Apropå, köldtålighet
Jag har i tidigare inlägg skrivit om forskningen kring
vitt och brunt fett och hur man alltså kan träna upp sin förmåga att klara kyla.
Dock har jag tidigare trott att det inte går att träna upp köldtåligheten i händerna, eftersom det är svårt att påverka mängden underhudsfett där, men då stötte jag på denna
debattartikel på DN av professor Erika Schagatay som beskriver fenomenet ”köldinducerad vasodilatation”. I korthet går det ut på att man utsätter t.ex. händerna för en måttlig kyla, då och då, så lär sig kroppen att snabbare aktivera denna mekanism som innebär att varmt blod kopplas på och pumpas ut i händerna för att förhindra nedkylning.
Tester på skidskyttar har visat att denna metod har förbättrat deras förmåga att skjuta trots den kyla som deras händer är utsatta för.
Nu kommer jag knappas att börja doppa händerna i kallbad, men forskningen är intressant och det ger mig bättre förståelse för hur kroppen fungerar i kyla och extrema situationer.
Till topps! /Joel
Smak med sumak
Jag har tidigare skrivit om att förmågan att uppleva smaker försämras på hög höjd. Det gäller dock för sött och salt, medan surt och beskt inte påverkas. Oklart hur det är med umami.
Jag minns att jag en gång åt ett äpple på hög höjd och den syrliga smaken kändes riktigt fräsch. Jag var tämligen less på choklad som blivit alltmer fadd i smaken.
Av denna anledning har jag letat efter syrliga smakförstärkare. Att släpa med sig citron är inget alternativ. Helst ska det vara i kryddform. Efter lite googling hittade jag sumak. En för mig okänd krydda, men som är vanlig i Mellanöstern. Den gick att köpa på den lokala invandrarbutiken.
Igår testades den med lite potatismos och det var riktigt gott, så utöver kryddstark mat kan jag nu smaksätta syrligt. Med förhoppning om god aptit.
Till topps! /Joel
Höghöjdsfysiologi
Nu kommer vi inte att befinna oss på berg som är särskilt höga, men jag tänkte skriva lite om hög höjd, ändå. Lite förenklat kan man säga att det är skillnad mellan bergsklättring och bergsbestigning. Av själva ordet ”bergsklättring” förstår man att det rör sig om faktiskt klättring på snö, is eller klippa. Bergsbestigning är inte fullt lika teknisk, men däremot en fysisk utmaning. Berg som Kilimanjaro och Everest (normalleder) är bestigningar, och med få eller inga klätterinslag.
Själva utmaningen med bergsbestigning, utöver know how kring risker och vintercamping osv. är höjden. Egentligen kan vi översätta det som syrebrist.
De flesta människor kan klara upp till 2500m, utan några problem, men högre upp börjar folk känna av höjden.
För att låta kroppen anpassa sig till den högre höjden brukar man acklimatisera sig genom att ”gå högt och sova lågt”, dvs. man tar sig så högt upp som man känner att man orkar med. Det brukar inte innebära någon direkt fara. Däremot är det viktigt att sedan vända om för att sova på samma nivå som man började när man gick upp. Detta gör att kroppen ställer in sig på en lägre syrenivå och producerar fler röda blodkroppar (syretransportörer) för att kompensera. När kroppen vant sig kan man flytta lägret högre upp, och så håller man på tills man nått toppen.
Bilden visar att på 8848m (Everest topp) är syrehalten endast 33% jämfört med havsnivå. Den mänskliga kroppen kan inte acklimatisera sig till denna höjd, oavsett hur länge man håller på. Man brukar säga att man bara kan acklimatisera sig till hög höjd (ca. 5500m). Ovanför denna höjd bryts kroppen bara ned. Ibland hör man talas om den s.k. ”dödens zon”, vilken börjar över 7000m. På denna höjd kan inget leva något längre tag.
