Utebloggen

Nu har hemresan börjat. Första etappen går från Osh till Bishkek, via inrikesflyg - en resa Benny, Joel och förra sommarens Pamir-gäng gjorde i buss för ett år sen, och inte hade några planer på att göra om igen, därför fick det bli flyg. Från Bishkek flyger de till Moskva, och sen till Stockholm. Det har jag full koll på. Jag vet också exakt när planet landar på Arlanda. Däremot har jag i tre veckor trott att det är den 1:a augusti som de kommer tillbaks - och det är det ju inte, det är imorgon! Rätt tid, men fel dag... Det gör ju ingenting, jag är hur nöjd som helst med min förvirring kring datum.

 

Dock är det en sliten man som kommer hem. Menyn imorgon eftermiddag har fått bytas ut till magvänlig mat av sorten kokt fisk och vitt ris. Det blir inte Amarone, det blir avslagen Cocacola. Han lär vara aningen mer tanig än när han åkte.

                    

                           Före!                                 Efter?

 

Det ska i alla fall bli väldigt roligt att få hem Joel. There is no place like home. Borta bra, men hemma bäst. East or west, home is best. Hem, ljuva hem. Undrar hur länge han stannar den här gången... ;) Jag lämnar härmed över bloggen till Joel igen. Det kan ta några dagar av återanpassning, men sen är han tillbaks här, med en fullständig redogörelse för förstabestigningarna. Jag återkommer i kommentatorsfältet, om inte annat!

 

Mot nya höjder!/Kristina

Joel ska förstås få tillbaks sin blogg när han väl kommer hem till stan igen, men just nu har jag honom på långt håll, så han kan inte komma med invändingar emot mina blogginlägg på några dagar till. Jag passar därför på att dra iväg ett inlägg åt ett håll Joel sällan besöker just bloggmässigt.

 

Det är min tredje sommar som bloggansvarig. Hade någon sagt till mig för fem år sen att jag skulle skriva alpinistblogg på somrarna hade jag nog trott att den personen var lite mer än lovligt korkad. Joel och jag har bott i samma stad och haft samma arbetsgivare lika länge (dvs i snart elva år), men vi jobbar på olika enheter, så vårt första "riktiga" möte ligger ungefär fyra och ett halvt år tillbaks i tiden. (Sen dröjde det länge, länge innan vi blev ett par.) Jag träffade Joel för första gången dagen innan han satte av mot Aconcagua. "Han är inte riktigt klok, den där killen" blandat med "Åh, Joel, han är smart och rolig!" var kommentarer från gemensamma bekanta. Det händer att jag håller med om båda de perspektiven...

 

I alla fall, Joel hävdar att jag får ta emot mycket sympatier för att jag har en kille som drar iväg och gör sina expeditioner på semestrarna. Till viss del stämmer det, men det ifrågasätts också. "Jag skulle aldrig kunna vara ihop med en sån som honom" och "Jaha, är ni fortfarande ihop, jag trodde att han var lite mer...äventyrlig av sig än så" är kommentarer jag fått ta del av. Många tycker nog att vi är aningen omaka, men det beror helt på vilka delar av våra liv man fokuserar på. Jag tycker nog att vi är mer lika än olika.

 

Så, hur står man då ut med att ens partner drar iväg på sina egna projekt lite då och då? I vardagen är det inget problem. Jag är också en engagerad och driftig sort, med rätt fullt upp. Så här års kan det vara lite motigare. När vi diskuterar planer för det närmaste året eller så, kan det också vara ganska provocerande med någon som hela tiden har ett eget spår vid sidan av. Det förhandlas flitigt. Ibland blir jag rätt sur över bergsplaner och klättringsplaner och framtidsvisioner som fokuserar på diverse toppar och nordväggar. Men det är den här Joeln jag känner. Så länge vi har känt varandra har han ägnat sig åt berg och åt att ta sig uppför dem.

 

Min slutsats är att man står ut genom att vara bra på att roa sig själv och genom att få ett sms om dagen, så att man undviker att oroa sig. (Just idag har det inte ramlat in något sms från Osh... Hallå, Joel!) Sen stod ju aldrig valet mellan att vara ihop med en bergsklättrare eller inte, utan det handlar ju om Joel eller inte Joel. Och honom vill jag vara med. Han är en inspirerande människa. Lite nördig när han snöar in på bergsklättrarprylar, men på det hela taget mycket inspirerande!

