Utebloggen

Nu var det bara nedstigningen till Pont kvar. Mycket av den vikt vi hade släpat med upp gjorde vi oss av med innan vi gick ned, så vi bågnade inte under tyngden lika mycket som tidigare. Inte heller avundades vi skidåkarna, då varma dagar och kalla nätter bildat en ganska hård skare som gjorde det lite jobbigt att åka utför, speciellt där det var brant. Solen sken och kunde man vara något annat än glad till sinnes. Det kändes bra att röra på sig, särskilt som vi visste att Milano hägrade. Inte för att det lockade att shoppa, men det skulle bli spännande att se alla dessa lyxmodebutiker. I fråga om mat hade vi inte högre ställda förväntningar än en stenungsbakad pizza eller lite pasta.

Vissa partier av nedstigningen var ganska branta och lite pirriga att ta sig nedför, speciellt då man hade svårt med både balansen och fästet på underlaget. Hur som helst tog vi det försiktigt och metodiskt, och väl nere i Pont kunde jag konstatera att jag hade stillat min lust efter strapatser åtminstone för ett tag framöver.

Till topps! /Joel

Efter gårdagens dåliga väder var det härligt att vakna upp till en strålande dag med klarblå himmel. Andra sällskap var redan på väg mot toppen, så vi skyndade oss att göra oss i ordning. Toppen hägrade idag. Det gällde att ta till vara på det för dagen fina vädret. Strax efter åtta var vi iväg. Vi bar bara på lätta packningar som tillät oss att sätta av i ett tempo som jämfört med gårdagen närmast kan liknas vid språngmarsch. Det är alltid skönt att få upp pulsen lite, om inte annat för att få bort nattens ihållande slöhet ur kroppen.

Vi började vandringen utmed dalen, men vädret var dåligt och snart träffade vi på en grupp som rekommenderade oss att vända, då sikten var lika med noll. Efter en kort överläggning beslutade vi oss för att det var klokast att invänta morgondagen. Eftersom vi ångrade vårt beslut att gå upp ganska sent, så dröjde det inte länge förrän det mörknade. Vädret inbjöd inte till att vara ute, då det blåste och kom blötsnö. Vi satt i tältet i en sysslolös väntan - ett tillstånd som närmast kan jämföras med bergets motsvarighet till limbo. 

Så där ja, kanske har man lurat någon motorfantast till denna blogg genom den smått missvisande rubriken ;) De tror att de ska få läsa om Ferrari, Maserati och Lamborghini, men så får de läsa om stegjärn och isyxor istället. Nåväl, ingen skada skedd antar jag. Rubriken syftar dock på Gran Paradiso som jag och EK ska bestiga 10-17 april. Förberedelsearbetet inför denna resa pågår just nu för fullt. Det finns en del logistiska frågor som måste ordnas med.

En stor förändring i upplägget är att vi förmodligen skippar skidbestigningsdelen, då det innebär både stora kostnader och besvär att hyra randonnéutrustning. Av denna anledning har vi tänkt om och lutar mera åt att köpa snöskor. De är jämförelsevis lätta och inte så skrymmande. Om vi vill åka lite skidor i Alperna, så kan vi göra det senare, då det säkert blir tid över till sådant.

Ett annat problem är att det är förbjudet att tälta i Parco Nazionale Gran Paradiso. Det innebär att om vi inte kan åberopa Legge Regionale som säger att det är tillåtet att tälta över 2500 meter mellan solnedgång till soluppgång, så måste vi bo i stugan Vittorio Emanuele II (2735). Och eftersom det kostar 10 € för UIAA-medlem (internationella klätterförbundet), medan det går på 24 € per natt för icke-medlem, så lär jag bli medlem i en klätterklubb. Den lokala klätterklubben fungerar, då den är kopplad till Svenska klätterföreningen som i sin tur är medlem av UIAA. 

Visst är det härligt att man lär så länge man lever! :)

Till topps! /Joel