Den rätta känslan
...har kanske börjat infinna sig. Det är som om psyket har börjat komma ikapp.
Sitter just nu och lyssnar på Israel Kamakawiwo'oles version av Over the Rainbow/What a Wonderful World. På något sätt lockar sången fram den rätta känslan. En känsla som byggs upp i mitt bröst, översvämmande och tornande.
Jag känner mig stark.
Till topps! /Joel
Sitter just nu och lyssnar på Israel Kamakawiwo'oles version av Over the Rainbow/What a Wonderful World. På något sätt lockar sången fram den rätta känslan. En känsla som byggs upp i mitt bröst, översvämmande och tornande.
Jag känner mig stark.
Till topps! /Joel
Packlista version 2.0
Nu börjar det likna nåt. Utrustningen har studerats, utvärderats och kategoriserats. Den har bantats till ett minimum, där varje enskild pryl har vägts och noterats, men listan är långt ifrån klar. Just nu sitter jag och funderar på om jag ska välja bort en tvålagers fleecetröja på 308 gr och lägga till en t-shirt på 130 gr istället. För om jag vill åt värmen som den tjockare tröjan ger, så kan jag kombinera en underställströja (189 alt. 164 gr) med en t-shirt. På detta sätt sparar jag 178 gr. Hm, jag tror nog att det får bli så.Kanske tycker du att detta är lite löjligt, lite smått fanatiskt att hålla på så här. Jag kan förstå att du tycker det, men samtidigt så inser man väl ganska snabbt att det inte går att skjuta från höften i detta fall. Bergsbestigning är omgärdat av tillräckligt många okända faktorer för att jag ska våga chansa med utrustningen. Det gäller att dra fördel av det man rår över. Allt det övriga ligger i händerna på Gud, berget eller slumpen (beroende på hur man ser det).
Till topps! /Joel
Avbön och bagage
Ni kanske tycker att jag är lite hårt och orättvis gentemot alpinisterna om man tittar på mina senare inlägg Stora egon och Dumma alpinister. Mitt syfte är ju absolut inte att tracka ned på dem, speciellt inte eftersom jag själv gärna vill räkna mig till denna skara :). Nåväl, jag ska i alla fall sluta hacka på alpinister, men få mig inte att börja om långfärdscyklister bara ;).
Har för övrigt kollat med resebyrån och den vikt som jag får checka in är 23 kg. 23 kg inklusive handbagage! Det kommer att bli tufft att hålla vikten. Min förhoppning är att jag kan ta uppåt 7 kg i handbagaget och att jag inte behöver väga in det. Det lämnar mig drygt 20 kg för ryggsäcken. Jag ligger redan på dryga 20 kg i packning och då har jag inte räknat med någon mat alls. Jag kanske måste flyga med mina storskor, då tjänar jag 2,5 kg ;).
Till topps! /Joel
Träning v43
Mitt internet har lagt ned, så jag har inte möjlighet att uppdatera så ofta som jag vill, men man får ju göra det bästa av situationen :)
Jag kan bara säga det att det ska bli skönt att börja trappa ned på träningen v47 för att vid v50 i princip inte träna någonting alls. Nåväl, här kommer veckans träning:
Cykel till jobbet (må, on-to)
Vandring med packning till jobbet i tisdags (37 kg)
Styrketräning i onsdags och fredags (60/30 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Löpning till jobbet i fredags 11 km
Vandring med packning i söndags, hopptornsbacken x 14 (29 kg)
Till topps! /Joel
Stora egon
Jag har precis läst ut Lene Gammelgaards bok Everest. Att besegra berget och berget inom dig (1996). Det är väl värt att nämna att Lene Gammelgaard ingick in Scott Fischers Everest-expedition. En expedition som tillsammans med en annan kommersiell expedition under ledning av Rob Hall råkade ut för en av de värsta katastroferna i Everestklättringens historia. På grund av dåligt väder dog åtta personer uppe på berget, bl.a. de två expeditionsledarna. Denna händelse fick många att kritisera de kommersiella expeditionerna. För övrigt utspelade sig detta samtidigt med Göran Kropps bestigning. Egentligen finns det inte så mycket att säga om boken. Dock kan jag konstatera att ju mer jag läser om och av alpinister desto tydligare framgår det att många av dem har enorma egon. Jag vet inte vad det är, men det är verkligen påtagligt. Det är lite av en ankdamm som inte sällan förvandlas till en sandlåda. Förvisso stämmer väl detta in på alla mer eller mindre slutna världar, t.ex. forskarvärlden. Speciellt påtagligt blir det väl också om man måste tävla om begränsade resurser (läs forskaranslag). Dock tycks det som om samma mekanismer verkar inom alpinismen. Egentligen kan man ju tro att bergen borde vara nog stora för flera personer, men det verkar inte alltid vara så. Kanske handlar det om sponsoravtal eller om att få medial uppmärksamhet (vilket genererar fler sponsorer). Dock är det mer regel än undantag att kollegors bedrifter ska ifrågasättas och misstänkliggöras. Jag tror inte att det bara rör sig om knappa resurser (sponsorer), utan det handlar nog lika mycket om alpinisternas alltför stora egon.