 

Mot nya höjder!/Kristina

Ja, bortsett från att Kirgizistan ligger dumt till i förhållande till Falun, så vet jag i alla fall minst en till nackdel... (Och kvinnosynen och korruptionen och de politiska oroligheterna och spädbarnsdödligheten osv.) Joel är ganska frisk av sig. Han har förstås alltid någon muskel någonstans som ömmar och som han går och känner på och tänker ut nya läkande övningar för. Men annars. Jag tror inte att han har varit hemma från jobbet pga sjukdom en enda dag de senaste tio åren. Dock verkar det som att Kirgizistan och Joel inte riktigt klickar till 100%. Den här gången tog det några veckor innan förbannelsen slog till, och Joel är glad att han ligger på ett bed and breakfast och inte i ett tält. Troligen är det en matförgiftning, även om Benny som ätit likadan mat har klarat sig lindrigare. Nåja, vi har pratats vid i telefonen, och det verkar som om Joel håller humöret uppe ändå. Om några dagar hänger han säkert på en kirgizisk nattklubb och dansar sig igenom natten.

 

Mot nya höjder!/Kristina

 

 

Igår kväll fick jag ett sent sms från Joel, som nöjt konstaterade att de nått sitt mål för resan. Den sista toppdagen, igår, bjöd på sexton timmars vandring/klättring, vilket låter rejält jobbigt. Vädret har inte heller varit någon humörhöjare, med två dygn av konstant regn eller snö. "Det blir bara lata dagar framöver" hälsar Joel, men om jag känner honom rätt är det inte säkert att latheten varar så länge. Idag är det en vilodag, och imorgon ska de vandra tillbaks till startpunkten. Väl där kommer de tydligen att "hänga med en familj i en jurta", innan de återvänder till civilisationen för att bland annat läsa ikapp bloggen. Och duscha... Det är just nu lite oklart hur länge hängandet i jurta kommer att pågå, men någongång i mitten av nästa vecka kanske Joel kan höra av sig här.

 

Kebnekaise fjällstation är ju egentligen civilisation i sin prydno, med wifi och riktiga toaletter, så min egen sommarprestation känns ganska futtig i jämförelse med Joels. Vår vandring tillbaks till fjällstationen efter att ha varit uppe på Sydtoppen var inte heller speciellt dramatisk, men den där triumferande känslan avtog en aning när jag återigen stegade mig uppför Vierramvarre. Egentligen skulle jag hellre ha gått omkring med en t-shirt med just Vierramvarre på, än den här Keb-t-shirten jag glänst omkring i den senaste tiden. Vierramvarre har jag bestigit två gånger!

 

På hemvägen gjorde vi bara ett stopp, men då hade å andra sidan ett av mina knän börjat säga ifrån ganska ordentligt. Det löste sig dock hjälpligt, med hjälp av en specialkonstruktion av Joel McGyver. Han improviserade ihop ett stöttande förband av det hygienmaterial som fanns att tillgå: två trosskydd och en rulle tejp.

 

 

Resten av vägen tillbaks var jag lite halt, men knät klarade den pärsen. Dagen efter pajade det andra, men då hade vi hunnit gå ut från Keb och tagit oss ända till Karesuando, där en liten trapp på tre steg blev för mycket för vänster knä.

 

(Halvvägs tillbaks igen var det klart väder över Kebnekaise. Man kunde till och med se toppen!)

 

Det var absolut en verkligt speciell upplevelse, men jag skrattar fortfarande lite åt frågan jag fick från en kompis: "Åhh, var det romantiskt?". Nä, det var det banne mig inte. Jag hade knappast förväntat mig det heller. Det var jobbigt och strävsamt, men samtidigt en gemensam och givande upplevelse. Vi hade rätt roligt där vi gick, och vi delar minnet av just den här vandringen bara med varandra - och det är kanske på sätt och vis romantiskt. Men där och då - nej, minsann! Dessutom fick jag ju ingen riktig mat förrän till middagen på kvällen, så jag var kanske inte mitt allra mest fördelaktiga jag precis hela tiden...

