Utebloggen

När det gäller säkerhetsutrustning, så önskar man ju att man egentligen inte behöver ha den, men det är trots allt nödvändigt. Även om man är försiktig och varsam kan olyckan vara framme. Kanke är det andra på berget som behöver ens hjälp. Av denna anledning har man alltid en del säkerhetsutrustning som spade, lavinsond, utrustning för att kunna hissa upp folk ur sprickor och första hjälpen.

En sak som jag inte har är en transceiver, dvs. en sökare/sändare vid lavinolyckor. Jag har spanat in en modell som verkar vara enkel att arbeta med och som inte väger så mycket. Modellen jag spanat in är Ortovox Patroller Digital. Det blir nog en sådan och en SPOT på min nästa tur till storstaden.

Till topps! /Joel

Jag har insett att det inte är så mycket tid kvar innan vi åker. Det är bara knappt två månader till avfärd. Jag kan faktiskt känna mig lite stressad av detta då jag inte kunnat gå för fullt med träningen. Huvudanledningen är att jag känt mig nödgad att vila. Under den senaste veckan har jag känt av stressymptom i kroppen, med ökad puls och förhöjt blodtryck. Lite är det sviter av den påfrestning som Köpenhamsturen innebar. Jag tror inte att ansträngningen var det värsta utan de höga pollenhalterna. Att jag dessutom är inne i den mest intensiva perioden på jobbet underlättar inte.

Nåväl, bortsett från att jag inte har kunnat träna som jag tänkt mig, så har jag hyfsat bra koll på läget. Utrustningslistan börjar utkristallisera sig. Det är några grejer jag eventuellt ska komplettera med t.ex. en SPOT. Det får bli på min nästa sväng till Stockholm.

Till topps! /Joel

Det var med en känsla av att allt föll på plats som jag planerade in en cykeltur till Köpenhamn över påskvecka. Jag hade ju funderat på lite olika alternativ, men med detta upplägg kunde jag upptäcka, en för mig, ny stad tillsammans med Kristina. Cyklingen innebar också utmaningar, äventyr och träning, men pga. att man alltid rör sig i civilisationen har man tillgång till alla de bekvämligheter som följer med mobiltäckning och ett laddat kontokort. Dock skulle övernattningarna ske i tält. I huvudsak tänkte jag fricampa. Jag är verkligen glad över allemansrätten i Sverige. Touringcykling kan faktiskt liknas vid ett Kinderägg: det är frihet, motion och bekvämlighet, allt i ett! Eftersom denna tur bestämdes lite hastigt och lustigt, så blev den lite sämre förberedd, bl.a. märktes detta genom att jag glömde att packa en viktig sak som solskydd, något som mina öron bestraffades för.

Dag 1: Falun - Riddarhyttan (131km)
Eftersom jag var tvungen att undvika motorvägar, så tog jag vägen över Hedemora söderut. Precis denna sträcka cyklade jag också när jag cyklade genom Sverige. Jag hade glömt hur kuperat det är. Det kändes som om antalet uppförsbackar aldrig ville ta slut. Och som sten på börda hade jag en lätt motvind. Det finns inget mer demoraliserande än just motvind. Att backen står där accepterar man, men det är svårt att ignorera motvinden. Nåja, det gick bra ändå eftersom jag var fräsch i benen så här inledningsvis. Efter tretton mil valde jag att stanna för natten, efter att ha cyklat i nästan sju timmar. Att cykla långt innebär faktiskt ett riktigt arbete. I princip cyklar jag sju till åtta timmar effektiv tid varje dag, lägg därtill tid för pauser och lunch, så blir det en kontorsdag. Just på denna resa hade jag med mig lite arbete från mitt vanliga kneg som jag kunde ägna mig åt i den varma vårkvällssolen.

Dag 2: Riddarhyttan - Askersund (147km)
På morgonen när jag skulle cykla iväg insåg jag att jag hade fått pyspunka. Nu kanske du tror att det är vanligt för oss touringcyklister, men jag kan avslöja att på mina fyra föregående turer på sammanlagt 4700km har jag aldrig haft punka förut. Nåväl, det var bara att fixa punkan direkt, vilket var snabbt gjort. Även denna dag var solig och varm. Dock hade natten varit kall, vilket innebar att jag blev ordentligt nedkyld, med förkylning som resultat. Även denna dag blev tämligen arbetsam med backar och lätt motvind. Dock kunde jag glädjas åt våren med slänter fulla av vitsippor och björkar som börjat slå ut sina löv. Väl framme i Askersund uppsökte jag en restaurang och beställde in ett par öl. Det är bekvämt att bara kunna stanna och köpa precis det man önskar.