Jag tror faktiskt att det är en speciell sorts människor som söker sig till höghöjdsklättring. Det är människor som är villiga att satsa nästan allt, med allt vad det innebär av risker och uppoffringar. Kanske kräver detta ett outtömligt självförtroende, en obändig tilltro till sig själv och sin egen förmåga, så det är inte så konstigt att ett uppblåst ego blir följden. Kanske är detta nödvändiga egenskaper med tanke på de krav som ställs på en aplinist.
Jag tycker hursomhelst att denna småaktighet/småsinthet som finns inom den alpina världen är högst osympatisk.
Till topps! /Joel
Dumma alpinister
Ibland stöter man på uttalanden om att alpinister skulle vara lite dumma, alltså smått ointelligenta. Det förekommer bland alpinisterna själva, och då sagt med viss självironi och självdistans. I övrigt är det nog sagt med glimten i ögat och med värme. Dock betyder det inte att det kanske inte finns en viss liten kärna av allvar i detta. Men är det så att alpinister är klenare begåvade än gemene man? Jag personligen tycker att det låter osannolikt, men låt oss i alla fall resonera kring det. Är det så att man kan man söka grunden till denna föreställning i alpinisternas bakgrund? Det finns säkert sådana tolkningsmöjligheter, dvs. som tar hänsyn till bildning och socioekonomiska faktorer. Läser man Clint Willis Med livet som insats (2006) som behandlar många av de framstående engelska klättrarna under 60- och 70-talet, och med Chris Bonington som frontfigur, så kan man ju få anledning att fundera. Boken är inte särskilt välskriven, men det är ändå intressant att få läsa om alla bestigningar. Nåväl, killarna som man möter i boken är förvisso riktiga klättringsfantomer, men privat så dricks det gärna och mycket. Inte sällan hamnar de också i slagsmål och på annat sätt i klämmeri med rättvisan. Speciellt tvillingarna Burgess är ökända för sitt vilda leverne. Kanske är det så att dessa killar präglade allmänhetens bild av klättrare.
Dock har det nu kommit en möjlig medicinsk förklaring till det hela. Det kan faktiskt vara så att det finns en fysiologisk orsak till att alpinister skulle vara lite dumma. Det handlar helt enkelt om att den höga höjden orsakar skador på hjärnan. Det verkar också som om skadorna blir värre ju mer/oftare man exponerar sig för syrefattiga miljöer, så kanske ligger det en viss sanning i att alpinister är lite av airheads.
