Alperna 2010
Jag hann knappt landa efter USA-resan, så var det dags att packa klätterutrustningen igen. Jag, Anvi och Elbe drog ned till Alperna, med siktet inställt på Matterhorn. Här kommer en översiktlig redogörelse för årets alptur. Klicka på bilderna för att göra dem större.
Dag 1 - Jag fick stiga upp två på natten för att hinna med 03.30-tåget till Arlanda. Jag och Anvi flög med Air Baltic. Det var en helt ok flygning trots kortare mellanlandning i Riga. Väl framme i Genève fick vi vänta ett par timmar på Elbe som flög med ett annat flygbolag. När alla tre var samlade löste vi tågbiljett till Zermatt, och vid åttatiden på kvällen, så kunde vi ta in på campingen efter en lång resdag.
Dag 2 - Efter en sovmorgon gick vi upp en bit på bergssidan bakom campingen. Vi körde lite teknikövningar med bl.a. rappellering och repklättring. Därefter packade vi ihop våra grejer och begav oss till linbanan som skulle ta oss till stationen Trockerner Steg (2939). Tanken var helt enkelt att gå upp och sova vid Gandegghyttan (3029) för att acklimatisera oss. Eftersom vi sov i tält sov vi en bit från stugan. En mycket vacker kväll.
Dag 3 - Följande morgon steg vi upp tidigt för att hinna med den första linbanan upp till Klein Matterhorn (3825). Det är från denna station som man utgår när man gör den enklaste av Alpernas 4000-meterstoppar - Breithorn (4165). Både Anvi och jag hade redan bestigit toppen föregående år. För Elbes del var det hennes första 4000-metare (i Alperna). Nytt för både Anvi och Elbe var också traversen vi sedan gjorde till Breithorn Mittelgipfel (4160). På denna tur hade vi också med oss en tysk, Thomas. Vi hade träffat honom i linbanan på vägen upp. Eftersom han var ensam frågade vi honom om han ville gå med oss. Det ville han gärna. Det visade sig att han länge hade velat bestiga en 4000-meterstopp. 
Han hade alltså ingen tidigare erfarenhet, och därför kändes det nog bra för både honom och oss att han gick i vårt replag. Att han sedan fick en rejäl bonus genom att han fick göra traversen via en vacker kamvandring till sin andra 4000-metare, hade han nog knappt vågat drömma om. Mycket nöjd och tacksam kunde han ta linbanan ned för att köra de sex timmarna hem. Själva slog vi upp tältet på glaciären och sov en natt på 3800-meters höjd.
Dag 4 - Ganska välacklimatiserade tog vi linbanan ned till Schwartzee station (2585) för att därifrån knata upp 700 höjdmeter till Hörnlihyttan (3260). Det är från denna hytta som de flesta utgår från när de bestiger Matterhorn (4478). Dock finns det en markerad campingplats för dem som hellre tältar. Det var en mäktig känsla att stå där vid foten av detta mytomspunna och majestätiska berg. Matterhorn - själva sinnebilden av ett berg. Det är bara att se på Paramount och Toblerone. Vädret var ganska dåligt medan vi gick upp, med snö och blåst. Problemet var bara att det var ännu mer snö och blåst högre upp på berget. Vi träffade på ett par italienare som hade givit upp sitt försök pga. för mycket snö. Likaså var det med ett par spanjorer nere i tältlägret. De hade försökt vänta ut det dåliga vädret men både maten och tiden höll på att ta slut. Det enda vi kunde göra var att hålla tummarna för att vädret skulle bli bättre, något som också yr.no hade lovat. Nästa dag skulle bli fin, men vi tänkte inte försöka toppa för det. Konstigt nog tänkte vi låta en fin dag passera, och det för att låta solen smälta bort så mycket snö som möjligt. Jag har väntat ut dåligt väder förut, men aldrig bra väder :) Nåväl, vi följde bara samma upplägg som bl.a. guiderna hade. Det kan väl nämnas att det bara fanns icke-schweiziska guider i hyttan. De schweiziska guiderna var kvar nere i Zermatt för de tyckte att väderförhållanderna hade varit för dåliga.