 

Vår trerätters middag på fjällstationen åts mestadels i tystnad, eftersom i alla fall jag var väldigt matt. Bordsgrannarna intill var två medelålders män, som tyckte att de visste allt om att bestiga berg, och de passade på att förhöra mig lite när Joel var utom hörhåll. De ville bland annat veta om vi gått med stegjärn. Jag bekräftade att vi hade gjort det, när vi närmade oss toppen, varpå den ena mannen vänder sig till sin kompis och säger sådär lagom högt (så att jag ska höra det) "Ja, det är inte klokt vad de lurar på sådana här amatörer för grejer! Stegjärn! Fnys!". Åhhhh. Lite synd att inte Joel var där just då, och kunde börja gå igenom bergsmeritlistan sådär lite lagom högt...

 

(På väg ut mot Nikkaloukta, följande dag)

 

Jag/vi sov riktigt gott i tältet den natten (Joel gör ju alltid det), och vandringen ut gick smidigt. Renburgarna hos familjen Sarri smakade alldeles utmärkt, och snart satt vi i bilen igen - och då började ett helt annat äventyr, mer generatorremsrelaterat...

 

Mot nya höjder!/Kristina

 

 

Jag har fått ännu en GPS-fix från Joels och Bennys satellittelefon. Den här gången från 5307 möh, och med de här koordinaterna: Lat: N 39 16' 56", Long: E 72 10' 50". På kartorna ser det misstänkt mycket ut som en bergstopp, och höjden tyder också på det. En tredje förstabestigning! Det har varit en bra vecka för Joel och Benny! Tre toppar på sex dagar. I Joels sms från igår skrev han att de "kanske skulle ta var tredje topp", och det lät lite roligt, men det är ju för att det saknas å, ä och ö när man använder satellittelefonen ("vår tredje topp", alltså). Eller så menar han exakt det han skriver, att de ska ta var tredje topp. ;)

 

Målet var tre obestigna toppar, så det ska bli intressant att få ta del av planerna för den fortsatta vistelsen i Kirgizistan. Fler förstabestigningar eller kanske ett försök till revanch vad gäller Pik Lenin?

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

 

 

Egentligen gissar jag mest lite nu, men det jag med säkerhet vet är att Benny och Joel har flyttat på sitt läger, och spanat på nya toppar. Imorse fick jag en GPS-fix från satellittelefonen som visade 5052 möh (Här: Lat N 39 18' 56", Long E 72 08' 39") och jag tror att det är en ny topp. Hoppas, hoppas! Jag får kanske bättre besked senare under dagen. GPS-fixen skickas inte iväg av sig själv, så någon anledning finns det till att Benny/Joel tryckt på just den knappen. Dokumentation, till exempel. Kanske är det här en toppdag? :)

 

 

Den här bilden är från en annan toppdag, även om Joels klätterkompis Anders misstänker att jag mest ställt mig i en snöhög någonstans. Vi tog oss uppför Kebnekaise, och när vi var någonstans i närheten av de spartanska toppstugorna drog dimman och snöfallet in. Vi hade matpaus i den nyaste toppstugan och på vägen upp till toppen hade jag en liten kris för mig själv, eftersom jag trodde att Joel absolut tänkte göra den där kamvandringen över till Nordtoppen. Jag var liksom inte så laddad för det när jag knappt såg en meter framför mig. Klok som han är, Joel, så avstod han den här gången - men det innebär att det blir en ny tur till Kebnekaise så småningom. Intresseanmälningar mottages i kommentatorsfältet! ;) När den här bilden togs var jag högst upp i Sverige, och skulle en fin dag ha kunnat se en elftedel av Sveriges yta. Nu såg jag ju knappt fotografen.

 

 

På väg ner mötte vi två vandrare som startat samtidigt med oss, men som tagit den östra leden. Här kan man se dem på väg upp mot toppen (som en liten prick), medan vädret klarnar. Ungefär här någonstans började jag tycka att det var riktigt roligt med den här Kebnekaise-vandringen. Det kommer något slags smygande euforisk känsla av att ha klarat av en utmaning. Jag hoppas att Joel och Benny får suga lite på den känslan idag. Jag återkommer när jag får klarhet i om det var en topp.

 

Edit: Ja! En ny topp! Jag har fått sms från en nöjd Joel, som nu ser fram emot en vilodag imorgon och sen vänder blickarna mot nästa topp.