Vad är det som händer i kroppen i och med hög höjd? Rent fysiologisk försöker kroppen att kompensera för syrebristen genom att öka koncentrationen av röda blodkroppar. Dels gör den det genom att producera nya, men det tar tid. Dels ökar den koncentrationen genom att göra sig av med överflödig vätska s.k. diures (ordet är rotbesläktat med "diarré"). Ofta i början av en bestigning måste man gå upp och kissa flera gånger varje natt. Det är alltså viktigt att dricka mycket för att inte bli uttorkad. Om man går upp för snabbt hinner inte kroppen med, utan börjar pressa ut vätska ut i kroppen. Första tecknet på detta är att man kan bli illamående och yr. Detta är symptom på AMS, Acute Mountain Sickness. Det är en snällare höjdsjuka som botas av att man går ned eller stannar på höjden.
Skulle man fortsätta trots dessa varningssignaler, så riskerar man att drabbas av HAPE, High-Altitude Pulmonary Edema, eller HACE, High-Altitude Cerebral Edema, dvs. lung- eller hjärnödem. Båda dessa tillstånd är dödliga om man inte direkt vänder nedåt. Det handlar helt enkelt om att kroppen pressar ut vätska i lungorna respektive hjärnan.
Andra risker med den ökade koncentrationen av röda blodkroppar är att man lättare drabbas av blodproppar. Av den anledningen brukar jag äta blodförtunnande medicin (aspirin) när jag kommer ned på havsnivå.
Denalis toppkam +6100m. Dess nordliga läge gör att syrenivån motsvarar 7000m vid ekvatorn.
Den höga höjden brukar också leda till att man får sömnsvårigheter som sömnapné (andningsuppehåll). Syrebristen kan också leda till hypotermi (nedkylning). Dels pga. att man är orkeslös och inte klarar av att hålla igång, men även om man skulle orka, så finns det inte tillräckligt med syre i blodet för att kunna hålla alla delar varm. Det är huvudorsaken till att man lättare förfryser händer och fötter på hög höjd.
Metabolismen drabbas också på hög höjd. Eftersom det krävs syre för att bryta ned den näring man stoppar i sig, så vill man helst ha snabba kolhydrater. Dessa är relativt enkla för kroppen att bryta ned. Därefter är det protein (helst färdigspjälkat), medan fett som kräver mycket syre bör undvikas. När man nått extrem höjd, kan inte kroppen längre bryta ned någon näring överhuvudtaget. Allt syre går åt till att hålla övriga kroppsfunktioner igång. Ytterligare en försvårande omständighet är att aptiten ofta försvinner på hög höjd. Tyvärr, minskas också ens förmåga att känna smaker som salt och sött, vilket ytterligare spär på aptitlösheten. Dock påverkas inte smaker som surt och bittert lika mycket. Tag alltså med kryddor och smaksättare som är åt det sura/bittra hållet.
Det kroppen gör på extrem höjd är att kannibalisera på sig själv. Den börjar ta den mest lättåtkomliga näring som finns, dvs. proteinerna i dina muskler. Det är alltså därför du bryts ned på hög höjd. Vanligtvis kan inte en människa leva mer än ett par dagar över 8000m.
Höghöjdsäventyr är inte bra som bantningskur, då man kommer hem oförändrat med fett, men med mindre muskler. En viktig lärdom här är också att bygga på sig massa muskler för det är dessa du ska leva av på berget.
Det var lite kort om vad som händer med kroppen på hög höjd.
Till topps! /Joel
Ny kategori
Okej, vi låtsas som ingenting gällande min långa tystnad i bloggen, utan gläds endast åt att jag nu har introducerat en ny kategori och gör ett nytt inlägg. Kategorin är benämnd "Forskning och vetenskap". Det säger sig självt vilka inlägg som samlas där. Jag har gått igenom en del äldre inlägg och kategoriserat om dem.
Och för oss som räknar på varje gram så är denna kategori otroligt värdefull, för så som mina gamla lärare sa: kunskap är inte tungt att bära. Redan de gamla vikingarna kände till detta, ur Den Höges sång: Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.
Detta inlägg kommer dock att handla om de senaste rönen kring hur kroppen anpassar sig till hög höjd. Sammanfattat innebär det att ett protein som finns på de röda blodkropparna försvinner i syrefattig miljö. När detta protein försvinner så tar inte de röda blodkropparna upp ett ämne som heter adenosin. Det är adenosinet som bl.a. får blodkärlen att utvidga sig. Denna effekt håller i sig i upp till fyra månader, vilket är cykeln för kroppen att byta ut alla röda blodkroppar. Du kan klicka på länken till
Vetenskapsradions inslag.