Vi gick och lade oss tidigt denna kväll. Redan halv nio låg jag och sussade som en nyvaggat barn. Mitt i min skönaste skönhetssömn blev jag väckt av Anvi som sa att Elbe ropade på mig. Ute blåste det ganska kraftigt, så jag förstod att det förmodligen hade något med tältet att göra. Jag grymtade fram en undran om vad jag skulle göra åt det och vände mig om. Då hörde även jag Elbes ganska högljudda skrik. Jag kände att jag åtminstone var tvungen att titta ut och se vad som stod på. Synen som mötte mig var ett av vinden helt tillplattat tält. Jag insåg nu Elbes prekära situation och kastade på mig mina kläder. Det visade sig att stormlinorna inte fästs tillräckligt, så jag fick fästa om dem, medan Elbe satt kvar i tältet (tältet hade nog annars blåst bort). Absolut, en minnesvärd händelse på denna tur.
Dag 5 - Idag hade vi bestämt oss för att rekognoscera en bit uppför berget. Det kändes viktigt att göra det pga. att man startar i mörker + att det är väldigt lätt att komma bort från leden. Just detta fick vi ett skrämmande exempel på. Precis när vi kom fram till den första Couloiren såg vi en kille i skjorta, shorts och gympaskor försöka friklättra nedför en kamin (en ränna på en klippvägg). Han var ingen klättrare, utan en vandrare som tappat leden. Jag, Anvi och Elbe bara stod och gapade. Killen var till största sannolikhet på väg ned mot sin egen död. Han klättrade på stenar som knappt satt fast. Vid ett par tillfällen skapade han också ett par rejäla stenras från kaminen. Det märktes att han själv var rädd. Vi ropade till honom att han var tvungen att ta sig bort från kaminen. Han förklarade att han inte visste hur han hamnat där och att han inte såg hur han kunde ta sig därifrån på annat sätt. Vi fick helt enkelt guida honom från andra sidan. Dels skickade vi Anvi utmed leden för att vinna höjdterräng och eventuellt kunna möta alternativt hissa ned ett rep till killen, dels stod jag och Elbe och förklarade åt vilket håll han skulle klättra. Killen var märkbart skärrad, så han hörde knappt vad man sa till honom. Av den anledningen frågade jag honom om hans namn. Undrande och förvånat svarade han vad han hette. Egentligen handlar det om ganska elementär psykologi. Dels får man honom att lystra när man tilltalar honom vid namn, dels skapar det en närmare relation vilket ökar tryggheten. Genom gemensamma ansträngningar kunde han till slut komma tillbaka på leden. Vi kunde nu alla pusta ut efter en skrämmande upplevelse. För det hela var riktigt obehagligt. Från den plats vi stod kunde vi faktiskt inte veta om vi t.ex. ledde in honom på lösa stenar, vilket faktiskt säger något om vilket ansvar vi tog på oss i den stunden. Senare på kvällen fick vi höra hur ett par andra klättrare hade hjälpt samma kille precis före oss vid ett annat ställe. Den killen hade verkligen änglavakt denna gång, men det är nog denna typ av aningslösa men äventyrliga personer som stryker med uppe i Alperna.
