Utebloggen

Långfredagen - Jag och Kristina åkte ned till Zermatt över påskhelgen för att vandra lite i bergen. Utöver att semestra ihop, så ville jag att Kristina skulle få se Alperna och Zermatt. Resan påbörjades på långfredagen med att vi anlände till en riktig pittoresk by, Randa. Det var alltså hotell som gällde, så jag kan inte bokföra några tältnätter. Jag kan absolut rekommendera att bo i Randa, som visserligen ligger en bit från Zermatt, men det går två-tre tåg i timmen. Det tar inte heller mer än 20 minuter att åka in. Randa, mycket vackrare, mycket mer prisvärt! På minussidan är väl att det är sämre med after ski och nattklubbar.

Påskaftonen - Denna dag ägnades åt acklimatisering. Vi åkte in till Zermatt för att där ta bergståget upp till Gornergrat (3089). Ett nytt höjdrekord för Kristina. När väl steg av tåget möttes vi av ett otroligt vackert sceneri. Ett soldränkt Monte Rosa-massiv låg framför oss i sin fulla prakt. Skönheten var så påtaglig att Kristina började prata om att det var bland det tre vackraste saker hon någonsin sett. Det hela slutade med att det var det vackraste hon sett. Inte illa!

Vi tog på oss selar och stegjärn innan vi började vandra nedåt. På vägen ned gick vi uppför en mindre höjd. Ett litet smakprov på vad som skulle komma senare. När vi nästan kommit ned till Rotebodens station svängde vi av mot Riffelhorn (2927). Normalleden är graderad till F (facile=lätt), men det gäller sommartid. I alpincentret nere i Zermatt hade de sagt att Riffelhorn inte var görligt pga. den myckna snön. Jag och Kristina bedömde att det nog skulle gå. Vi siktade in oss på den östra kammen. Snön var djup och den hade inte mycket bärighet. I vissa partier sjönk vi igenom vid varje steg. Ibland var vi t.o.m. tvungna att krypa fram på alla fyra över snön, men ve den som ger sig. Vi kom fram till den stenigare ryggen, och från den var det enklare att vandra uppåt. En bit från den absoluta toppklippan kände Kristina att hon inte ville gå högre. Att scrambla på 15m lodrät vägg, fasta rep till trots, kändes som ett för stort steg på en alpin premiärtur. Den sista biten fick jag alltså göra solo. Och även om Riffelhorn inte är särskilt imponerande, så var det en pulshöjare att klättra osäkrad uppför repet. En snabb toppbild, och sedan tog vi sikte mot Roteboden station. Hela turen tog oss ca. tre timmar. En spännande och inspirerande första tur.

Påskdagen - Idag var det tänkt att vi skulle göra ett försök på Breithorn, men tyvärr blåste det alldeles förfärligt uppe vid Klein Matterhorn (3820) som är toppstationen på linbanan. Med ett visst mått av besvikelse och frustration återvände vi till Randa för att tänka ut en ny plan. Förhoppningsvis skulle vädret bli bättre nästa dag, men för att inte gå sysslolösa tänkte vi ta en vandringstur i bergen precis vid Randa. För min del var det intressant för att vi skulle gå på leden som gick till Dom-hyttan. Eftersom jag har tankar på att någon dag bestiga bergen Dom (4545) och Täsch (4491), var det förenat med viss nytta att veta hur leden såg ut.

Vi vandrade lätt, dvs. med trailskor och utan packning. Eftersom det var hyfsat brant tog vi in många höjdmeter på kort tid. Innan vi ens visste ordet, så var på på 2000 meters höjd, och då hade vi avverkat 600 höjdmeter. Kristina som hade fått blodad tand, ville att vi skulle minst upp på samma höjd som Kebnekaise, så vi fortsatte uppåt. På motsatt sida av dalen började vi se mer och mer av Weisshorn (4506). Ett av Alpernas vackraste berg. En vacker vit topp som utgör själva idealbilden av ett berg. Vi hade nu kommit så högt upp att vi bara hade 10 minuters gångavstånd till Europehütte (2260). Utsikten var helt otrolig. Glaciären nedanför Weisshorns topp liknade en brusande vit fors som har stannat i tiden. En syn väl värd trötta ben och uttorkade läppar.

Annandag påsk - Det första vi gjorde på morgonen var att dra upp gardinerna. Vi tittade bort mot Breithorn och gjorde en snabb bedömning av väderläget. Det såg fortfarande lite blåsigt ut, men vi skulle avvakta tills efter frukosten för att bestämma oss. Nästan hela morgonen förflöt innan jag via ett telefonsamtal fick bekräftat att Klein Matterhorn var öppet. Snabbt som ögat tog vi våra grejer och begav oss in till Zermatt. Linbanan upp gick snabbt och smidigt, även om Kristina tyckte att det var lite läskigt. Eftersom vi inte hunnit äta, så tog vi en gulaschsoppa på plats innan vi gick ut för att gå ut på glaciären. En ur personalen var dock lite bekymrad över tiden och ville göra oss medvetna om att sista linbanan ned skulle gå 16.30, och nu var klockan 13.45. Vi hade bara två timmar och trekvart på oss. Det var för lite tid för att hinna Breithorn, vilket vanligtvis kräver närmare fyra timmar. 

Vi förklarade att vi förstod tidsbristen men att vi bara tänkte gå ut till bergen för att sedan vända om. Sagt och gjort, så stegade vi iväg. Jag klockade oss noggrant för att se hur lång tid det tog att gå över glaciären, en halvtimme. Väl vid foten av toppen konstaterade både jag och Kristina att vi ville försöka ta toppen. I värsta fall skulle vi bara få gå ned i slalombacken om vi missade linbanan. Dock fanns givetvis en förhoppning om att vi skulle kunna hinna ta toppen och linbana, men då gällde det att stega på i ett ordentligt tempo. Sagt och gjort så började vi trampa oss uppför berget. Vi var de enda som gick med stegjärn, de övriga gick med randonnéskidor. De har det lite tuffare uppför, men desto lättare på nedvägen. Allteftersom vi tog oss högre och högre, så blev sikten sämre. När vi till slut nådde toppen var sikten obefintlig. Det var lite synd att Kristina inte kunde få njuta av utsikten från sitt första 4000-metersberg, och tillika nya höjdrekord (4167). Vi tog dock några snabba toppbilder innan vi började gå mot Klein Matterhorn. Nu insåg vi att det var en kamp mot klockan om vi skulle hinna till sista linbanan. Här fanns ingen tid till att gå och såsa i tillvaron. Med beslutsamma steg forcerade vi fram, och till vår glädje så hann vi med linbanan med en minuts marginal. En riktigt skön känsla!

Den kvällen firade vi med lammstek och rösti nere i Randa. Egentligen skulle denna dag tillbringas i Zürich, men pga. vädret hade vi beslutat att hellre satsa dagen på Breithorn. Ett lyckat beslut, och någon större förlust var det inte att vi fick mindre tid i Zürich. Redan nästa dag gick vi runt i gamla staden och kunde lite lojt konstatera att vi bara ville hem. Ledsen Zürich, men du har inte mycket att komma med om man ser till bergsbyarnas charm och bergens skönhet.

Till topps! /Joel