Tidigare "kunskap" bland höghöjdsklättrare har varit att acklimatisering håller i sig i ca. två veckor, men enligt dessa rön så är det betydligt längre än så.
Till topps! /Joel
Smaker på berg
Det är ju allmänt känt bland oss bergsklättrare att man lätt tappar aptiten på hög höjd, och att maten inte längre smakar en, utan tvärtom ibland är omöjlig att få i sig. Jag har tidigare enbart ackrediterat detta till något slags lättare höjdsjuka, vilket ska ha påverkat aptiten. Dock läste jag nyligen en artikel i Illustrerad Vetenskap (2015:15) om att våra smaklökar påverkas direkt av hög höjd.
Det är en kunskap som man inom flygbranschen har dokumenterat. Jag citerar: Det låga trycket i kabinen får våra smaklökar att förlora sin känslighet. På en flyghöjd på cirka elva kilometer är trycket och syreinehållet lika lågt som uppe på ett 2000-2400 meter högt berg. Trycket får smaken av salt och socker att falla med 20-30 procent, medan sura och bittra smaknyanser registreras som normalt i munnen. Därför kryddas flygplansmaten extra mycket för att kompensera för förlusten av smaker.
Redan på så låg höjd som 2000m tappar alltså smaklökar 20-30% av smak från salt och socker. Undrar vad som händer på 4000+? Att sura och bittra smaker registeras normal är en bra kunskap att ha med sig. Jag har alltid haft kryddor med mig för att underlätta ätandet, men inser att vikten av det är större än vad jag tänkt mig. Jag ska nog ha med mig mer och fler kryddor framöver. Sedan ska jag också fundera på om jag kan utveckla syrliga smaker mer.
Kanske kan den aptitlöshet jag ibland upplever på berg motverkas av att jag smaksätter maten utifrån det vi lärt oss via forskningen. Tack vetenskapen!
Till topps! /Joel
Toxoplasma gondii
Toxoplasma gondii är en parasit som har en intressant livscykel. De förökar sig i tarmkanalerna på katter och via kattens avföring sprids deras ägg. På olika sätt hamnar den i andra värddjur, t.ex. möss och utvecklas till könsmogna "individer". Dock kan de inte föröka sig i en mus. Därför har de utvecklat en förmåga att påverka musens beteende, och istället för att gömma sig för katter så söker de gärna upp dem. Man kan ju därför säga att toxoplasma är lite av en zombieparasit. Katten äter musen och toxoplasman har därmed fullbordat livscykeln.
Vad har nu detta med alpinism och bergsklättring att göra? Jo, faktum är att en stor andel av jordens befolkning bär på denna parasit (mellan 10-90%) beroende på hur exponerad man är för rått kött. Studier har också visat att människor blir personlighetsförändrade av toxoplasman, t.ex. ökad ångest och depressioner. Gravida kvinnor ska undvika att hantera kattlådor då toxoplasman kan vara dödlig för fostret.
Dock har man kunnat se att toxoplasman ändrar personligheten hos människor på andra sätt, bl.a. att den minskar rädsla och ökar riskbeteende. Mycket likt musen som går och ställer sig framför katten, så utsätter sig toxoplasmainfekterade människor sig för olika faror.
Givetvis kan jag inte låta bli att undra hur det ser ut bland alpinister. Kan det vara så att toxoplasmainfekterade är överrepresenterade bland alpinister/bergsklättrare? Det vore intressant att göra en studie på detta. En magkänsla, helt ovetenskapligt, är att t.ex. fransmän är överrepresenterade i Alperna jämfört med tyskar, schweizare, italienare och österrikare. Just fransmän är i ganska hög grad toxoplasmainfekterade pga. deras fäbless för rått kött i maten. Jag vet inte graden av toxoplasmainfektion bland övriga nationaliteter, men det vore spännande att se om det finns något samband.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fundera på hur det är med mig själv. Är mitt beteende ett resultat av gener, uppväxt eller är jag helt enkelt en viljelös zombie styrd av en encellig parasit?