Denna händelse kom att påverka vår grupp på ett oanat sätt. Vi hade inte ens nått fram till den andra couloiren, förrän Anvi förklarade att han inte tänkte genomföra bestigningen. Förmodligen var det något i den tidigare situationen som fick honom att fatta det beslutet. Ett beslut som jag respekterar och förstår helt. Vi valde helt enkelt att vända om för dagen. Väl nere vid Hörnli funderade jag och Elbe på hur vi skulle göra. Skulle vi två försöka ändå? Det var inte mycket som talade för detta. Dels hade en annan grupp med guider gett upp tidigare pga. snöförhållandena, dels kändes det som ett häftigt projekt för bara mig och Elbe, speciellt också som det var hennes första tur på ett lite mer tekniskt berg, även om hon har förmågan. En annan sak som talade mot att göra ett försök var att det inte kom upp några schweiziska guider med klienter under dagen. En stugvärd, som dessutom var guide, hade lovat att göra ett försök med en norrman, men han konstaterade att de till 99% skulle tvingas vända om. I ljuset av allt detta fattade vi beslutet att inte göra ett försök på Matterhorn. Det var faktiskt första gången någonsin jag tvingats ge upp på riktigt. Var jag besviken? Hm, besviken räcker inte till för att förklara vad jag kände. Det var starkare än så, det gränsade mot upplevelsen av skam. Det var så pinsamt att jag knappt orkade titta folk i ögonen. Jag kände mig som världens förlorare i den stunden, och jag gillade inte den känslan, verkligen inte.
Hur som helst, beslutade vi oss för att göra det bästa av situationen. Vädret var bra nere i Chamonix, vilket innebar att vi kunde göra ett försök på Mt Blanc istället. En klen tröst för mig, kändes det då. Jag hade ju redan varit upp där tidigare, men för Anvi och Elbe var det en ny utmaning.
Dag 6 - Vi steg upp tidigt på morgonen för att hinna med första linbanan ned till Zermatt. Vi gjorde de inköp och omstuvningar vi behövde för att sedan sätta oss på tåget mot Chamonix. Resan tog bara fyra timmar, vilket innebar att vi hade ganska gott om tid på oss att hinna med den sista linbanan, som gick kl. 18.00, till Aiguille du Midi (3842). Redan 17.00 gick vi nedför kammen som leder ned från stationen till Col du Midi (3560). Vi slog upp våra tält, och såg till att få i oss mat. Eftersom vi inte behövde bära på packningarna någon längre sträcka hade jag laddat med riktigt "gomat". Jag var ganska less på frystorkat sedan Alaska. Alarmet ställdes på 00.00, och redan vid halv nio befann jag mig i John Blunds värld.
Dag 7 - Jag vaknade, nästan helt utvilad, vid midnatt. Det var vindstilla och ganska nära nollan ute. Vi kastade i oss våra frukostar, och redan 00.50 stod vi som första replag inknutna och med pannlamporna tända. Vi började traska bort mot Mt Blanc du Tacul (4248), vilket ingår i Mt Blanc-massivet, men är en separat 4000-meterstopp. Vandringen var helt underbar. Vi stannade till vid ett par tillfällen, bara för att njuta av stunden. Det är en otrolig totalupplevelse. Vandringen upp till Taculs krön är på ca. 500 höjdmeter, och man passerar bl.a. en bergshrund via en stege. Medan vi satte av mot Taculs topp, så gick de övriga sällskapen direkt mot Mt Blanc. 03.10 kunde jag räkna in mitt nittonde 4000-metersberg. Efter det gick vi ned på huvudleden igen och kom fram til
l den bergssluttning som utgör det tredje 4000-metersberget i massivet, Mt Maudit (4465). Dock är det enklare att ta själva toppen av detta berg från nordost, dvs. på tillbakavägen från Mt Blanc. Hur som helst slog det mig när jag stod där vilken oslagbar ljusshow man får uppleva där i alpnatten. På himlen lyste stjärnorna och månen, nedanför i dalen såg man ljuset av Chamonix och framför en ser man ett pärlband av pannlampor på bergets vägg.