Läs mer om detta på Vetenskapsradion
Till topps! /Joel
Träning v42
I föregående inlägg skrev jag om min tur till Jotunheimen och vad som blev till riktigt bra träning. Fysiskt sett blev det två bra backpass och dessutom fick jag öva under lite tuffare väderleksförhållanden.Cykel till jobbet (må, on-fr)
Vandring med packning till jobbet i tisdags (32 kg)
Styrketräning i onsdags (60 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Löpning 12 km i måndags
Vandring i lördags, Spiterstulen - Glittertind - Spiterstulen (1362 höjdmeter) 7h30m
Vandring i söndags, Spiterstulen - Galdhöpiggen- Spiterstulen (1365 höjdmeter) 6h20m
Till topps! /Joel
Jotunheimen
Jag har länge velat besöka jättarnas hem, så det var med stor förväntan som jag satte mig i bilen efter jobbet på fredagen. Vi var fyra som åkte, utöver jag och MW så var det EK och DL vilka ska åka med mig till Aconcagua. Tanken var att det skulle bli en fin träningstur, både fysiskt och vädermässigt. Att vi åkte i oktober var alltså medvetet, just för att det skulle vara lite kallare.Nåväl, eftersom vi åkte efter våra jobb, så kom vi inte fram till Spiterstulen (1104 m.ö.h.) förrän halv två på natten. Vi ställde klockorna på åtta trots detta och vid halv tio på lördagen var vi på vår väg mot den första toppen för helgen: Glittertind (2465 m.ö.h.). Jag måste bara säga det att detta berg har det vackraste namnet av alla berg. Dock bjöd Glittertind på riktigt busväder. Det var mer eller mindre white out, dvs. dimma/moln/snöyra som gör att allt blir vitt. Det gick inte att urskilja saker mer än 10-15 meter framför en. Toppbilderna är därför också ganska dåliga. Bestigningen gick hursomhelst bra och hela turen tog 7h30m.
På söndagen steg vi upp vid sex, och strax var vi på väg mot Galdhöpiggen (2469 m.ö.h.) vårt andra mål för helgen. Inte heller Galdhöpiggen bjöd på något finväder, även om det periodvis sprack upp lite och man kunde ibland skymta solen. Dock var det inte alls lika dåligt väder som uppe på Glittertind. Efter de obligatoriska toppbilderna (se ovan), så väntade bara nedfärd och hemfärd. Halv ett på natten steg en trött Joel över tröskeln till sin lägenhet.
Jag kan avslöja att jag tryckte på snooze-knappen en gång på måndagsmorgonen.
Till topps! /Joel
.
Visum, vaccin och försäkringar
Inför ett sådant här äventyr så finns det en hel del praktiska saker att ordna. Några av dem är att kolla om det behövs visum och vaccin. Det är inte heller fel att försäkra sig om att reseförsäkringen täcker det man ska göra.Eftersom vi ska vara både i Chile och Argentina, så gäller det att kolla bestämmelserna för båda länderna. Jag har varit i kontakt med både Chiles och Argentinas ambassader i Stockholm, och i fråga om visum, så krävs det inte för något av länderna om man är svensk medborgare. Dock måste du kunna uppvisa pass och biljett för hemresa när du ska in i Argentina.
Jag har också kollat med de svenska ambassaderna i Chile respektive Argentina om vilka vaccin man behöver. För Argentina så kan vaccin mot Gula febern vara aktuell om man kommer att åka till provinserna Misiones och Formosa. Nu kommer vi inte att vara i närheten av dessa områden, så någon vaccinering är onödig. Däremot bör man vaccinera sig mot Hepatit för Chile, så en sådan spruta får det bli.
I fråga om försäkringar, så har jag Länsförsäkringar, och min reseförsäkring som jag får via min hemförsäkring täcker för klättring av Aconcagua. Man måste alltså inte teckna någon extraförsäkring. Däremot vet jag att de har en annan policy angående klättring av Elbrus. Det är ett ganska oroligt område och det finns en ökad risk att bli rånad eller kidnappad. Annan sport som är undantagen den vanliga reseförsäkringen är boxning, eller sporter där det förekommer sparkar och slag. Dessa kräver antagligen någon sorts specialförsäkring. Men, som sagt, när det gäller Aconcagua är det bara att tuta och köra :)
Till topps! /Joel
Reseskildring Mont Blanc
Nu kan de som är intresserade läsa om min bestigning av Mont Blanc. Artikeln finns på Utsidan och är fantasifullt nog döpt till Att bestiga Mont Blanc. Vanligtvis brukar jag inte be om ursäkt för de reseskildringar jag skriver, men denna text når helt enkelt inga litterära höjder (dock nås andra). Jag valde medvetet att utelämna alla reflektioner och spännande paralleller. Texten blev därför mer faktainriktad än inspirerande. Alltså, precis en sådan text som jag själv letade efter inför Mont Blanc.
Nåväl, om du har planer på att bestiga Mont Blanc utmed normalleden, så är denna artikel definitivt värd en titt.
Till topps! /Joel
Nåväl, om du har planer på att bestiga Mont Blanc utmed normalleden, så är denna artikel definitivt värd en titt.