Till topps! /Joel
Att klättra hjärna och ofta
Jag har skrivit om detta ämne förut, men det var ett tag sedan, och när jag råkade cybersnubbla över denna
artikel aktualiserades ämnet igen. Forskningen visar tydligt att höghöjdsvistelser ger bestående skador på hjärnan. Det är inte särskilt upplyftande att skadorna kan uppkomma på så låga höjder som 4500m, med massdöd av neuroner, och försämrad kognitiv förmåga och minne som resultat.
Glädjande är dock att en välgenomförd acklimatisering verkar minska på riskerna för skador. Det gäller att undvika den klassiska nybörjarfällan att stressa sig uppför berget. Det är lätt att vilja driva på om man känner sig fysiskt i trim, lite småmacho pga. testosteronpåslaget och har behovet av att bevisa sig. Som jag brukar säga, det spelar ingen roll hur långsam du var på vägen fram till toppdagen. Det är först den dagen som man ska excellera.
Dock är det besvärande att veta att massa hjärnceller dör varje gång man är på berg. Man har ju inte en obegränsad mängd av den varan. Jag misstänker att min hjärna fick sig en rejäl omgång på Aconcagua, men några direkta effekter av det kan jag inte påstå att jag har märkt. Men kanske det är bättre att fråga dem omkring mig med tanke på dunning-kruger-effekten.
Varför väljer man att utsätta sig för detta trots vetskapen om följderna? Det är väl någon form av förnekelse, likt den som dricker, röker eller äter för mycket. Försvarsmekanismer finns det gott om. Dock kan man inte jämföra dessa risker med de andra som man brukar tänka sig på berg, dvs. laviner och issprickor osv. Alla drabbas av syrebristen.
Men varför väljer man att fortsättta klättra? Tja, varför inte? Det finns så mycket som är skadligt ändå. Det är som jag brukar säga, inget som är värt något kommer gratis.
Till topps! /Joel
Brunt fett
Med anledning av föregående inlägg om kyla, så tänkte jag orda lite om senaste Vetenskapens värld. I programmet förekom ett inslag om s.k. brunt fett. Det skiljer sig mot det vita fettet på det sätt att det verkar fungera som en förbrännare av det vita fettet. Brunt fett har nog evolutionärt utvecklats för att kunna generera värme i kroppen under kyla. Visserligen kan kroppen göra det genom att huttra, men det är inte riktigt samma sak.
Det bruna fettet har också fördelen av att det generellt ökar förbränningen av det vita fettet, så personer med hög andel brunt fett brukar vara sådana som kan äta hur och vad som helst, utan att för den skull gå upp i vikt. Det bästa är att man verkar kunna öka mängden brunt fett genom att låta kroppen utsättas för kyla.
Det är lite som det klassiska rådet att man ska frysa in vintern och svettas in sommaren. Om det blir Antarktis så blir det till att exponera sig för kyla en del.
Till topps! /Joel
Hemskt men viktigt
I den senaste Illustrerad vetenskap fanns det en artikel om dödsstatstiken på Everest. Jag brukar vanligtvis inte uppehålla mig vid död och faror, men det är trots allt en del av verkligheten, så jag ska inte heller blunda för den.
Nu är Everest inte något av de dödligaste bergen, relationen är 9 döda per 100 som tar toppen. Jämförande siffror för K2 är 27, medan det för Anapurna är 40. Men totalt sett har 237 förolyckats på berget sedan 1921. Det är givetvis tragiskt med dödsfall, men det är lite intressant att se vilka orsakerna är. 14 är dokumenterad höjdsjuka, vilket är ganska få. Frågan är hur många av okänd orsak och hjärtinfarkt som kan kopplas till detta. Oavsett är det tydligt att vädret är det farligaste, med 76 som dött av lavin/kyla.
Vad kan man lära sig av detta? Det jag tar med mig är inte chansa vid lavinfara, och att alltid se till att ha marginaler i min ork. Dels för att stå emot kylan, dels för att jag misstänker att orken/fokus ofta är orsaken till fall. Utmattning utgör ju också 9 personer.
