Kristinas skuggblogg - Riffelhorn
Någon av de senaste dagarna tittade Joel på mig och undrade om det var hans eller min idé, det här med att ge sig av till Alperna på påsklov. Det är svårt att svara på, tanken har ju bollats ett tag, och nu sitter jag här med blåmärken och stegjärnssår på vaderna. Men jag är nöjd och glad och har riktigt speciella upplevelser i bagaget. Vi åkte ner på Långfredagen, till vår lilla schweiziska alpby Randa. Vilket bra ställe att bo på! Vi hamnade hos en italiensk hotellägare med stort engagemang, som dagligen skakade på huvudet åt vår idé att bestiga Breithorn. Fel säsong, fel väder, fel förutsättningar. Det är sånt man inte ska säga till Joel, han blir bara mer beslutsam av det...
Jag befann mig ju i händerna på en sann bergsführer, med ett tydligt uppdrag, så det är klart att det fanns ett genomtänkt upplägg. På påskaftonen tog vi bergståget upp till Gornergrat, på 3089 möh. Nytt höjdrekord! Dessutom var det första gången jag såg Alperna, sådär på riktigt. Storslaget! Jag var alldeles tagen. Det är absolut något av det vackraste jag sett. Matterhorn och den blå himlen och den vita snön, och de fotograferande japanerna... Det här var ju en acklimatiseringstur, och innan vi klev på tåget uppför bergssluttningen hade vi gått förbi det alpina centret i Zermatt. Anders hade tipsat Joel om att Riffelhorn skulle kunna vara en bra topp att acklimatisera sig på. På alpincentret fick vi däremot beskedet att det inte var någon bra idé att ge sig på Riffelhorn. Det var för mycket snö, och det är ett berg som man ska kliva runt på om somrarna, utan snö. Det innebär en del klippklättring. Återigen - sånt man inte ska säga till Joel. Vi klev i stegjärnen vid Gornergrat och gav oss ut på vandring. Den första lilla kullen var helt i min smak, mjukt rundad och med vacker utsikt och många rösen. Jag fick kika lite på Breithorn på närmare håll, också. Färden ner mot Riffelhorn var ganska ansträngande, vi klev igenom de översta snölagren gång på gång, och stod i snö till midjan mest hela tiden. Det gick åt en massa energi åt att sparka sig loss, och det var nog där jag satte stegjärnen i vaderna vid några tillfällen.
Riffelhorn såg rätt obehagligt ut på närmare håll, men jag ville ge mig på det, även om jag förstod att jag aldrig skulle ta den där sista bergsknallen. Där skulle man tydligen repklättra, och där går definitivt en gräns för vad jag kan tänka mig. Jag är ju höjdrädd på riktigt! Det var tungt att ta sig uppför Riffelhorn. Ingen hade gjort det på ett bra tag, så det fanns inga stigar eller spår att följa, bara att harva på. Jag fick någon märklig effekt på djupseendet, och hade svårt att se om det gick uppåt eller nedåt, så Joel fick gå först och jag fick lite hjälp av hans fotspår. Vi gjorde en alldeles riktig kamvandring, där det syntes hur brant det var på sidorna. Jag ser rätt kaxig ut på bilderna, men det var en hel del "Joel, nu är jag rädd på riktigt!"-rop. På näst sista klippavsatsen fick jag definitivt nog av höjd. Repet fastnade i en klippskreva, och jag fick backa för att få loss det, och kände att med den höga, rädda puls jag hade där och då var det inte bra att fortsätta. Jag hade inte kontroll, och ingen avsikt att utsätta mig för någonting som kändes så obehagligt, så jag stannade där. Joel gick vidare mot toppen, och jag fick sitta mitt på berget en halvtimme och fundera på hur jag skulle kunna rädda honom, ifall att han inte kom tillbaks. Titta på utsikten tänkte jag minsann inte göra, i alla fall, även om jag visste att den var vacker. Lite för svindlande, just då.
När jag backade ner för att sitta still och vänta in Joel, halkade jag till, och Joels vattenflaska försvann därmed rätt utför stupet. Det var inget att göra åt det, men det förstärkte verkligen känslan av att jag nog borde röra mig mycket försiktigt och kontrollerat, så att inte jag också hamnade på en glaciär långt där nere. Vi kom ner ordentligt, men det dröjde innan mina adrenalinnivåer sjönk. På väg tillbaks upp mot bergståget flåsade jag rätt ordentligt, medan stegjärnen samlade på sig en massa snö, så jag vandrade på platåskor. Jag var rätt mör när vi var tillbaks i Zermatt. Det är ganska sällsynt att jag drar i mig en liter Coca-Cola och en hel pizza, men det är ju också än mer sällsynt att jag kliver omkring på bergskammar. Oj, vad jag sov gott sen! Vi höll väl knappast ut till kl 22, också en anledning att bo i Randa. Det var liksom inte aktuellt med något nattklubbsliv för oss...