Vandringen uppför Maudits sida tog ganska lång tid, speciellt också som att det finns ett parti bestående av 45-50-gradig isvägg. Dock finns där fasta rep, så det var inget problem att ta sig uppför väggen, bortsett från att vissa andra var väldigt långsamma. Ibland förstod man inte riktigt vad vissa höll på med. Väl förbi isväggen var det bara en enda lång vandring upp till Mt Blancs topp. Faktum var att vi gick ganska långsamt för under olika perioder kämpade Anvi med den tunna luften, medan Elbe började få buksmärtor ett par hundra meter från toppen. Dock fortsatte vi enträget och 08.05 stod vi på toppen av Alpernas högsta berg. Vi gratulerade varandra, tog våra toppbilder och började sedan gå ned. Ett par timmar senare stod vi vid foten av Mt Maudit, den sista toppen för att ha fullbordat den klassiska alpina turen: Trois Monts (tre toppar). Anvi som kände sig riktigt nöjd med sin dag, valde att följa ett gäng italienare ned till lägret. Jag och Elbe satte dock av mot toppen och 10.15 kunde vi glatt konstatera att vi var högst upp. Utsikten mot Mt Blanc var magnifik. Vi började vandra tillbaka mot lägret och tre timmar senare kunde vi ganska trötta ta en välförtjänt vila. Dock blev det ingen längre paus för 
vi var tvungna att gå upp till stationen för att hinna med linbanan innan den stängde. Det innebar att vi kunde lägga till 300 höjdmeter till de 1750 höjdmeter vi redan gjort den dagen. Det gick långsamt uppför, men fram kom vi till slut. Väl nere i Chamonix hann vi inte mer än ställa ned ryggsäckarna, så drog det in ett oväder. Jag har nog aldrig varit med om ett sådant regn förut. Det var bokstavligen som om himlen bara öppnade sig. Det var inte det tältvädret vi hade sett fram emot, men eftersom hotellalternativen var för dyra, så blev det tält ändå.
Dag 8 - Hemfärd. Jag och Anvi var tvungna att ta bussen som gick 07.45 till Genève. Vi tog farväl av Elbe som skulle på ett senare flyg. Resan i sig gick bra, men det blev en lång dag. Jag kom inte hem till Falun förrän två på natten, dvs. efter 18 timmar på resande fot. Väl hemma kunde jag i alla fall konstatera att det ändå blev en ganska lyckad tur med tanke på att vi tvingades ställa in Matterhorn. Visst var det en besvikelse att inte få bestiga denna Alpernas pärla, men Anvi och Elbe fick göra Mt Blanc, och jag fick göra det från en annan klassisk led. Dessutom kan Anvi räkna in tre nya 4000-meterstoppar, Elbe sina fem första och jag fick två till på min lista. Det innebär att jag nu har 20 toppar på mitt CV.
Till topps! /Joel
Dag 1 - Jag fick stiga upp två på natten för att hinna med 03.30-tåget till Arlanda. Jag och Anvi flög med Air Baltic. Det var en helt ok flygning trots kortare mellanlandning i Riga. Väl framme i Genève fick vi vänta ett par timmar på Elbe som flög med ett annat flygbolag. När alla tre var samlade löste vi tågbiljett till Zermatt, och vid åttatiden på kvällen, så kunde vi ta in på campingen efter en lång resdag.
Dag 2 - Efter en sovmorgon gick vi upp en bit på bergssidan bakom campingen. Vi körde lite teknikövningar med bl.a. rappellering och repklättring. Därefter packade vi ihop våra grejer och begav oss till linbanan som skulle ta oss till stationen Trockerner Steg (2939). Tanken var helt enkelt att gå upp och sova vid Gandegghyttan (3029) för att acklimatisera oss. Eftersom vi sov i tält sov vi en bit från stugan. En mycket vacker kväll.
Dag 3 - Följande morgon steg vi upp tidigt för att hinna med den första linbanan upp till Klein Matterhorn (3825). Det är från denna station som man utgår när man gör den enklaste av Alpernas 4000-meterstoppar - Breithorn (4165). Både Anvi och jag hade redan bestigit toppen föregående år. För Elbes del var det hennes första 4000-metare (i Alperna). Nytt för både Anvi och Elbe var också traversen vi sedan gjorde till Breithorn Mittelgipfel (4160). På denna tur hade vi också med oss en tysk, Thomas. Vi hade träffat honom i linbanan på vägen upp. Eftersom han var ensam frågade vi honom om han ville gå med oss. Det ville han gärna. Det visade sig att han länge hade velat bestiga en 4000-meterstopp. 
