Utebloggen

När vi började sträcka på oss på påskdagens morgon var jag helt inställd på att det var idag jag skulle upp på 4 000-metersberget. Vi hade kollat vädret dagligen i mer än en vecka, och var det någon dag som såg bra ut, så var det just påskdagen. Tyvärr stämde inte riktigt verkligheten med väderprognoserna, och av alla scenarier jag föreställt mig under de senaste veckorna så hade jag missat just det här. Vi åkte in till Zermatt. Vi stegade iväg till linbanan. Vi stod i den långa kön för att köpa biljetter. Och så säger tanten i luckan att Klein Matterhorn är stängt! Jag hade föreställt mig att ramla ur linbanekabinen. Jag hade sett mig stå på en liten avsats i en avgrundsdjup glaciärspricka, väntande på att någon eventuellt skulle rädda mig. Jag hade snudd på känt känslan av att tappa fotfästet och rutscha nedför Breithorn och på något märkligt vis kullerbytta iväg till en riktig brant, där repet möjligen skulle rädda mig, alternativt ta Joel med mig ner i avgrunden. Men inte att bli stoppad av en liten tant i en lucka! Det var jag inte med på!

Vi slickade våra sår på ett kafé med snorkig personal en stund, innan Joel genom kontakter med liftmänniskorna avgjorde att Klein Matterhorn knappast skulle öppna alls den här påskdagen. Det blåste riktigt hårt däruppe. Det var bara att ge sig och stövla tillbaks till tåget. Verkligen surt! Dessutom var det sista dagen i Zermatt-trakten, vi skulle ju vidare mot Zurich nästa morgon. Som terapi bestämde vi oss för att finpromenera lite på en alpsluttning. Joel hittade skyltar som han gillade, vilket avgjorde åt vilket håll vi skulle gå. Jag gick först den första kvarten, och fick sen betala för det, genom att Joel fortsatte i det tempo jag börjat i. Jag sackade efter. Det blev ändå en fin och idyllisk vandring, genom skogen, som så småningom glesnade ur allt mer. När vi var uppe vid trädgränsen passerade vi 2 000 höjdmeter, ungefär. Eftersom vi gick i Joel-tempo kom vi till Europahütte (som var stängd) på knappt två timmars vandring. Nere i dalen stod det på skyltarna att det var en 2 h 45 min vandring. Det var i alla fall strålande vacker utsikt, klart värd att svettas lite för.

På vägen ner stötte vi på helt nya bekantskaper för mig, nämligen bergsgetter. Knappast höjdrädda, va? De kastade sig mer eller mindre ut för branterna, med viss elegans, till skillnad från mitt ajande och ojande på nedvägen. Jag fick ju skavsår! Tydligen har jag fel teknik för uppförsbackar. Det blev ytterligare en mycket stillsam kväll. Jag hade mer eller mindre gett upp tanken på Breithorn, och packade för att ta tåget mot Zurich istället. Men - nu är ju Joel inte riktigt den som ger sig, så en förmiddag till hade vi på oss.

Mot nya höjder!/Kristina