Jämtlandstriangeln

Jag är nyligen hemkommen från en tur utmed Jämtlandstriangeln. Triangeln hör till en av svenska fjällvärldens klassiker. Den är inte särskilt svår eller jobbig, snarare tvärtom, spåren är pistade autostrador och stationerna är jämförbara med vilka hotell som helst. Jag och Lipe åkte från Falun i måndags runt lunch och kom, efter 55 mils körning, fram till Storulvån. Väl där slog vi upp tältet och gick och lade oss ganska tidigt för att vi skulle gå ut till Sylstationen nästa dag. Följande morgon insåg vi att det blåste rejäl motvind, men det var bara att sätta på sig snöskorna och spänna för pulkan. Val av fortskaffningsmedel hänger samman med uppladdningen inför Denali. Efter 3h30m hade vi avverkat 16km, och på stationen fick vi reda på att hastigheten på motvinden hade nått upp till 19m/s. Men efter lite vila och mat kunde vi bege oss ut i skymningen för att slå upp tältet på Sylån. Tanken var att vi skulle komma närmare insteget till Syltraversen. Hur själva klättringen gick på onsdagen tänker jag berätta om i ett separat inlägg.

Igår, torsdag, gick vi den längsta och tyngsta sträckan, vilken går mellan Sylstationen och Blåhammaren. Dels är den 19km lång (4h30m), dels går det ganska mycket uppför. Vädret var dock okej, det var inte för blåsigt eller för varmt. En trevlig vandring utmed vackra fjällandskap. Väl framme så slog vi upp tältet innan vi gick och satte oss till bords för en trerättersmiddag. Jag kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi att boka in sig på en middag. Visserligen kostar det 340kr, men det är det absolut värt. För mig och Lipe blev det också ett trevligt sätt att fira vår lyckade Jämtlands- och klättertur. Till förrätt serverades Västerbottenostpaj och rökt röding. Huvudrätten bestod av älgskav, ugnsbakad mandelpotatis och rårörda lingon. Till efterrätt fick vi glass med blåbär. Mätta och belåtna kunde vi krypa ned i våra sovsäckar, för att sedan vakna upp till en disig, men i övrigt fin fredagmorgon.

De sista 12km, Blåhammaren-Storulvån, gick i huvudsak nedför. Det är alltså den enklaste etappen på hela turen, och den tog 2h40m. Framme vid Storulvån spillde vi ingen tid, utan satte oss direkt i bilen och körde till Falun i ett svep. Summa summarum, det blev fem ganska intensiva dagar. Trött men nöjd, kan jag konstatera att allt gick helt enligt planerna, och dessutom har jag ju fått en ny klätterpolare i Lipe.



Till topps! /Joel


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0