Han hade alltså ingen tidigare erfarenhet, och därför kändes det nog bra för både honom och oss att han gick i vårt replag. Att han sedan fick en rejäl bonus genom att han fick göra traversen via en vacker kamvandring till sin andra 4000-metare, hade han nog knappt vågat drömma om. Mycket nöjd och tacksam kunde han ta linbanan ned för att köra de sex timmarna hem. Själva slog vi upp tältet på glaciären och sov en natt på 3800-meters höjd.
Dag 4 - Ganska välacklimatiserade tog vi linbanan ned till Schwartzee station (2585) för att därifrån knata upp 700 höjdmeter till Hörnlihyttan (3260). Det är från denna hytta som de flesta utgår från när de bestiger Matterhorn (4478). Dock finns det en markerad campingplats för dem som hellre tältar. Det var en mäktig känsla att stå där vid foten av detta mytomspunna och majestätiska berg. Matterhorn - själva sinnebilden av ett berg. Det är bara att se på Paramount och Toblerone. Vädret var ganska dåligt medan vi gick upp, med snö och blåst. Problemet var bara att det var ännu mer snö och blåst högre upp på berget. Vi träffade på ett par italienare som hade givit upp sitt försök pga. för mycket snö. Likaså var det med ett par spanjorer nere i tältlägret. De hade försökt vänta ut det dåliga vädret men både maten och tiden höll på att ta slut. Det enda vi kunde göra var att hålla tummarna för att vädret skulle bli bättre, något som också yr.no hade lovat. Nästa dag skulle bli fin, men vi tänkte inte försöka toppa för det. Konstigt nog tänkte vi låta en fin dag passera, och det för att låta solen smälta bort så mycket snö som möjligt. Jag har väntat ut dåligt väder förut, men aldrig bra väder :) Nåväl, vi följde bara samma upplägg som bl.a. guiderna hade. Det kan väl nämnas att det bara fanns icke-schweiziska guider i hyttan. De schweiziska guiderna var kvar nere i Zermatt för de tyckte att väderförhållanderna hade varit för dåliga.
Vi gick och lade oss tidigt denna kväll. Redan halv nio låg jag och sussade som en nyvaggat barn. Mitt i min skönaste skönhetssömn blev jag väckt av Anvi som sa att Elbe ropade på mig. Ute blåste det ganska kraftigt, så jag förstod att det förmodligen hade något med tältet att göra. Jag grymtade fram en undran om vad jag skulle göra åt det och vände mig om. Då hörde även jag Elbes ganska högljudda skrik. Jag kände att jag åtminstone var tvungen att titta ut och se vad som stod på. Synen som mötte mig var ett av vinden helt tillplattat tält. Jag insåg nu Elbes prekära situation och kastade på mig mina kläder. Det visade sig att stormlinorna inte fästs tillräckligt, så jag fick fästa om dem, medan Elbe satt kvar i tältet (tältet hade nog annars blåst bort). Absolut, en minnesvärd händelse på denna tur.
