Gästbloggsinlägg
Jag tänkte att den kommentar Anvi skrev till mitt inlägg om Alperna förtjänar att bli ett eget inlägg.
--------------- ***------------------
Först vill jag tacka Joel och Elbe för en fin resa. Alpinism är en ny aktivitet för mig och att på två år lyckats fixa 8 st 4000+toppar är riktigt roligt.
Sedan vill jag kommentera lite mitt beslut att backa ur Matterhorn redan efter 200 m. För mig är alpinism en aktivitet bland andra friluftsaktiviteter, bl a paddling. Att nå en topp efter en utmanande vandring/klättring ger en tillfredsställelse och självinsikt som måste upplevas, men inte till vilket pris som helst. Döden är en risk i klättring som vi måste förhålla sig till. Alpinism är en dålig plats för idioter, fatalister eller adrenalin junkies. Som killarna i shorts och joggingskor. Men det är också en av tjusningarna. Man måste vara 100% ärlig mot sig själv och sina klätterkamrater. Här finns ingen plats för självbedrägeri eller illa genomtänkta beslut. Och besluten på liv och död måste tas! Jag är en envis jävel, vilket är en bra egenskap med en baksida. Man kan med sin envishet gå så långt att det får negativa konsekvenser. I detta fall var konsekvenserna för stora. Jag kände mig varken konditionsmässigt eller teknisk redo för en sådan scrambling. Visst, vi kanske hade nått toppen efter ett antal timmar, men jag kände att risken att jag då förbrukat så mycket energi att jag skulle göra misstag på väg ner var för stor. Misstag som riskerar både mig själv och andra. Det kan jag varken leva eller dö med. Är jag inte fullt övertygad om att jag kommer klara det ner går jag inte upp. Sedan kan givetvis olyckor hända ändå.
Vad händer då när man väl tagit beslutet där på berget? Egentligen borde det inte ske mera än när man avbrutit en omkörning: Ok, jag tog ett säkert beslut och kör om när det är säkrare. Ett vardagligt livsviktigt val. Men så är det inte. Jag översköljdes av känslor. Först besvikelsen på mig själv. Här har man gått och sett fram emot detta, förberett sig och när det är dags så inser man att man inte är uppgiften mogen. Sedan måste man erkänna det både för sig själv och sina kamrater. Man står i sin nakenhet och måste möta sin egen oförmåga och måste dessutom berätta om det. Sist kommer tankarna på vad som skulle hänt om man inte tagit beslutet. Barn, familj, flickvän. Detta är givetvis inte roligt, men en del av bergsbestigningen liksom glädjen när man toppar. Att verkligen leva istället för att bara konsumera TVns artificiella underhållning. Jag har varit vid kanten av min förmåga och backat undan. En erfarenhet och insikt rikare.
Är dörren till Matterhorn stängd? Inte alls, men jag insåg att förutom lite bättre flås behöver jag en bättre kraftbesparande teknik. I paddlingen är jag på en nivå där styrtag, stöd, vickningar och ballans är ett naturligt flöde. Där kropp, kajak och sjö är en harmonisk enhet. Kommer jag nära det i klättringen är ett nytt försök möjligt. Och berget står kvar...
Mot nya höjder.
Anders
--------------- ***------------------
Först vill jag tacka Joel och Elbe för en fin resa. Alpinism är en ny aktivitet för mig och att på två år lyckats fixa 8 st 4000+toppar är riktigt roligt.
Sedan vill jag kommentera lite mitt beslut att backa ur Matterhorn redan efter 200 m. För mig är alpinism en aktivitet bland andra friluftsaktiviteter, bl a paddling. Att nå en topp efter en utmanande vandring/klättring ger en tillfredsställelse och självinsikt som måste upplevas, men inte till vilket pris som helst. Döden är en risk i klättring som vi måste förhålla sig till. Alpinism är en dålig plats för idioter, fatalister eller adrenalin junkies. Som killarna i shorts och joggingskor. Men det är också en av tjusningarna. Man måste vara 100% ärlig mot sig själv och sina klätterkamrater. Här finns ingen plats för självbedrägeri eller illa genomtänkta beslut. Och besluten på liv och död måste tas! Jag är en envis jävel, vilket är en bra egenskap med en baksida. Man kan med sin envishet gå så långt att det får negativa konsekvenser. I detta fall var konsekvenserna för stora. Jag kände mig varken konditionsmässigt eller teknisk redo för en sådan scrambling. Visst, vi kanske hade nått toppen efter ett antal timmar, men jag kände att risken att jag då förbrukat så mycket energi att jag skulle göra misstag på väg ner var för stor. Misstag som riskerar både mig själv och andra. Det kan jag varken leva eller dö med. Är jag inte fullt övertygad om att jag kommer klara det ner går jag inte upp. Sedan kan givetvis olyckor hända ändå.
Vad händer då när man väl tagit beslutet där på berget? Egentligen borde det inte ske mera än när man avbrutit en omkörning: Ok, jag tog ett säkert beslut och kör om när det är säkrare. Ett vardagligt livsviktigt val. Men så är det inte. Jag översköljdes av känslor. Först besvikelsen på mig själv. Här har man gått och sett fram emot detta, förberett sig och när det är dags så inser man att man inte är uppgiften mogen. Sedan måste man erkänna det både för sig själv och sina kamrater. Man står i sin nakenhet och måste möta sin egen oförmåga och måste dessutom berätta om det. Sist kommer tankarna på vad som skulle hänt om man inte tagit beslutet. Barn, familj, flickvän. Detta är givetvis inte roligt, men en del av bergsbestigningen liksom glädjen när man toppar. Att verkligen leva istället för att bara konsumera TVns artificiella underhållning. Jag har varit vid kanten av min förmåga och backat undan. En erfarenhet och insikt rikare.
Är dörren till Matterhorn stängd? Inte alls, men jag insåg att förutom lite bättre flås behöver jag en bättre kraftbesparande teknik. I paddlingen är jag på en nivå där styrtag, stöd, vickningar och ballans är ett naturligt flöde. Där kropp, kajak och sjö är en harmonisk enhet. Kommer jag nära det i klättringen är ett nytt försök möjligt. Och berget står kvar...
Mot nya höjder.
Anders
Kommentarer
Trackback
