Utebloggen

Ibland stöter man på uttalanden om att alpinister skulle vara lite dumma, alltså smått ointelligenta. Det förekommer bland alpinisterna själva, och då sagt med viss självironi och självdistans. I övrigt är det nog sagt med glimten i ögat och med värme. Dock betyder det inte att det kanske inte finns en viss liten kärna av allvar i detta. Men är det så att alpinister är klenare begåvade än gemene man? Jag personligen tycker att det låter osannolikt, men låt oss i alla fall resonera kring det. Är det så att man kan man söka grunden till denna föreställning i alpinisternas bakgrund? Det finns säkert sådana tolkningsmöjligheter, dvs. som tar hänsyn till bildning och socioekonomiska faktorer.

Läser man Clint Willis Med livet som insats (2006) som behandlar många av de framstående engelska klättrarna under 60- och 70-talet, och med Chris Bonington som frontfigur, så kan man ju få anledning att fundera. Boken är inte särskilt välskriven, men det är ändå intressant att få läsa om alla bestigningar. Nåväl, killarna som man möter i boken är förvisso riktiga klättringsfantomer, men privat så dricks det gärna och mycket. Inte sällan hamnar de också i slagsmål och på annat sätt i klämmeri med rättvisan. Speciellt tvillingarna Burgess är ökända för sitt vilda leverne. Kanske är det så att dessa killar präglade allmänhetens bild av klättrare.

Dock har det nu kommit en möjlig medicinsk förklaring till det hela. Det kan faktiskt vara så att det finns en fysiologisk orsak till att alpinister skulle vara lite dumma. Det handlar helt enkelt om att den höga höjden orsakar skador på hjärnan. Det verkar också som om skadorna blir värre ju mer/oftare man exponerar sig för syrefattiga miljöer, så kanske ligger det en viss sanning i att alpinister är lite av airheads.

Läs mer om detta på Vetenskapsradion

Till topps! /Joel