Mot nya höjder!/Kristina
Jag befann mig ju i händerna på en sann bergsführer, med ett tydligt uppdrag, så det är klart att det fanns ett genomtänkt upplägg. På påskaftonen tog vi bergståget upp till Gornergrat, på 3089 möh. Nytt höjdrekord! Dessutom var det första gången jag såg Alperna, sådär på riktigt. Storslaget! Jag var alldeles tagen. Det är absolut något av det vackraste jag sett. Matterhorn och den blå himlen och den vita snön, och de fotograferande japanerna... Det här var ju en acklimatiseringstur, och innan vi klev på tåget uppför bergssluttningen hade vi gått förbi det alpina centret i Zermatt. Anders hade tipsat Joel om att Riffelhorn skulle kunna vara en bra topp att acklimatisera sig på. På alpincentret fick vi däremot beskedet att det inte var någon bra idé att ge sig på Riffelhorn. Det var för mycket snö, och det är ett berg som man ska kliva runt på om somrarna, utan snö. Det innebär en del klippklättring. Återigen - sånt man inte ska säga till Joel. Vi klev i stegjärnen vid Gornergrat och gav oss ut på vandring. Den första lilla kullen var helt i min smak, mjukt rundad och med vacker utsikt och många rösen. Jag fick kika lite på Breithorn på närmare håll, också. Färden ner mot Riffelhorn var ganska ansträngande, vi klev igenom de översta snölagren gång på gång, och stod i snö till midjan mest hela tiden. Det gick åt en massa energi åt att sparka sig loss, och det var nog där jag satte stegjärnen i vaderna vid några tillfällen.
Riffelhorn såg rätt obehagligt ut på närmare håll, men jag ville ge mig på det, även om jag förstod att jag aldrig skulle ta den där sista bergsknallen. Där skulle man tydligen repklättra, och där går definitivt en gräns för vad jag kan tänka mig. Jag är ju höjdrädd på riktigt! Det var tungt att ta sig uppför Riffelhorn. Ingen hade gjort det på ett bra tag, så det fanns inga stigar eller spår att följa, bara att harva på. Jag fick någon märklig effekt på djupseendet, och hade svårt att se om det gick uppåt eller nedåt, så Joel fick gå först och jag fick lite hjälp av hans fotspår. Vi gjorde en alldeles riktig kamvandring, där det syntes hur brant det var på sidorna. Jag ser rätt kaxig ut på bilderna, men det var en hel del "Joel, nu är jag rädd på riktigt!"-rop. På näst sista klippavsatsen fick jag definitivt nog av höjd. Repet fastnade i en klippskreva, och jag fick backa för att få loss det, och kände att med den höga, rädda puls jag hade där och då var det inte bra att fortsätta. Jag hade inte kontroll, och ingen avsikt att utsätta mig för någonting som kändes så obehagligt, så jag stannade där. Joel gick vidare mot toppen, och jag fick sitta mitt på berget en halvtimme och fundera på hur jag skulle kunna rädda honom, ifall att han inte kom tillbaks. Titta på utsikten tänkte jag minsann inte göra, i alla fall, även om jag visste att den var vacker. Lite för svindlande, just då. 
När jag backade ner för att sitta still och vänta in Joel, halkade jag till, och Joels vattenflaska försvann därmed rätt utför stupet. Det var inget att göra åt det, men det förstärkte verkligen känslan av att jag nog borde röra mig mycket försiktigt och kontrollerat, så att inte jag också hamnade på en glaciär långt där nere. Vi kom ner ordentligt, men det dröjde innan mina adrenalinnivåer sjönk. På väg tillbaks upp mot bergståget flåsade jag rätt ordentligt, medan stegjärnen samlade på sig en massa snö, så jag vandrade på platåskor. Jag var rätt mör när vi var tillbaks i Zermatt. Det är ganska sällsynt att jag drar i mig en liter Coca-Cola och en hel pizza, men det är ju också än mer sällsynt att jag kliver omkring på bergskammar. Oj, vad jag sov gott sen! Vi höll väl knappast ut till kl 22, också en anledning att bo i Randa. Det var liksom inte aktuellt med något nattklubbsliv för oss...Mot nya höjder!/Kristina
Kommentarer
Trackback
