta en fin dag passera, och det för att låta solen smälta bort så mycket snö som möjligt. Jag har väntat ut dåligt väder förut, men aldrig bra väder :) Nåväl, vi följde bara samma upplägg som bl.a. guiderna hade. Det kan väl nämnas att det bara fanns icke-schweiziska guider i hyttan. De schweiziska guiderna var kvar nere i Zermatt för de tyckte att väderförhållanderna hade varit för dåliga.

Vi gick och lade oss tidigt denna kväll. Redan halv nio låg jag och sussade som en nyvaggat barn. Mitt i min skönaste skönhetssömn blev jag väckt av Anvi som sa att Elbe ropade på mig. Ute blåste det ganska kraftigt, så jag förstod att det förmodligen hade något med tältet att göra. Jag grymtade fram en undran om vad jag skulle göra åt det och vände mig om. Då hörde även jag Elbes ganska högljudda skrik. Jag kände att jag åtminstone var tvungen att titta ut och se vad som stod på. Synen som mötte mig var ett av vinden helt tillplattat tält. Jag insåg nu Elbes prekära situation och kastade på mig mina kläder. Det visade sig att stormlinorna inte fästs tillräckligt, så jag fick fästa om dem, medan Elbe satt kvar i tältet (tältet hade nog annars blåst bort). Absolut, en minnesvärd händelse på denna tur.

Dag 5 - Idag hade vi bestämt oss för att rekognoscera en bit uppför berget. Det kändes viktigt att göra det pga. att man startar i mörker + att det är väldigt lätt att komma bort från leden. Just detta fick vi ett skrämmande exempel på. Precis när vi kom fram till den första Couloiren såg vi en kille i skjorta, shorts och gympaskor försöka friklättra nedför en kamin (en ränna på en klippvägg). Han var ingen klättrare, utan en vandrare som tappat leden. Jag, Anvi och Elbe bara stod och gapade. Killen var till största sannolikhet på väg ned mot sin egen död. Han klättrade på stenar som knappt satt fast. Vid ett par tillfällen skapade han också ett par rejäla stenras från kaminen. Det märktes att han själv var rädd. Vi ropade till honom att han var tvungen att ta sig bort från kaminen. Han förklarade att han inte visste hur han hamnat där och att han inte såg hur han kunde ta sig därifrån på annat sätt. Vi fick helt enkelt guida honom från andra sidan. Dels skickade vi Anvi utmed leden för att vinna höjdterräng och eventuellt kunna möta alternativt hissa ned ett rep till killen, dels stod jag och Elbe och förklarade åt vilket håll han skulle klättra. Killen var märkbart skärrad, så han hörde knappt vad man sa till honom. Av den anledningen frågade jag honom om hans namn. Undrande och förvånat svarade han vad han hette. Egentligen handlar det om ganska elementär psykologi. Dels får man honom att lystra när man tilltalar honom vid namn, dels skapar det en närmare relation vilket ökar tryggheten. Genom gemensamma ansträngningar kunde han till slut komma tillbaka på leden. Vi kunde nu alla pusta ut efter en skrämmande upplevelse. För det hela var riktigt obehagligt. Från den plats vi stod kunde vi faktiskt inte veta om vi t.ex. ledde in honom på lösa stenar, vilket faktiskt säger något om vilket ansvar vi tog på oss i den stunden. Senare på kvällen fick vi höra hur ett par andra klättrare hade hjälpt samma kille precis före oss vid ett annat ställe. Den killen hade verkligen änglavakt denna gång, men det är nog denna typ av aningslösa men äventyrliga personer som stryker med uppe i Alperna.

Denna händelse kom att påverka vår grupp på ett oanat sätt. Vi hade inte ens nått fram till den andra couloiren, förrän Anvi förklarade att han inte tänkte genomföra bestigningen. Förmodligen var det något i den tidigare situationen som fick honom att fatta det beslutet. Ett beslut som jag respekterar och förstår helt. Vi valde helt enkelt att vända om för dagen. Väl nere vid Hörnli funderade jag och Elbe på hur vi skulle göra. Skulle vi två försöka ändå? Det var inte mycket som talade för detta. Dels hade en annan grupp med guider gett upp tidigare pga. snöförhållandena, dels kändes det som ett häftigt projekt för bara mig och Elbe, speciellt också som det var hennes första tur på ett lite mer tekniskt berg, även om hon har förmågan. En annan sak som talade mot att göra ett försök var att det inte kom upp några schweiziska guider med klienter under dagen. En stugvärd, som dessutom var guide, hade lovat att göra ett försök med en norrman, men han konstaterade att de till 99% skulle tvingas vända om. I ljuset av allt detta fattade vi beslutet att inte göra ett försök på Matterhorn. Det var faktiskt första gången någonsin jag tvingats ge upp på riktigt. Var jag besviken? Hm, besviken räcker inte till för att förklara vad jag kände. Det var starkare än så, det gränsade mot upplevelsen av skam. Det var så pinsamt att jag knappt orkade titta folk i ögonen. Jag kände mig som världens förlorare i den stunden, och jag gillade inte den känslan, verkligen inte.

Hur som helst, beslutade vi oss för att göra det bästa av situationen. Vädret var bra nere i Chamonix, vilket innebar att vi kunde göra ett försök på Mt Blanc istället. En klen tröst för mig, kändes det då. Jag hade ju redan varit upp där tidigare, men för Anvi och Elbe var det en ny utmaning.