Dag 5 - Idag hade vi bestämt oss för att rekognoscera en bit uppför berget. Det kändes viktigt att göra det pga. att man startar i mörker + att det är väldigt lätt att komma bort från leden. Just detta fick vi ett skrämmande exempel på. Precis när vi kom fram till den första Couloiren såg vi en kille i skjorta, shorts och gympaskor försöka friklättra nedför en kamin (en ränna på en klippvägg). Han var ingen klättrare, utan en vandrare som tappat leden. Jag, Anvi och Elbe bara stod och gapade. Killen var till största sannolikhet på väg ned mot sin egen död. Han klättrade på stenar som knappt satt fast. Vid ett par tillfällen skapade han också ett par rejäla stenras från kaminen. Det märktes att han själv var rädd. Vi ropade till honom att han var tvungen att ta sig bort från kaminen. Han förklarade att han inte visste hur han hamnat där och att han inte såg hur han kunde ta sig därifrån på annat sätt. Vi fick helt enkelt guida honom från andra sidan. Dels skickade vi Anvi utmed leden för att vinna höjdterräng och eventuellt kunna möta alternativt hissa ned ett rep till killen, dels stod jag och Elbe och förklarade åt vilket håll han skulle klättra. Killen var märkbart skärrad, så han hörde knappt vad man sa till honom. Av den anledningen frågade jag honom om hans namn. Undrande och förvånat svarade han vad han hette. Egentligen handlar det om ganska elementär psykologi. Dels får man honom att lystra när man tilltalar honom vid namn, dels skapar det en närmare relation vilket ökar tryggheten. Genom gemensamma ansträngningar kunde han till slut komma tillbaka på leden. Vi kunde nu alla pusta ut efter en skrämmande upplevelse. För det hela var riktigt obehagligt. Från den plats vi stod kunde vi faktiskt inte veta om vi t.ex. ledde in honom på lösa stenar, vilket faktiskt säger något om vilket ansvar vi tog på oss i den stunden. Senare på kvällen fick vi höra hur ett par andra klättrare hade hjälpt samma kille precis före oss vid ett annat ställe. Den killen hade verkligen änglavakt denna gång, men det är nog denna typ av aningslösa men äventyrliga personer som stryker med uppe i Alperna. Denna händelse kom att påverka vår grupp på ett oanat sätt. Vi hade inte ens nått fram till den andra couloiren, förrän Anvi förklarade att han inte tänkte genomföra bestigningen. Förmodligen var det något i den tidigare situationen som fick honom att fatta det beslutet. Ett beslut som jag respekterar och förstår helt. Vi valde helt enkelt att vända om för dagen. Väl nere vid Hörnli funderade jag och Elbe på hur vi skulle göra. Skulle vi två försöka ändå? Det var inte mycket som talade för detta. Dels hade en annan grupp med guider gett upp tidigare pga. snöförhållandena, dels kändes det som ett häftigt projekt för bara mig och Elbe, speciellt också som det var hennes första tur på ett lite mer tekniskt berg, även om hon har förmågan. En annan sak som talade mot att göra ett försök var att det inte kom upp några schweiziska guider med klienter under dagen. En stugvärd, som dessutom var guide, hade lovat att göra ett försök med en norrman, men han konstaterade att de till 99% skulle tvingas vända om. I ljuset av allt detta fattade vi beslutet att inte göra ett försök på Matterhorn. Det var faktiskt första gången någonsin jag tvingats ge upp på riktigt. Var jag besviken? Hm, besviken räcker inte till för att förklara vad jag kände. Det var starkare än så, det gränsade mot upplevelsen av skam. Det var så pinsamt att jag knappt orkade titta folk i ögonen. Jag kände mig som världens förlorare i den stunden, och jag gillade inte den känslan, verkligen inte.
Hur som helst, beslutade vi oss för att göra det bästa av situationen. Vädret var bra nere i Chamonix, vilket innebar att vi kunde göra ett försök på Mt Blanc istället. En klen tröst för mig, kändes det då. Jag hade ju redan varit upp där tidigare, men för Anvi och Elbe var det en ny utmaning.
Dag 6 - Vi steg upp tidigt på morgonen för att hinna med första linbanan ned till Zermatt. Vi gjorde de inköp och omstuvningar vi behövde för att sedan sätta oss på tåget mot Chamonix. Resan tog bara fyra timmar, vilket innebar att vi hade ganska gott om tid på oss att hinna med den sista linbanan, som gick kl. 18.00, till Aiguille du Midi (3842). Redan 17.00 gick vi nedför kammen som leder ned från stationen till Col du Midi (3560). Vi slog upp våra tält, och såg till att få i oss mat. Eftersom vi inte behövde bära på packningarna någon längre sträcka hade jag laddat med riktigt "gomat". Jag var ganska less på frystorkat sedan Alaska. Alarmet ställdes på 00.00, och redan vid halv nio befann jag mig i John Blunds värld. 