Till topps! /Joel
Träning v41
Träningen rullar på. Jag sprang till och från jobbet i fredags, vilket kändes bra då jag verkligen kunde ta helg när jag väl kom hem. Tanken är faktiskt att min träningsvecka kommer att se ut så här ända fram till och med v 46. Sedan ska jag börja trappa ned på antalet pass. Hursomhelst kan jag konstatera att backpassen är otroligt bra. Utan att egentligen satsa på det så tangerade jag mitt personbästa på Sjulsarvsmilen idag. Jag vågar knappt tänka på vad jag skulle ha fått för tid om jag verkligen gått in för att slå rekord.Cykel till jobbet (må, on-to)
Vandring med packning till jobbet i tisdags (28 kg)
Styrketräning i onsdags och fredags (60/30 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Löpning 12 km i måndags
Löpning till jobbet i fredags 9 km
Vandring med packning i söndags, hopptornsbacken x 10 (25 kg)
Till topps! /Joel
Alla vill till himlen...
Jag kom nyligen att tänka på Timbuktus låt Alla vill till himlen men ingen vill dö. Bergsbestigare illustrerar detta på ett nästan övertydligt sätt. Många bergsbestigare brukar prata om känslan av att vidröra himmelen, att stå där, vara där. Dessutom beskriver många hur otroligt levande de känner sig när de klättrar. En känsla av att leva, en känsla av att vara fullständigt närvarande. Kanske är det självförverkligandet i prestationen, naturens storslagenhet eller att kroppen gör en påmind om sin existens som skapar denna känsla. Bergsbestigare drivs inte av, mot vad många tror, en dödslängtan. Visst finns det faror, men de hör till. Mycket av den fascination som människor hyser för bergsbestigning grundar sig ju på att det finns en tydlig riskbild. Hade det varit helt ofarligt, hade det väl rönt ungefär samma allmänintresse som curling. Egentligen är det inget konstigt. Tvärtom är det ganska klassiskt att det är först när man upplever kontrasterna som man verkligen uppskatta det man har.
Det är därför bergsklättrare älskar livet :)
Till topps! /Joel
Packlista version 1.0
Jag har börjat fila på min packlista så smått, och så här ser ett första utkast ut, version 1.0. Jag tycker verkligen att jag har försökt banta packningen och vara viktmedveten, utan att för den skull tulla på säkerheten. Det har väl gått hyfsat bra men som det ser ut just nu ligger jag på runt 20 kg (bara storskor och stegjärn går på ca. 3,7 kg). Tält, gasol, snacks och mat är inte inräknat i vikten, så man kan nog lägga till minst 10 kg. Om totalvikten landar på runt 30 kg är det faktiskt ganska bra. Och trots den överkomliga vikten ska jag inte bära allt till baslägret, då det är tänkt att vi ska anlita mulåsnor.
Till topps! /Joel
Får jag misslyckas?
Vore det okej? Skulle jag kunna acceptera faktum och bara gå vidare? Jag vet inte, men först måste jag nog definiera misslyckande. Vad är ett misslyckande? Innebär det allt förutom att ta sig upp till toppen? Ska jag inta den hårda och kompromisslösa inställningen att det inte finns utrymme för något värderelativistiskt velourtänk som säger att det räcker så länge man har gjort sitt bästa eller att ett misslyckande är relativt beroende på vem man frågar. Det känns lite väl hårt.Det finns ju saker som man inte kan styra över. Det kan vara att vädret är dåligt, eller att man råkar bli sjuk. Man kan råka ut för en olycka som omöjliggör en fortsatt bestigning. Sedan kan det ju vara så att man faktiskt når gränsen för sin förmåga. Jag tycker inte att det känns som misslyckanden ifall jag inte når toppen pga. en eller flera av dessa anledningar. Det handlar bara om otur.
Men att inte ta sig till toppen pga. att jag slarvat med min research eller att jag inte har adekvat utrustning. Det vore riktigt illa. Likaså om det berodde på underskattning, dvs. att jag inte vore tillräckligt tränad eller mentalt förberedd. Förstå, vad bittert det skulle kännas att missa toppen pga. faktorer som man kunnat råda över. Alla pengar, för att inte tala om all den tid och möda man har lagt ned, till ingen nytta. Det är vad jag kallar ett misslyckande.
Så, får jag misslyckas? Nej, jag får inte misslyckas. Det är inget alternativ...
