Utebloggen

Dag 1 - I slutet av juni fick jag reda på att min vän Lena önskade bestiga Mont Blanc. Jag erbjöd mitt sällskap, men med önskan om att göra toppen från den italienska sidan, vilket jag inte har gjort tidigare. Det är den tredje s.k. normalleden, utöver Goûter-leden och Col du Midi-leden. Vi lyckades hitta en tredje repkamrat i Christian, och 8/7 flög vi ned till Genève för vidare transport till Chamonix med hjälp av ChamExpress. Ett mycket smidigt transportsätt som kostade lite drygt 30€ enkel väg. Jag och Christian åkte tillsammans och senare på kvällen anslöt Lena. Vi bodde på campingen Les Arolles i Chamonix.

 

 

Dag 2 - Vi hade inte alltför bråttom på morgonen eftersom vi inväntade att affärerna skulle öppna. Vi hade förvisso handlat dagen innan, men Lena behövde komplettera med en del saker. Vi gick ned till centralstationen för att köpa biljetter till bussen som skulle ta oss till Courmayeur (1220 möh) på italienska sidan. Busslinjen opereras av SAT och Savda. Under sommaren går det bussar ungefär varannan timme från 08.00 till 18.00. Det kostar 14€ enkel biljett, men bokar man tillbakaresan direkt blir det 21€ ToR.

 

Vi tog bussen som gick 12.30 och bussfärden som gick genom Mont Blanc-tunneln tog 45 minuter. Direkt vid ankomst tog vi på oss packningarna och började vandra bort mot dalen Val Veni. Vi hade siktet inställt på Lac du Miage som ligger precis vid foten av Miage-glaciären, vilken man sedan följer för att ta sig till Gonella-hyttan. Det är en ganska lång väg och med en stigning på över 1000 höjdmeter. Man kan ta lokalbussen från stationen BMP Courmayeur (där man kliver av bussen från Chamonix) till Chalet du Miage. Det hade besparat oss ca. 6-7km och 500 höjdmeter. Hur som helst nådde vi Lac du Miage, men vi fortsatte in på glaciären för att hitta ett nattläger. Vi nöjde oss att stanna på 2200 meters höjd första natten.

 

 

Dag 3 - Följande morgon kom vi iväg i hyfsad tid. Vårt mål för dagen var att nå Gonella-hyttan (3070 möh). Att gå längs med Miage-glaciären beredde inga problem. En vacker omgivning, men i övrigt ingen stimulerande vandring. Det var först när vi nådde klippartiet 500 höjdmeter nedanför Gonella som det blev lite mer roligt. En hel del scrambling med fasta rep.

 

Vi hade en polsk grupp framför oss som körde via ferrata-stil. Att hålla på och koppla in sig i fasta repet tar massor av tid, och om man sedan inte har något som absorberar fallet, tämligen meningslöst. Vi körde utan några extra säkerhetsanordningar, och kunde avancera ganska smidigt på berget. Det dröjde inte så länge förrän vi nådde Gonella-hyttan. En riktigt fin hytta som nyligen öppnats igen efter en längre renovation. Vi passade på att äta i hyttan innan vi slog upp vårt läger på Glacier du Dôme. Vandringen dit tog bara 10 minuter från hyttan.

 

På kvällen övade vi på lite replags- och säkerhetsmoment. Men det började dra in ett regnväder, så vi kröp in i våra tält och tog det lugnt. Det verkar som om mitt arbete med mitt MH EV2 faktiskt gjorde tältet regntätt.

 

Dag 4 - Efter att ha sovit en natt på 2200 och en på 3000, så lade vi in en acklimatiseringstur denna dag. Dessutom fick vi rekognosera leden. Det fanns en del glaciärsprickor på vägen och en ränna där stenar kom fallande, men i övrigt inga större problem. På vår väg upp passerade vi polackerna som hade slagit läger på samma ställe som vi under natten, men nu skulle de flytta upp sitt läger till ca. 3700. Det fanns en fin plan yta på glaciären precis nedanför den kam där glaciären tog slut.

 

   

 

Vårt mål för dagen var att ta oss till kammen och Col du Aig Grises 3850 möh. Väl där satt vi bara där för att acklimatisera oss till höjden. Christian mådde ganska dåligt, och uppvisade vanliga symptom på lättare höjdsjuka. Dock inget farligt. Efter en timme började vi gå nedåt igen. Vi ville komma tillbaka till lägret för att hinna vila så mycket som möjligt för nästa dag skulle bli toppdagen. Christian var lite fundersam på hur det skulle gå med tanke på måendet, men med lite vila och sömn skulle det förhoppningsvis bli bättre.

 

Dag 5 - Toppdagen. Vi hade ju valt ett annat upplägg än polackerna som redan hade 600-700 höjdmeter till godo. Vi bestämde oss därför att börja extra tidigt, dvs. stiga upp 23.00. Det innebar att vi fick ca. 5-6 timmars sömn. Väl uppstigna var vi effektiva i våra morgonrutiner, och 24.00 var vi inknuta och började gå. 

 

Som alltid var det mörkt när vi gick, men ovanför oss kunde vi se skönheten i vintergatan. Det är alltid samma otroliga upplevelse att se stjärnorna när man är långt borta från ljusbrus. Underlaget var perfekt, ett hårt och kompakt snölager. Det tog oss bara två timmar att nå upp till samma höjd som polackerna, och väl där insåg vi att de inte ens hade hunnit äta frukost.