 

Mot nya höjder! /Kristina

I en fjärran dalgång, där de närmaste byarna heter sånt som Daraut-Kurgan och Mintek, har det antagligen sovits extra gott inatt. Enligt de koordinater jag får befinner sig Joel och Benny inne i Tadzjikistan, men jag litar inte helt på Google maps här. Så småningom får Joel klargöra var någonstans de vandrat och klättrat. Igår nådde bergbestigarduon en topp som de mätte till 4 718 möh. Det är den första av de tre troligen obestigna toppar de spanat in, och som alla ligger på runt 5 000 möh. De är förstår nöjda och glada, och unnar sig en vilodag idag, efter väl utfört arbete. Om ni vill kika på en karta, så finns berget här: Lat N 39 19' 43", Long E 72 10' 17". Kom ihåg vilka som var först upp!

 

Bergen på bilden ovan finns någon helt annanstans, och når knappt ens hälften så högt, men är riktigt majestätiska ändå. Rakt fram finns Tuolpagorni (som har en kitteltopp) och snett bakom till höger skymtar min värsta fiende, nämligen Vierramvarre. Snett bakom Vierramvarre skulle man kunna se Kebnekaise, om man flyttar på några andra berg som ligger i vägen.

 

Det är klart att jag gav mig på Kebnekaise, trots att jag var så lagom sugen kvällen innan. Vi vandrade västra leden, och dealen var att jag skulle gå först. Nu hade dock Joel-tempot satt sig i kroppen, så vi höll bra hastighet. På väg uppför branterna fick vi sällskap av en tjej som vandrade i Vibram Five Fingers-skor. Intressant! Hon gick lätt, medan vi hade kängor, men underlaget består ju av vassa stenar eller snö, så det tog stopp för henne uppe på Vierramvarre. Kallt och smärtsamt!

 

Vi testade några olika slags väder medan vi arbetade oss mellan och uppför bergen. Två timmars regn, två timmars mulet och så på slutet snöfall och total whiteout. Leden är inte så tydligt märkt, så det gäller att ha karta, eller en god stigfinnare med sig. Min dåliga förberedelse yttrade sig i att jag inte läst på leden. Jag hade inte riktigt förstått att man för att komma till foten av Kebnekaise, var tvungen att ta sig upp på och ner igen över Vierramvarre. Bortom Vierramvarre ligger Kaffedalen, och dit måste man för att ta sig upp på Kebnekaise, i alla fall om man vill gå den västra leden. Egentligen var det inte så fysiskt jobbigt, men mentalt tröttade det mig att första tjäna in höjdmeter för att sedan förlora dem igen. Jag vill ju uppåt!

 

 

(Utsikt från Vierramvarre mot Kebnekaises topp. Själva toppen syns dock inte, eftersom den ligger inne i molnet.)

 

Fördelarna med att vandra med Joel är många, också bortsett från det rent personliga. Han tyckte ju att den här dagen var ett utmärkt träningspass, så han passade på att bära precis allt, och jag var snäll nog att låta honom få göra det. Det är också tidseffektivt, på så vis att man inte tar onödigt långa och onödigt många pauser... På våra tio timmars vandring blev det tre pauser, på ungefär femton-tjugo minuter per paus. I branta partier har jag stor nytta av att följa Joel i bakhasorna (då får han gå först!), av att sätta ner fötterna i samma takt och i samma spår, eftersom jag aldrig riktigt får till det magiska alpinist-steget som låter kroppen mikropausa i varje steg. När man lyckas med det kan man gå länge. Det stämmer faktiskt. Så här såg en bestigning av Kebnekaise ut ifrån mitt perspektiv:

Jo'rå. Vi kom upp och lyckligt hem igen. Jag återkommer säkert i ärenden, om inte annat så för att få publicera en toppbild! Toppbilderna från Pamir får vänta ett tag till, men det känns verkligen bra att det blir toppbilder i år.

 

Mot nya höjder!/Kristina

Dagens sms handlar om en lyckad acklimatiseringstur upp till 4187 möh. Imorgon, söndag, blir det ett toppförsök på en av de tre toppar Benny och Joel bestämt sig för att ta sikte på. Just den här är kring 4750 möh (tror de). Mitt bidrag här hemifrån består av att rapportera väder, utifrån de koordinater jag får från satellittelefonen, och det verkar skapligt bra för en topptur. Kanske har de så här dags imorgon gjort en förstabestigning!