Att däremot inte nå toppen pga. faktorer utanför min kontroll innebär inte att jag har misslyckats. Dock känner jag mig själv, så jag vet att jag skulle försöka igen oavsett om det berodde på att jag misslyckades eller hade otur ;)
Till topps! /Joel
Träning v40
Just nu är jag inne i en ganska hektisk träningsperiod. Det blir mellan 7-8 träningspass i veckan. Hur hinner man, undrar du kanske? Faktiskt går det ganska bra. Dels är jag motiverad att träna så här mycket med tanke på den utmaning som jag har framför mig, dels så försöker jag förlägga viss träning i anslutning till min jobbdag. Till exempel så går jag till och från jobbet med packning på tisdagar för då börjar jag lite senare. På onsdagar tar jag ut min friskvårdstid och kör ett styrkepass på jobbets gym. Att förlägga träning så här i anslutning till jobbet gör att man inte upplever att det tar speciellt mycket extra tid. Jag kommer bara hem lite senare. Det är skillnad när man måste låsa upp en position under kvällen för träning, och så är det med min innebandy, men den kan jag inte göra något åt. Löpningen däremot försöker jag köra direkt efter jobbet, dvs. före middagen, för på så sätt har jag hela kvällen fri. Faktiskt funderar jag på om jag ska börja springa till jobbet på fredagar. Dock är det viktigt att jag har en hel vilodag i veckan också, vilket är lördag eller söndag, beroende på vilken dag jag anser vara bäst att köra mitt backpass (som tar tid).
En annan sak är att jag kommer att trappa ned på träningen ju närmare avresan jag kommer. Nedtrappningen börjar redan i mitten av november, för att i princip vara på noll sista veckan. Jag ska alltså vila mig i form under december + att jag ska riktigt svulla för att lägga på mig så mycket jag bara kan :)
Cykel till jobbet (må, on-fr)
Vandring med packning till jobbet i tisdags (23 kg)
Styrketräning i onsdags (60 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Löpning 12 km i måndags och i fredags
Vandring med packning i söndags, hopptornsbacken x 10 (22 kg)
Till topps! /Joel
Så många berg...
...och så lite tid. Det är lite konstigt, för det är två månader kvar tills jag åker till Aconcagua, men jag planerar redan för nästa berg :) Fast i ärlighetens namn så är det mest lite orientering jag håller på med. Berget som jag funderar på är Gran Paradiso i Italien. Det är 4061 m, och det enda 4000-metersberget som helt ligger inom italienskt territorium. Det räknas också som ett av de lättaste 4000-metersbergen (om man tar normalleden). Tanken är att kanske bestiga berget i april, fast endast om det går utan skidor (orkar inte hyra eller släpa med mig ett par). Sedan får jag se om jag får farsgubben som sällskap upp till paradiset :)Till topps! /Joel
Mental eftersläpning
Igår fick jag beskedet om att mina värden såg bra ut. Jag är med andra ord helt frisk. Och med tanke på hur jag känner mig, så var svaret inte så överraskande. Jag känner mig fysiskt hur stark som helst. Yrseln är borta, och andra krämpor jag känt av är nästan borta. Min kropp säger att den känner sig frisk, stark och redo. Man skulle kunna tro att jag av den anledningen vore riktigt taggad, men så är det inte. Det är som om det vore ett glapp mellan kroppen och sinnet. Rent intellektuellt kan jag se att jag är i toppform, men det blir bara ett torrt konstaterande, en mekanisk analys som säger att jag är beredd att ta mig an riktigt tuffa utmaningar.
Men inför denna insikt om min fysiska potential känner jag mig tämligen avtrubbad, och det är det som stör mig. Egentligen borde jag hysa tillförsikt, vara full av självförtroende, sprudla av entusiasm och känna stor optimism. Jag pratar om den där känslan när man känner sig riktigt stark, så där oövervinnerlig och ohejdbar. Den har tyvärr inte infunnit sig.
Men förmodligen rör det sig bara om en mental eftersläpning. Förhoppningsvis kommer känslan ikapp, och det är viktigt att den gör det. För trots alla upplysta resonemang, empiriska analyser och logiska slutsatser, så föredrar jag att känna och uppleva detta tillstånd. Först när jag känner den blir insikten verklig, först då blir den sann.
Till topps! /Joel