 

Vi fortsatte upp på kammen och tog oss över det enda klippartiet på leden. Bortom denna kom en smal snökamsvandring, och kanske var det tur att det var natt för då slapp vi se hur pass smalt och brant det var. Kammen fortsatte att stiga en lång bit tills det att man når foten av Dôme du Goûter (4304 möh). Detta är en topp som finns med på UIAA:s lista på 4000-meterstoppar i Alperna. Jag har passerat den tidigare, men aldrig varit på toppen. Av den anledningen sneddade vi inte bara över, utan sökte oss mot den högsta punkten. 04.30 kunde jag notera ytterligare en 4000-meterstopp. Vi gratulerade varandra till toppen, men huvudmålet fanns fortfarande kvar.

 

          

 

Vandringen ned till Col du Dôme gjorde att vi tappade 200-250 höjdmeter, men å andra sidan var vandringen väldigt lätt. Vi kunde nu också se den anslutande leden från Goûter, och snart fann vi oss mitt inne i ett lämmeltåg av pannlampor. Vallot-bivacken (4362 möh) blev vårt första etappmål. Den var utbyggd sedan jag senast var där 2008. 2010 såg jag den aldrig eftersom jag kom från ett annat håll den gången.

 

Vid det här laget började höjden att kännas av. Det var med trötta ben som vi tog höjdmeter för höjdmeter. Några längre vilopauser var det aldrig tal om. Det följer lite min princip om att gå långsamt men konstant. Många gör felet att de ska "springa" uppför berget, men med många vilopauser. Det är mycket mer effektivt att bara mala på, men i ett tempo som man orkar hålla i flera timmar. I slutändan är denna strategi den snabbaste.

 

När vi var ca. 60 höjdmeter från toppen tog vi en lite längre paus. Vi låg bra till i tid, och vi visste nu att vi skulle klara det. Christian langade fram en Coca cola som vi svepte i oss, och därefter dröjde det inte länge förrän vi stod på Alpernas högsta topp. 07.30 kunde Lena och Christian notera Mont Blanc, och jag min tredje gång. Som alltid tog vi våra toppbilder, och snart var vi åter på väg ned.

 

   

 

Denna gång sneddade vi över Dôme du Goûter, och insåg hur brant det bitvis var på kammen vi passerat. När vi nådde Glacier du Dôme hade solen hunnit ligga på och snön började bli slush-artad. Det var ett trött gäng som sakta tog sig ned till lägret. Blodsockret var på en låg nivå, men det är som det ska vara. 12.40 nådde vi lägret, trötta men nöjda och stolta. Vi gick till Gonella-hyttan för att sitta och gona oss i solen. Vi hade mött polackerna på vår väg ned, men de hade avbrutit sitt toppförsök den dagen, då de hade kommit iväg för sent samt att någon/några av dem inte mådde bra pga. höjden. Att oacklimatiserad flytta sitt läger från 3000 till 3700 kan tyvärr få den effekten. Man ska inte ha bråttom på berg. Egentligen hade vi lite för bråttom, då vi borde ha haft en vilodag mellan acklimatiseringen och toppdagen, men våra flyg hem tvingade oss att välja detta upplägg.

 

Dag 6 - Vi packade ihop våra saker och åt sedan frukost på Gonella. Det dröjde ett tag innan vi började gå ned. Faktum var att vi inte kände oss helt säkra än. Vi hade ett klipparti att ta oss nedför. Sakta och metodiskt kom vi närmare Miage-glaciären. När vi lämnade klippan bakom oss kände jag en lättnad. Nu fanns det inga direkta farligheter kvar. Miage-gaciären forcerades i ett högt tempo, och inom två timmar stod vi återigen nere vid Lac du Miage. Vi fortsatte att vandra en bit utmed Val Veni tills vi hittade en jättefin lägerplats vid vattendraget. Egentligen är det förbjudet att tälta i området, men vi låg lite avsides. Den kvällen satt vi länge och pratade om allt möjligt.

 

 

Dag 7 - Efter att vi slagit ned vårt läger gick vi ned till Chalet du Miage. Där fanns det en servering, så vi beställde in en riktigt fin frukost med kallskuret och ost. Vi njöt av solen och att vi kunde ta lokalbuss därifrån ned till Courmayeur. Nere i Courmayeur blev det en pizza innan vi tog bussen tillbaka till Chamonix, och Les Arolles där vi hade lämnat en hel del saker. Vi hann inte mer än packa om förrän bussen från ChamExpress kom och hämtade oss till flygplatsen i Genève. Logistiken gick verkligen som smort, det var rena klapp-klapp-spelet.

 

Min summering av denna tur är att Aiguilles Grises-leden är den fysiskt mest ansträngande, pga. längden på anmarschen och antalet höjdmeter man tar. Dock behöver man inte börja från Courmayeur som vi gjorde. Ledens svårighetsgrad är satt till PD+, vilket är densamma som för Goûter. Col du Midi (eller Cosmiques- alt. Trois Monts-leden) är enligt Morans bok graderat till AD-, men jag skulle nog säga att den håller samma nivå som de övriga. Kanske graderas den lite högre pga. objektiva faror (seracer och laviner).

 

Jag kan absolut rekommendera Aiguilles Grises-leden om man inte vill trängas med så många andra. Visst finns här folk, men inte i samma utsträckning som på de övriga lederna. Gonella-hyttan som tidigare varit stängd håller riktigt hög och fin standard. Om man inte vill ha så lång toppdag, så kan man slå läger på 3700 meters höjd, men man bör vara acklimatiserad till höjden.

 

Jag har planer på att sammanställa mina erfarenheter från Mt Blanc i en artikel för Utsidan. Jag kommer givetvis att länka till den i min blogg.

 

Till topps! /Joel