 

Mitt sommarberg är ju knappast obestiget, med tanke på att mellan 2 500 och 3 500 människor bestiger Kebnekaise varje år. Kanske den lägre siffran i år, eftersom det varit speciella omständigheter med den tragiska flygolyckan och att snön legat så pass djup så länge i år. I efterhand läste jag på en blogg att "snön ligger så djup på Kebnekaise att man får pulsa i snö upp till midjan om man vill försöka sig på toppen", men det var kraftigt överdrivet. I alla fall - jag hade aldrig bestigit Kebnekaise, och hade knappast funderat så mycket på det heller. Joel har varit uppe på Sydtoppen (2104 möh) vid ett tidigare tillfälle, men hade någon vag ide´ om att göra kamvandringen över till Nordtoppen (2 097 möh), för att på så vis försäkra sig om att ha varit på Sveriges högsta topp. Än så länge är det Sydtoppen som är högst, men i och med att den smälter av klimatförändringarna, så kommer Nordtoppen att bli Sveriges högsta topp (eftersom den inte är isklädd). Då gills inte Sydtoppen längre, och då är det bara att bestiga om från början igen...

 

Vi skulle ju ändå norrut på semester och hälsa-på-tur, så några dagar i Kebnekaises närhet planerades in. Min stora miss den här gången var dålig förberedelse. Jag/vi jobbade intensivt till sista dagen innan, hade andra åtaganden för oss, packade frenetiskt, satte oss i bilen första dagen på semestern och tog de 90 milen norrut. I Boden var det fullt upp med familjeträffar och midsommarfirande och sen var det 50 mil till Kiruna i en krånglande bil, innan vi till sist hamnade i Nikkaloukta. Puh. Det var väl ungefär då jag började reflektera över om det var en krävande övning jag hade framför mig och om jag verkligen hade lust med det. Jag var ju mest trött?

 

 

Joel lovade mig en båttur för att spara in fem-sex kilometer av de nästan två mil man har att gå in till Kebnekaises fjällstation, så efter en knapp timmes vandring kunde vi fuska oss fram en bit. Det skulle Joel knappast ha gjort själv, men jag tycker absolut att det är viktigt att gynna det lokala näringslivet, så för 250 kr/person fick vi åka båt en halvtimme.

 

 

Det var både smidigt och en vacker naturupplevelse. Med lite godisförstärkning och förföljande fjällvandrare som jag inte ville ha sällskap av, fick vi därefter upp tempot och tog oss in till fjällstationen på totalt tre timmar och en kvart. Det är ett ganska högt tempo, men...ja, Joel gick först. Vi hade dock tid att stanna och titta på en ripa och senare en flock renkalvar som var lite nyfikna på oss. En otroligt vacker miljö, och det var väldigt skönt att till slut komma fram till fjällstationen för att ladda om. Det fanns varma kanelbullar i den lilla affären, vilket hjälpte upp humöret en del. Annars var jag ganska tveksam till om det var en så bra ide´ egentligen, det där med att hålla på och bestiga Sveriges högsta berg.

 

Vi slog upp tältet minst 150 meter från fjällstationen, Joel försökte sig på någon slags pedagogiskt samtal om hur bra det skulle gå, och jag försökte skrapa ihop någon slags motivation. Jag hade inte ens tänkt på att det ju faktiskt kunde vara så dåligt väder att det inte skulle gå, eller att det antagligen kunde bli rätt jobbigt i uppförsbackarna - men värst av allt - att jag inte skulle få någon lunch! Det äts inte lunch på bergsbestigningar med Joel. Här är vi väldigt olika. Jag klarar mig inte speciellt bra utan mat alltför länge. Joel går under om han inte får sova ordentligt. Där är jag betydligt tuffare - men nu var det mat vi skulle vara utan. Ingen lek! "Ja, ja, vi får se hur jag gör" sa jag innan vi somnade med ögonmaskerna på och öronpropparna i. Den där midnattssolen, alltså. Fåglarna sjunger ju precis hela nätterna igenom!

 

Mot nya höjder!/Kristina

 

 

Han är så nöjd, den här killen! Just så här nöjd som på bilden var Joel i måndags morse, i 5.30-tiden, innan han klev på tåget, och nu är han om möjligt ännu nöjdare. I de senaste sms-n lyser det igenom av glädje och förväntan inför äventyret, de sms som kommer från det första inledande skeendet av expeditionen. Packningen är klar, alla papper, biljetter och kontakter är i ordning, pengar (euro) är uttagna, ansvarsområden såsom blomsterskötsel, räkningar och blogg är överlämnade till skapligt pålitlig kompanjon, tråkiga väntetider på diverse flygplatser är avklarade, jeepen har plockat upp dem - och så börjar det äntligen, äntligen på riktigt.

