Utebloggen

Det var inte direkt så att jag vaknade och tänkte "nä, men om man skulle ta och bestiga ett lagom högt berg just idag?", på annandagens morgon. Vi hade slut på hotellnätter i Randa, och vi skulle checka ut och åka mot Zurich. Dessutom såg det ut som att vädret inte skulle stå på vår sida den här dagen heller. Vid frukosten frågade vi den glade hotellägaren om när han ville att vi skulle lämna hotellet, varpå han raskt erbjöd oss en extra natt, utan kostnad. Hm. Klart intressant! (Matterhorn Golf Hotel i Randa. Våra varmaste rekommendationer!) Vi tillbringade förmiddagen med vårt vanliga velande kring om det blåste och hur mycket det i så fall blåste, och om de skulle öppna linbanan till Klein Matterhorn eller inte. Någongång i 11-tiden ringde Joel till något center i Zermatt, och fick till sin förvåning besked om att linbanan var öppen. Han la på, vände sig till mig och sa "Jaha, Kristina, ska du bestiga Breithorn, då?". Jag hade förslöats lite lagom, där jag låg i sängen och spelade mobilspel, och svarade "Nä. Tror inte det", men var inte så svårövertalad, för inom tjugo minuter stod vi på tågstationen, packade och klara.

Den här gången gick promenaden till linbanan på halva tiden, jämfört med gårdagen. Mycket bestämda kliv. Vi gled smidigt uppför bergssluttningen i en linbanekarbin, tillsammans med två amerikanska killar. Jag tycker inte alls om linbanor, men efter en stund kändes det rätt okej ändå. "When it comes to technology, you just have to trust the Swiss...." Den sista biten upp till Klein Matterhorn var mer av en boskapsvagn, gällande just linbanan. Så många skidåkare som möjligt in i en kabin, och så rejäl stigning upp till runt 3 800 möh. Urk.

Vi åt en snabb lunch på Klein Matterhorn-restaurangen och Joel snackade med någon kille i serveringen om vädret på Breithorn just idag. Det där med schweizare och engelska är inte alltid en lyckad kombination, och det dröjde innan serveringskillen förstod att det inte var igår eller imorgon vi tänkt ge oss på Breithorn, utan idag. När han väl insett det, kom han springande efter oss för att säga att vi skulle låta bli. Den sista linbanan ner gick vid 16.30, och klockan var 13.45 när vi stod ute på berget. "You must do Breithorn in ze morning!" Joel var inte road alls, rätt irriterad och arg. Vi hade ju missat den detaljen, när sista linbanan gick tillbaks. Lösningen just där och då var att i alla fall gå ut och vandra en stund på glaciären. Det fick gå fort att sätta på stegjärn och knyta in sig, och det syns på bilderna att jag har gjort fel med coilingen av repet - något jag ju själv aldrig skulle ha märkt, om jag inte fått det omsorgsfullt påpekat för mig i efterhand. ;)

Vi stegade iväg, och jag visste precis vad som hänt inne i huvudet på Johansson. Det syntes i blicken och på stegen. Han skulle försöka göra Breithorn på två timmar och fyrtiofem minuter, och hinna tillbaks till sista linbanan ner. En normalbestigning tar ungefär fyra timmar, kanske upp mot fyra och en halv. Jag hade blivit lovad en lugn och fin vandring, med paus för chokladätande och fotografering, men det var bara att glömma. Jag köpte konceptet den här gången. Jag ville ju upp. Däremot var jag mer inställd på att jag precis lika gärna kunde gå ner i slalombacken om det krävdes, för när jag väl såg toppen i verkligheten var det ingen tvekan om att jag skulle ta mig dit.

Breithorn var inte speciellt ansträngande i jämförelse med de dagsetapper vi gjort dagarna innan. Snön höll för att gå på. Det fanns andra människor att fästa blicken på. Det var brant, men inte alldeles jättebrant. Mina försök till att vara social och prata med Joel om hur det gick för andra på berget, avslogs dock bryskt. Fokusera! Vi avverkade glaciären snabbt och zickzackade oss uppför berget. Det blev i stort sett inga pauser alls, utan ett tempo som höll för att gå i, men som inte gav så mycket tid för att titta på utsikten. Ju högre vi kom, desto mer molnigt blev det, dessutom. Vid några tillfällen kände jag mig lite yr, av den tunna luften, men jag var inte rädd för att ramla och hade aldrig i livet vänt i det läget. Inte för lite yrsel, heller! Det visste jag i förväg att jag skulle kunna känna. Jag räknade stegen - ett, två, tre, fyra - det borde varit en höjdmeter. Och så om igen - ett, två, tre, fyra - ytterligare en höjdmeter. Det var väl fokuserat?

Och sen var vi bara där! Jag hade bara några steg kvar. Joel stod på toppen och räckte ut handen mot mig, och sen var jag högst upp på Breithorn, 4 167 meter över havet. Jag var så nöjd! Det gick ju inte att få svindel heller, eftersom utsikten försvunnit in i dimman. Vi tog några bilder, och sen var det bara att stega iväg nedåt, med sikte på linbanan. Vi hann precis, med minsta möjliga marginal. Jag hann ta någon enstaka snabb bild medan vi gick där, men fick lägga den mesta kraften på att hänga med. Jag tror faktiskt att Joel var lite imponerad av att jag kunde hålla hans furiösa tempo. Känslan när vi gled nedåt i liftkabinen var obetalbar. En riktigt härlig upplevelse! Starkt!

Det här var min första 4 000 meters topp. Jag kan inte tänka mig att det inte blir fler. Det var utmanande och roligt, och jag är stolt och glad för att jag klarade av det. Tack, Joel, för att du tog med mig upp på nya höjder. Kanske har jag förstått lite mer av vad det är som driver dig. (Att få äta en välförtjänt middag när man kommer ner igen!) Och fatta att vi har pussats på toppen av ett 4 000 meters berg! Det, det är ju unikt! ;)

Mot nya höjder!/Kristina