För att få ligga
Jepp, det är tydligen därför jag håller på med bergsbestigning ;) I alla fall om man ska tro Everestbestigaren och tillika biologen Johan Frankelius. I samband med den ständigt aktuella frågan, hur man som kille ska göra för att få ligga, så kom jag att tänka på en artikel jag läst om honom för länge sedan (SvD 2006-11-01). I artikeln utgår Frankelius från ett biologiskt perspektiv till varför man klättrar. För oss män handlar det helt enkelt om att vi visar upp att vi är fysiska praktexemplar, vilket kvinnorna finner oemotståndligt attraktivt, och så får vi killar ligga. Är du intresserad kan du läsa hela artikeln
här. Ok, jag raljerar lite i min presentation. Visst har han en poäng i att en vältränad person (vilket bergsbestigare tenderar att vara oavsett kön) är mer attraktiv än en otränad person. Dock måste jag säga att det är en tämligen rejäl omväg att springa uppför berg bara för att få ligga. Det ger nog bättre utdelning att arbeta med sin personlighet, träna på gym och lägga pengarna på drinkar.
Alltså, om ditt största mål här i livet är att få ligga, så vill jag inte rekommendera bergsbestigning. Jag kan i alla fall konstatera att man inte känner sig så sexig när man går omkring i samma par kalsonger för femte dagen i sträck.
Till topps! /Joel
Dumma alpinister
Ibland stöter man på uttalanden om att alpinister skulle vara lite dumma, alltså smått ointelligenta. Det förekommer bland alpinisterna själva, och då sagt med viss självironi och självdistans. I övrigt är det nog sagt med glimten i ögat och med värme. Dock betyder det inte att det kanske inte finns en viss liten kärna av allvar i detta. Men är det så att alpinister är klenare begåvade än gemene man? Jag personligen tycker att det låter osannolikt, men låt oss i alla fall resonera kring det. Är det så att man kan man söka grunden till denna föreställning i alpinisternas bakgrund? Det finns säkert sådana tolkningsmöjligheter, dvs. som tar hänsyn till bildning och socioekonomiska faktorer.
Läser man Clint Willis
Med livet som insats (2006) som behandlar många av de framstående engelska klättrarna under 60- och 70-talet, och med Chris Bonington som frontfigur, så kan man ju få anledning att fundera. Boken är inte särskilt välskriven, men det är ändå intressant att få läsa om alla bestigningar. Nåväl, killarna som man möter i boken är förvisso riktiga klättringsfantomer, men privat så dricks det gärna och mycket. Inte sällan hamnar de också i slagsmål och på annat sätt i klämmeri med rättvisan. Speciellt tvillingarna Burgess är ökända för sitt vilda leverne. Kanske är det så att dessa killar präglade allmänhetens bild av klättrare.
Dock har det nu kommit en möjlig medicinsk förklaring till det hela. Det kan faktiskt vara så att det finns en fysiologisk orsak till att alpinister skulle vara lite dumma. Det handlar helt enkelt om att den höga höjden orsakar skador på hjärnan. Det verkar också som om skadorna blir värre ju mer/oftare man exponerar sig för syrefattiga miljöer, så kanske ligger det en viss sanning i att alpinister är lite av
airheads.
Läs mer om detta på
VetenskapsradionTill topps! /Joel
Höghöjdsgen
I det senaste numret av
Illustrerad Vetenskap (2008:7), beskrivs en studie som utförs på Everest. Studien syftar till att ta reda på om det finns en speciell "höghöjdsgen". Enligt preliminära undersökningar så kan det finnas ett samband mellan genen och en persons förmåga att tåla syrefattiga tillstånd. Jag är ingen medicinare, men det handlade i alla fall om att genen reglerade produktionen av ett speciellt enzym som påverkar blodcirkulationen.
I artikeln konstateras det vidare att
Varken patienternas generella hälsotillstånd eller bergsbestigarnas fysik och erfarenheter verkar vara avgörande för om man drabbas av höghöjdssjuka eller inte. Detta är förvisso känt sedan tidigare, men att det skulle kunna vara så att vi har olika genetiska förutsättningar för att klara av hög höjd är något jag inte har stött på tidigare.
Om det visar sig att det verkligen finns en "höghöjdsgen", så hoppas jag att jag har den :)
Till topps! /Joel