 

Just utropet "Livet är häftigt!" kommer från ett sms längs bilvägen, då den ryska jeepen gått sönder och de stod och mekade med den och inte visste hur det skulle gå. Nu är de i alla fall framme, och Joel och Benny har påbörjat sin vandring mot de toppar de tagit sikte på. Förra sommaren vandrade de också tillsammans, så Benny vet ju hur det är att vandra med Joel, men för dem som undrar och ifall att jag inte har något annat att rapportera om den närmaste tiden, kan jag alltid skicka iväg några rader om hur det är att befinna sig i bakhasorna på denne bergsführer. Vi var ju uppe på Kebnekaise för någon vecka sedan, vilket minsann inte getts något större utrymme i den här bloggen. Har jag inget annat att berätta om får jag väl dra ut på det i tre veckor... ;)

 

Just nu är det i alla fall min blogg, och det kommer därför att bli betydligt mindre av konsumentupplysning kring klätterutrustning och betydligt mer av relationsfrågor. Och kanske viss rapportering från Kirgizistan.

 

Mot nya obestigna höjder!/Kristina

En mycket stillsam vecka. Kande mig sliten efter Norrlandsturen + att jag ville vila mig infor bergen. Det ar som sagt pa toppdagarna som vi ska prestera. De andra dagarna ar av mindre vikt. Ungefar som Kristina har lart mig om tennis: det spelar ingen roll hur det gar i ovrigt, bara man vinner den sista bollen. Det tar jag med mig upp pa bergen.

 

Styrketraning i mandags (60 min)

 

Till topps! /Joel

Jepp, imorgon bär det av.

 

Jag kan inte annat än att vara lite nyfiken på vad som väntar oss. Någon resfeber har jag inte, men det ska bli häftigt. Det vore verkligen kul att få claima några förstabestigningar.

 

Tyvärr har jag känt mig ganska sliten senaste veckan. Jag fick inte riktigt återhämta mig efter jobbet, då jag åkte till Norrland för att besöka familjen, bestiga Keb och besöka Nordkapp, totalt 460 mil i bil. Man kanske inte tror det, men man blir ganska mör efter så många timmar i en bil. Sedan har jag haft en lättare sträckning i ryggen på slutet. Nåja, efter en veckas vila börjar jag känna mig stark igen. Och på något sätt har jag väl börjat tagga upp inför Kirgizistan för det känns som om mina adrenalin- och testosteronnivåer har gått upp ;)

 

Nu kommer Kristina att ta över bloggandet igen. Jag vet att hennes inlägg är uppskattade, så ni är i goda händer. Jag kommer att försöka rapportera via satellittelefon, så ofta jag kan.

 

Till topps! /Joel

Jag har efter lite efterfrågningar på bl.a. Utsidan fått tips på att äta BCAA istället för kreatin. Syftet är helt enkelt att, i möjligaste mån, minska på muskelnedbrytningen på hög höjd. Eftersom kreatin är vätskesamlande, hade jag lite funderingar kring dess effekt. Nu tar jag med kapslar med grenade aminosyror. Fördelen med detta är att kroppen snabbare kan ta upp dessa aminosyror som behövs för att bilda protein till musklerna. Kapslarna innehåller tre sorters aminosyror; leucin, isoleucin och valin. Dessa ska öka muskeltillväxten rent generellt.

 

En annan fördel med BCAA är att det väger mindre än kreatin samt att det är i kapselform, vilket underlättar intaget. Förhoppningsvis ska jag inte bli tanig efter denna tur.

 

Till topps! /Joel

Jag har precis varit och hämtat ut tre pitonger som vi ska ha med oss till Pamir. För er som inte vet vad en pitong är, så är det en form av stålkil som man kan hamra in i smalare sprickor. Det är alltså en form av säkring. Vi kommer ha med oss kilar och kammar, vilka är säkringar som man kan sätta in och ta ut, allt efter som. Dock kan man ibland stöta på delar av en klippa som inte har tillräckligt breda sprickor för att man ska kunna placera en vanlig säkring. Det är vid dessa ytterst smala sprickor som man slår in pitonger. Dessa lämnar man efter sig, så jag hoppas att vi inte kommer att behöva fler än tre stycken. De är ganska tunga, så man vill inte släpa med sig alltför många.

 

Till topps! /Joel

 

Jag börjar nu bli klar med min packning. Varje liten pryl är vägd och bokförd. Det är lite kul att jämföra med fjolårets packning. Jag har under året som gått satsat på att köpa in lättare grejer, och det har givit resultat.

