Först upp!
I en fjärran dalgång, där de närmaste byarna heter sånt som Daraut-Kurgan och Mintek, har det antagligen sovits extra gott inatt. Enligt de koordinater jag får befinner sig Joel och Benny inne i Tadzjikistan, men jag litar inte helt på Google maps här. Så småningom får Joel klargöra var någonstans de vandrat och klättrat. Igår nådde bergbestigarduon en topp som de mätte till 4 718 möh. Det är den första av de tre troligen obestigna toppar de spanat in, och som alla ligger på runt 5 000 möh. De är förstår nöjda och glada, och unnar sig en vilodag idag, efter väl utfört arbete. Om ni vill kika på en karta, så finns berget här: Lat N 39 19' 43", Long E 72 10' 17". Kom ihåg vilka som var först upp!
Bergen på bilden ovan finns någon helt annanstans, och når knappt ens hälften så högt, men är riktigt majestätiska ändå. Rakt fram finns Tuolpagorni (som har en kitteltopp) och snett bakom till höger skymtar min värsta fiende, nämligen Vierramvarre. Snett bakom Vierramvarre skulle man kunna se Kebnekaise, om man flyttar på några andra berg som ligger i vägen.
Det är klart att jag gav mig på Kebnekaise, trots att jag var så lagom sugen kvällen innan. Vi vandrade västra leden, och dealen var att jag skulle gå först. Nu hade dock Joel-tempot satt sig i kroppen, så vi höll bra hastighet. På väg uppför branterna fick vi sällskap av en tjej som vandrade i Vibram Five Fingers-skor. Intressant! Hon gick lätt, medan vi hade kängor, men underlaget består ju av vassa stenar eller snö, så det tog stopp för henne uppe på Vierramvarre. Kallt och smärtsamt!
Vi testade några olika slags väder medan vi arbetade oss mellan och uppför bergen. Två timmars regn, två timmars mulet och så på slutet snöfall och total whiteout. Leden är inte så tydligt märkt, så det gäller att ha karta, eller en god stigfinnare med sig. Min dåliga förberedelse yttrade sig i att jag inte läst på leden. Jag hade inte riktigt förstått att man för att komma till foten av Kebnekaise, var tvungen att ta sig upp på och ner igen över Vierramvarre. Bortom Vierramvarre ligger Kaffedalen, och dit måste man för att ta sig upp på Kebnekaise, i alla fall om man vill gå den västra leden. Egentligen var det inte så fysiskt jobbigt, men mentalt tröttade det mig att första tjäna in höjdmeter för att sedan förlora dem igen. Jag vill ju uppåt!
(Utsikt från Vierramvarre mot Kebnekaises topp. Själva toppen syns dock inte, eftersom den ligger inne i molnet.)
Fördelarna med att vandra med Joel är många, också bortsett från det rent personliga. Han tyckte ju att den här dagen var ett utmärkt träningspass, så han passade på att bära precis allt, och jag var snäll nog att låta honom få göra det. Det är också tidseffektivt, på så vis att man inte tar onödigt långa och onödigt många pauser... På våra tio timmars vandring blev det tre pauser, på ungefär femton-tjugo minuter per paus. I branta partier har jag stor nytta av att följa Joel i bakhasorna (då får han gå först!), av att sätta ner fötterna i samma takt och i samma spår, eftersom jag aldrig riktigt får till det magiska alpinist-steget som låter kroppen mikropausa i varje steg. När man lyckas med det kan man gå länge. Det stämmer faktiskt. Så här såg en bestigning av Kebnekaise ut ifrån mitt perspektiv:
Jo'rå. Vi kom upp och lyckligt hem igen. Jag återkommer säkert i ärenden, om inte annat så för att få publicera en toppbild! Toppbilderna från Pamir får vänta ett tag till, men det känns verkligen bra att det blir toppbilder i år.
Mot nya höjder!/Kristina
Kommentarer
Postat av: Anders
Du får hälsa grattis till grabbarna. Bra jobbat.
Vi har alla våra berg att klättra, verkliga eller mentala. Man ska vara stolt över de man når och inte skämmas för de man ännu jobbar på. Lätt att man jämför sig med andra, men bergsbestigning är en personlig resa.
Postat av: Kristina
Tack! Jag ska absolut hälsa grattis! Jag försöker vara stolt över mina berg, men det känns lätt futtigt på en blogg som den här.
Trackback