Dag 6 - Vi steg upp tidigt på morgonen för att hinna med första linbanan ned till Zermatt. Vi gjorde de inköp och omstuvningar vi behövde för att sedan sätta oss på tåget mot Chamonix. Resan tog bara fyra timmar, vilket innebar att vi hade ganska gott om tid på oss att hinna med den sista linbanan, som gick kl. 18.00, till Aiguille du Midi (3842). Redan 17.00 gick vi nedför kammen som leder ned från stationen till Col du Midi (3560). Vi slog upp våra tält, och såg till att få i oss mat. Eftersom vi inte behövde bära på packningarna någon längre sträcka hade jag laddat med riktigt "gomat". Jag var ganska less på frystorkat sedan Alaska. Alarmet ställdes på 00.00, och redan vid halv nio befann jag mig i John Blunds värld.

Dag 7 - Jag vaknade, nästan helt utvilad, vid midnatt. Det var vindstilla och ganska nära nollan ute. Vi kastade i oss våra frukostar, och redan 00.50 stod vi som första replag inknutna och med pannlamporna tända. Vi började traska bort mot Mt Blanc du Tacul (4248), vilket ingår i Mt Blanc-massivet, men är en separat 4000-meterstopp. Vandringen var helt underbar. Vi stannade till vid ett par tillfällen, bara för att njuta av stunden. Det är en otrolig totalupplevelse. Vandringen upp till Taculs krön är på ca. 500 höjdmeter, och man passerar bl.a. en bergshrund via en stege. Medan vi satte av mot Taculs topp, så gick de övriga sällskapen direkt mot Mt Blanc. 03.10 kunde jag räkna in mitt nittonde 4000-metersberg. Efter det gick vi ned på huvudleden igen och kom fram till den bergssluttning som utgör det tredje 4000-metersberget i massivet, Mt Maudit (4465). Dock är det enklare att ta själva toppen av detta berg från nordost, dvs. på tillbakavägen från Mt Blanc. Hur som helst slog det mig när jag stod där vilken oslagbar ljusshow man får uppleva där i alpnatten. På himlen lyste stjärnorna och månen, nedanför i dalen såg man ljuset av Chamonix och framför en ser man ett pärlband av pannlampor på bergets vägg. 

Vandringen uppför Maudits sida tog ganska lång tid, speciellt också som att det finns ett parti bestående av 45-50-gradig isvägg. Dock finns där fasta rep, så det var inget problem att ta sig uppför väggen, bortsett från att vissa andra var väldigt långsamma. Ibland förstod man inte riktigt vad vissa höll på med. Väl förbi isväggen var det bara en enda lång vandring upp till Mt Blancs topp. Faktum var att vi gick ganska långsamt för under olika perioder kämpade Anvi med den tunna luften, medan Elbe började få buksmärtor ett par hundra meter från toppen. Dock fortsatte vi enträget och 08.05 stod vi på toppen av Alpernas högsta berg. Vi gratulerade varandra, tog våra toppbilder och började sedan gå ned. Ett par timmar senare stod vi vid foten av Mt Maudit, den sista toppen för att ha fullbordat den klassiska alpina turen: Trois Monts (tre toppar). Anvi som kände sig riktigt nöjd med sin dag, valde att följa ett gäng italienare ned till lägret. Jag och Elbe satte dock av mot toppen och 10.15 kunde vi glatt konstatera att vi var högst upp. Utsikten mot Mt Blanc var magnifik. Vi började vandra tillbaka mot lägret och tre timmar senare kunde vi ganska trötta ta en välförtjänt vila. Dock blev det ingen längre paus för vi var tvungna att gå upp till stationen för att hinna med linbanan innan den stängde. Det innebar att vi kunde lägga till 300 höjdmeter till de 1750 höjdmeter vi redan gjort den dagen. Det gick långsamt uppför, men fram kom vi till slut. Väl nere i Chamonix hann vi inte mer än ställa ned ryggsäckarna, så drog det in ett oväder. Jag har nog aldrig varit med om ett sådant regn förut. Det var bokstavligen som om himlen bara öppnade sig. Det var inte det tältvädret vi hade sett fram emot, men eftersom hotellalternativen var för dyra, så blev det tält ändå.

Dag 8 - Hemfärd. Jag och Anvi var tvungna att ta bussen som gick 07.45 till Genève. Vi tog farväl av Elbe som skulle på ett senare flyg. Resan i sig gick bra, men det blev en lång dag. Jag kom inte hem till Falun förrän två på natten, dvs. efter 18 timmar på resande fot. Väl hemma kunde jag i alla fall konstatera att det ändå blev en ganska lyckad tur med tanke på att vi tvingades ställa in Matterhorn. Visst var det en besvikelse att inte få bestiga denna Alpernas pärla, men Anvi och Elbe fick göra Mt Blanc, och jag fick göra det från en annan klassisk led. Dessutom kan Anvi räkna in tre nya 4000-meterstoppar, Elbe sina fem första och jag fick två till på min lista. Det innebär att jag nu har 20 toppar på mitt CV.

Till topps! /Joel

Dagens sms berättade om en "underbar dag" då de bestigit Mt Blanc och två extra toppar, när de ändå höll på. Kvoten för den här alpresan får anses ha fyllts väl, också utan Matterhorn. Nu återstår en tältnatt till, innan Joel kommer tillbaks till civilisationen och ska gå på stadens gator som en vanlig man ett tag.

Det blir klart glesare mellan bergen under hösten, men drömmarna och planeringen (och diskussionerna/förhandlingarna...) inför nästa äventyr har garanterat börjat redan innan ryggsäcken packats upp. Och då är han ändå snabb och effektiv vad gäller packningen, allt enligt det gamla djungel/bergsordspråket: "När Joel packar stegjärn står blixten stilla." ;)

Mot nya höjder!/Kristina