Utebloggen

Jag kom nyligen att tänka på Timbuktus låt Alla vill till himlen men ingen vill dö. Bergsbestigare illustrerar detta på ett nästan övertydligt sätt. Många bergsbestigare brukar prata om känslan av att vidröra himmelen, att stå där, vara där. Dessutom beskriver många hur otroligt levande de känner sig när de klättrar. En känsla av att leva, en känsla av att vara fullständigt närvarande. Kanske är det självförverkligandet i prestationen, naturens storslagenhet eller att kroppen gör en påmind om sin existens som skapar denna känsla.

Bergsbestigare drivs inte av, mot vad många tror, en dödslängtan. Visst finns det faror, men de hör till. Mycket av den fascination som människor hyser för bergsbestigning grundar sig ju på att det finns en tydlig riskbild. Hade det varit helt ofarligt, hade det väl rönt ungefär samma allmänintresse som curling. Egentligen är det inget konstigt. Tvärtom är det ganska klassiskt att det är först när man upplever kontrasterna som man verkligen uppskatta det man har.

Det är därför bergsklättrare älskar livet :)

Till topps! /Joel