Utebloggen

Dagens sms handlar om en lyckad acklimatiseringstur upp till 4187 möh. Imorgon, söndag, blir det ett toppförsök på en av de tre toppar Benny och Joel bestämt sig för att ta sikte på. Just den här är kring 4750 möh (tror de). Mitt bidrag här hemifrån består av att rapportera väder, utifrån de koordinater jag får från satellittelefonen, och det verkar skapligt bra för en topptur. Kanske har de så här dags imorgon gjort en förstabestigning!

 

Mitt sommarberg är ju knappast obestiget, med tanke på att mellan 2 500 och 3 500 människor bestiger Kebnekaise varje år. Kanske den lägre siffran i år, eftersom det varit speciella omständigheter med den tragiska flygolyckan och att snön legat så pass djup så länge i år. I efterhand läste jag på en blogg att "snön ligger så djup på Kebnekaise att man får pulsa i snö upp till midjan om man vill försöka sig på toppen", men det var kraftigt överdrivet. I alla fall - jag hade aldrig bestigit Kebnekaise, och hade knappast funderat så mycket på det heller. Joel har varit uppe på Sydtoppen (2104 möh) vid ett tidigare tillfälle, men hade någon vag ide´ om att göra kamvandringen över till Nordtoppen (2 097 möh), för att på så vis försäkra sig om att ha varit på Sveriges högsta topp. Än så länge är det Sydtoppen som är högst, men i och med att den smälter av klimatförändringarna, så kommer Nordtoppen att bli Sveriges högsta topp (eftersom den inte är isklädd). Då gills inte Sydtoppen längre, och då är det bara att bestiga om från början igen...

 

Vi skulle ju ändå norrut på semester och hälsa-på-tur, så några dagar i Kebnekaises närhet planerades in. Min stora miss den här gången var dålig förberedelse. Jag/vi jobbade intensivt till sista dagen innan, hade andra åtaganden för oss, packade frenetiskt, satte oss i bilen första dagen på semestern och tog de 90 milen norrut. I Boden var det fullt upp med familjeträffar och midsommarfirande och sen var det 50 mil till Kiruna i en krånglande bil, innan vi till sist hamnade i Nikkaloukta. Puh. Det var väl ungefär då jag började reflektera över om det var en krävande övning jag hade framför mig och om jag verkligen hade lust med det. Jag var ju mest trött?

 

 

Joel lovade mig en båttur för att spara in fem-sex kilometer av de nästan två mil man har att gå in till Kebnekaises fjällstation, så efter en knapp timmes vandring kunde vi fuska oss fram en bit. Det skulle Joel knappast ha gjort själv, men jag tycker absolut att det är viktigt att gynna det lokala näringslivet, så för 250 kr/person fick vi åka båt en halvtimme.

 

 

Det var både smidigt och en vacker naturupplevelse. Med lite godisförstärkning och förföljande fjällvandrare som jag inte ville ha sällskap av, fick vi därefter upp tempot och tog oss in till fjällstationen på totalt tre timmar och en kvart. Det är ett ganska högt tempo, men...ja, Joel gick först. Vi hade dock tid att stanna och titta på en ripa och senare en flock renkalvar som var lite nyfikna på oss. En otroligt vacker miljö, och det var väldigt skönt att till slut komma fram till fjällstationen för att ladda om. Det fanns varma kanelbullar i den lilla affären, vilket hjälpte upp humöret en del. Annars var jag ganska tveksam till om det var en så bra ide´ egentligen, det där med att hålla på och bestiga Sveriges högsta berg.

 

Vi slog upp tältet minst 150 meter från fjällstationen, Joel försökte sig på någon slags pedagogiskt samtal om hur bra det skulle gå, och jag försökte skrapa ihop någon slags motivation. Jag hade inte ens tänkt på att det ju faktiskt kunde vara så dåligt väder att det inte skulle gå, eller att det antagligen kunde bli rätt jobbigt i uppförsbackarna - men värst av allt - att jag inte skulle få någon lunch! Det äts inte lunch på bergsbestigningar med Joel. Här är vi väldigt olika. Jag klarar mig inte speciellt bra utan mat alltför länge. Joel går under om han inte får sova ordentligt. Där är jag betydligt tuffare - men nu var det mat vi skulle vara utan. Ingen lek! "Ja, ja, vi får se hur jag gör" sa jag innan vi somnade med ögonmaskerna på och öronpropparna i. Den där midnattssolen, alltså. Fåglarna sjunger ju precis hela nätterna igenom!

 

Mot nya höjder!/Kristina