 

Kläder 7202 - 5678 = minus 1524

Äta/sova/bära 8395 - 5174 = minus 3221

Gå/klättra 4144 - 3305 = minus 839

Gemensam utr. 5526 - 5538 = plus 12

 

Jag har på utrustningsdelen sparat in 5572gram. Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att ifjol skulle vi vara ute längre tid + i tuffare klimat. Dock har jag mer klätterutrustning med mig detta år i form av isskurvar och kilar.

 

Men jämför jag totalvikten av utrustning, så hade jag i fjol 28886gr medan jag i år har 23201gr. En differens på  5685gr. Nu kommer dock maten att väga mer i år. Jag har precis vägt allt och inser att jag nog måste dumpa mandelmassan och nudelpaketen. Jag har ännu inte räknat in den torkade mat jag ska ta med mig + de färska frukterna/grönsakerna/brödet som jag ska köpa på plats.

 

Till topps! /Joel

 

När man är ute på tur, oavsett om det rör sig om fjällvandring eller bergsbestigning, är det viktigt att få i sig tillräckligt med vätska. Det kan stå en dyrt ifall man börjar fuska med detta. Tyvärr är det ändå ganska vanligt, speciell vintertid är det jobbigt att smälta all snö som krävs för en bra vätskebalans.

 

Ett bra tips för att ha koll på om man dricker tillräckligt är att studera urinen när man kissar. Man ska alltid sträva efter att den ska vara så ljus och klar som möjligt. Är den riktigt gul bör man dricka mer, men det är riktigt illa om den börjar bli brun- eller rödaktig, då måste man dricka mycket. Har man dålig vätskebalans, så ska man undvika te, kaffe och alkohol, eftersom de är uttorkande.

 

Till topps! /Joel

 

 

Jepp, så mycket vikt sparade jag genom att ta tepåsarna ur sitt hölje samt dra bort det lilla snöret på 20 påsar. Nu kan du tycka att det är löjligt att hålla på så här, men till det säger jag bara att det inte är du som behöver bära teet.

 

Idag har jag alltså varit och inhandlat det mesta av den mat som jag ska ha på turen. Eftersom jag har blivit känsligare för vad jag äter på mina turer, har jag laddat upp med idel läckerheter och gotta. Det är viktigt att hitta smakrika saker, gärna med smak som bryter av. Vad sägs om: turkisk peber, ballerina, kexchoklad, choklad med apelsinkrokant, spicy nudlar, knorrs spaghetti bolognese, oboy drickchoklad, nescafé lyx, göl pepparsalami, miniostar osv. Dessutom ska jag torka purjolök, lök, paprika och skinka. Här ska inte tuggas det vanliga frystorkade och snicker's.

 

Till topps! /Joel

... så är det dags för First Ascents i Pamir. Idag var jag och hämtade ut min nya sovsäck. En PHD Hispar 600, som klarar ned till -21C och väger endast 1047gr. Den är specialgjord för mig. Längden är anpassad samt att jag valt att bara ha en halv dragkedja för att spara vikt. Dock gick den på 6300kr.

Vidare har jag köpt mig ett par nya Salomon XA pro 3D. Mitt FJÄRDE par! Jag inhandlade också ett tunt liggunderlag i cellplast för att skydda mitt NeoAir Pro. Dock var jag tvungen att köpa det tillsammans med en blaha-sovsäck (festival-kit på Claes Ohlson). Alltså har jag införskaffat två nya sovsäckar idag ;)

Slutligen har jag bokat tågbiljetter ToR till Arlanda + införskaffat allt från Apoteket som jag behöver. Det är nu det börjar kännas att det är på riktigt!

Till topps! /Joel

 

En vecka som mest bestått av semester i Nordkalotten. En toppbestigning av Kebnekaise blev resultatet. På vägen till Nordkapp, passerade vi en mängd långfärdscyklister. Jag kände verkligen att jag blev sugen på att själv cykla. Nåväl, ett annat år. Jag fick med mig min gamla skivstång som jag haft i Boden. Nu kan jag utföra fler övningar hemma.

Fjällvandring i måndags, Keb station - Keb sydtopp - Keb station, västra leden (600 min)
Fjällvandring i tisdags, Keb station - Nikkaluokta (180 min)

Totalt 780 min

Till topps! /Joel