Dag 7 - Jag vaknade, nästan helt utvilad, vid midnatt. Det var vindstilla och ganska nära nollan ute. Vi kastade i oss våra frukostar, och redan 00.50 stod vi som första replag inknutna och med pannlamporna tända. Vi började traska bort mot Mt Blanc du Tacul (4248), vilket ingår i Mt Blanc-massivet, men är en separat 4000-meterstopp. Vandringen var helt underbar. Vi stannade till vid ett par tillfällen, bara för att njuta av stunden. Det är en otrolig totalupplevelse. Vandringen upp till Taculs krön är på ca. 500 höjdmeter, och man passerar bl.a. en bergshrund via en stege. Medan vi satte av mot Taculs topp, så gick de övriga sällskapen direkt mot Mt Blanc. 03.10 kunde jag räkna in mitt nittonde 4000-metersberg. Efter det gick vi ned på huvudleden igen och kom fram til
l den bergssluttning som utgör det tredje 4000-metersberget i massivet, Mt Maudit (4465). Dock är det enklare att ta själva toppen av detta berg från nordost, dvs. på tillbakavägen från Mt Blanc. Hur som helst slog det mig när jag stod där vilken oslagbar ljusshow man får uppleva där i alpnatten. På himlen lyste stjärnorna och månen, nedanför i dalen såg man ljuset av Chamonix och framför en ser man ett pärlband av pannlampor på bergets vägg. 
Vandringen uppför Maudits sida tog ganska lång tid, speciellt också som att det finns ett parti bestående av 45-50-gradig isvägg. Dock finns där fasta rep, så det var inget problem att ta sig uppför väggen, bortsett från att vissa andra var väldigt långsamma. Ibland förstod man inte riktigt vad vissa höll på med. Väl förbi isväggen var det bara en enda lång vandring upp till Mt Blancs topp. Faktum var att vi gick ganska långsamt för under olika perioder kämpade Anvi med den tunna luften, medan Elbe började få buksmärtor ett par hundra meter från toppen. Dock fortsatte vi enträget och 08.05 stod vi på toppen av Alpernas högsta berg. Vi gratulerade varandra, tog våra toppbilder och började sedan gå ned. Ett par timmar senare stod vi vid foten av Mt Maudit, den sista toppen för att ha fullbordat den klassiska alpina turen: Trois Monts (tre toppar). Anvi som kände sig riktigt nöjd med sin dag, valde att följa ett gäng italienare ned till lägret. Jag och Elbe satte dock av mot toppen och 10.15 kunde vi glatt konstatera att vi var högst upp. Utsikten mot Mt Blanc var magnifik. Vi började vandra tillbaka mot lägret och tre timmar senare kunde vi ganska trötta ta en välförtjänt vila. Dock blev det ingen längre paus för 
vi var tvungna att gå upp till stationen för att hinna med linbanan innan den stängde. Det innebar att vi kunde lägga till 300 höjdmeter till de 1750 höjdmeter vi redan gjort den dagen. Det gick långsamt uppför, men fram kom vi till slut. Väl nere i Chamonix hann vi inte mer än ställa ned ryggsäckarna, så drog det in ett oväder. Jag har nog aldrig varit med om ett sådant regn förut. Det var bokstavligen som om himlen bara öppnade sig. Det var inte det tältvädret vi hade sett fram emot, men eftersom hotellalternativen var för dyra, så blev det tält ändå.Dag 8 - Hemfärd. Jag och Anvi var tvungna att ta bussen som gick 07.45 till Genève. Vi tog farväl av Elbe som skulle på ett senare flyg. Resan i sig gick bra, men det blev en lång dag. Jag kom inte hem till Falun förrän två på natten, dvs. efter 18 timmar på resande fot. Väl hemma kunde jag i alla fall konstatera att det ändå blev en ganska lyckad tur med tanke på att vi tvingades ställa in Matterhorn. Visst var det en besvikelse att inte få bestiga denna Alpernas pärla, men Anvi och Elbe fick göra Mt Blanc, och jag fick göra det från en annan klassisk led. Dessutom kan Anvi räkna in tre nya 4000-meterstoppar, Elbe sina fem första och jag fick två till på min lista. Det innebär att jag nu har 20 toppar på mitt CV.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
