Utebloggen

Igår kväll fick jag ett sent sms från Joel, som nöjt konstaterade att de nått sitt mål för resan. Den sista toppdagen, igår, bjöd på sexton timmars vandring/klättring, vilket låter rejält jobbigt. Vädret har inte heller varit någon humörhöjare, med två dygn av konstant regn eller snö. "Det blir bara lata dagar framöver" hälsar Joel, men om jag känner honom rätt är det inte säkert att latheten varar så länge. Idag är det en vilodag, och imorgon ska de vandra tillbaks till startpunkten. Väl där kommer de tydligen att "hänga med en familj i en jurta", innan de återvänder till civilisationen för att bland annat läsa ikapp bloggen. Och duscha... Det är just nu lite oklart hur länge hängandet i jurta kommer att pågå, men någongång i mitten av nästa vecka kanske Joel kan höra av sig här.

 

Kebnekaise fjällstation är ju egentligen civilisation i sin prydno, med wifi och riktiga toaletter, så min egen sommarprestation känns ganska futtig i jämförelse med Joels. Vår vandring tillbaks till fjällstationen efter att ha varit uppe på Sydtoppen var inte heller speciellt dramatisk, men den där triumferande känslan avtog en aning när jag återigen stegade mig uppför Vierramvarre. Egentligen skulle jag hellre ha gått omkring med en t-shirt med just Vierramvarre på, än den här Keb-t-shirten jag glänst omkring i den senaste tiden. Vierramvarre har jag bestigit två gånger!

 

På hemvägen gjorde vi bara ett stopp, men då hade å andra sidan ett av mina knän börjat säga ifrån ganska ordentligt. Det löste sig dock hjälpligt, med hjälp av en specialkonstruktion av Joel McGyver. Han improviserade ihop ett stöttande förband av det hygienmaterial som fanns att tillgå: två trosskydd och en rulle tejp.

 

 

Resten av vägen tillbaks var jag lite halt, men knät klarade den pärsen. Dagen efter pajade det andra, men då hade vi hunnit gå ut från Keb och tagit oss ända till Karesuando, där en liten trapp på tre steg blev för mycket för vänster knä.

 

(Halvvägs tillbaks igen var det klart väder över Kebnekaise. Man kunde till och med se toppen!)

 

Det var absolut en verkligt speciell upplevelse, men jag skrattar fortfarande lite åt frågan jag fick från en kompis: "Åhh, var det romantiskt?". Nä, det var det banne mig inte. Jag hade knappast förväntat mig det heller. Det var jobbigt och strävsamt, men samtidigt en gemensam och givande upplevelse. Vi hade rätt roligt där vi gick, och vi delar minnet av just den här vandringen bara med varandra - och det är kanske på sätt och vis romantiskt. Men där och då - nej, minsann! Dessutom fick jag ju ingen riktig mat förrän till middagen på kvällen, så jag var kanske inte mitt allra mest fördelaktiga jag precis hela tiden...

 

Vår trerätters middag på fjällstationen åts mestadels i tystnad, eftersom i alla fall jag var väldigt matt. Bordsgrannarna intill var två medelålders män, som tyckte att de visste allt om att bestiga berg, och de passade på att förhöra mig lite när Joel var utom hörhåll. De ville bland annat veta om vi gått med stegjärn. Jag bekräftade att vi hade gjort det, när vi närmade oss toppen, varpå den ena mannen vänder sig till sin kompis och säger sådär lagom högt (så att jag ska höra det) "Ja, det är inte klokt vad de lurar på sådana här amatörer för grejer! Stegjärn! Fnys!". Åhhhh. Lite synd att inte Joel var där just då, och kunde börja gå igenom bergsmeritlistan sådär lite lagom högt...

 

(På väg ut mot Nikkaloukta, följande dag)

 

Jag/vi sov riktigt gott i tältet den natten (Joel gör ju alltid det), och vandringen ut gick smidigt. Renburgarna hos familjen Sarri smakade alldeles utmärkt, och snart satt vi i bilen igen - och då började ett helt annat äventyr, mer generatorremsrelaterat...

 

Mot nya höjder!/Kristina