Dag 3: Askersund - Eksjö (166km)
Askersund var en ny bekantskap för mig, och överhuvudtaget kan man säga att det blev mer exotiskt för min del efter att ha lämnat bergslagen bakom sig. Det fina vädret höll i sig även denna dag. Det kanske låter bra men för min del var jag orolig för min pollenallergi. Dels fick jag ganska mycket besvär i ögonen, dels utsatte jag kroppen för en hel del stress. En annan negativ sak med att cykla kring påsk är att mycket är stängt. Det blev påtagligt för mig en tidigare påsk när jag skadade knät och alla bussar/tåg hem var inställda över helgdagarna. Sedan innebär påsk också ökad trafik i allmänhet och rattonykterheten i synnerhet. Jag var faktiskt glad varje gång jag såg polisen ute på vägarna. Likaså uppskattade jag alla fartkameror. Dels för att jag själv inte behövde bekymra mig om dem, dels för att de fick mig att känna mig lite säkrare. Hade jag suttit i bil hade jag reagerat annorlunda, men det är ju en helt annan historia :) Dock kan jag konstatera att trafiknätet inte är gjort för cyklister. Många gånger hänvisas man bort från huvudleden, speciellt när man närmar sig en stad. Helt okej, om det bara är välskyltat hur man cyklar in till centrum, vilket det oftast inte är. Om man är en sådan som har problem med att fråga folk får man nog räkna med ganska många extrakilometer. Det är absolut en fördel att vara ganska prestigelös, vilket besparar dig en hel del onödigt cyklande.

Dag 4: Eksjö - (Älmhult) (138km)
Nu började de långa dagarna ta på krafterna. Under gårdagens cykling hade jag fått i mig klent med näring, vilket visar sig ganska snabbt, bl.a. cyklade jag drygt fem mil på bara ett paket nudlar. Tur då att man kan stanna till utmed vägen och äta pizza om man har lite energiunderskott. En annan sak som är jätteviktig att ha koll på är vätskebalansen. Den kvällen när jag satt i tältet kunde jag genom den näsborren som var minst täppt förnimma en svag doft av surströmming. Det tog ett tag innan jag fattade att det var jag som luktade. Ett resultat av mitt ymniga svettande i värmen.

Dag 5: (Älmhult) - Perstorp (127km)
Återigen en fin dag med trivsam cykling utmed charmiga små landsvägar. Jag kunde konstatera att jag faktiskt fick en bra och varierad träning av att cykla denna rutt. Dels fick jag köra intervall i Bergslagen och på det småländska höglandet pga. alla backarna, dels fick jag köra rena distanspass på Närke- och Östgötaslätten samt i Skåne. Mina lårmuskler fick verkligen veta att de levde för var det inte en uppförsbacke, så var det motvind. Dock såg jag varje backe som en utmaning och bestämde att jag inte fick ta en paus förrän jag nått krönet. I denna strävan visualiserade jag mig själv på Pobeda om och om igen. Det var ett mantra som jag körde med för att motivera mig själv att inte stanna i förtid. Jag körde samma taktik inför Aconcagua när jag cyklade genom Sverige. Nu kanske det låter som om cyklingen mest var en plåga, men det var den inte. Oftast var den helt okej. Lite skav i baken men det får man räkna med. Väl framme i Perstorp kunde jag nöjt konstatera att jag bara hade en etapp kvar.

Dag 6: Perstorp - Köpenhamn (128km)
Till min stora glädje hade jag faktiskt medvind denna dag, och eftersom det var ett flackt slättlandskap gick det fort. Det var knappt att jag hann se allt omkring mig. Tidigare hade jag t.o.m. kunnat notera fördelningen av tomburkar och pet-flaskor. Det måste ligga pant för miljontals kronor ute i våra diken. Synd att det får ligga där och skräpa ned. Intressant är dock att det mesta av panten består av ölburkar, läskflaskor eller energidryckburkar. Det skvallrar lite om vilka förövarna är. Jag skulle kunna satsa en tia på att det inte är en medelålders kvinna från villaområdet. Jag kunde också notera att det skett en hel del viltolyckor bl.a. såg jag inte mindre än fem påkörda grävlingar. Otrevligast av allt var när jag såg en älg krocka med en bil. Det var hemskt att se hur den stackars älgen linkade in i skogen med ett skadat framben. Som tur var fanns det många i närheten som ringde efter hjälp. Nåja, för att återgå till sista dagens cykling, så kom jag fram till Helsingborg ganska tidigt och färjan över till Helsingör gick förvånansvärt smidigt (och kostade bara 31kr inkl. cykel). På den danska sidan cyklade jag utmed strandvägen, vilket var en mycket naturskön sträcka. Att jag sedan hade problem att hitta mitt hotell är en helt annan historia.

Jag kunde efter sex dagar, bestående av 42 timmar effektiv cykling och 837 kilometer senare konstatera att jag äntligen var framme. Jag kunde nu se fram emot ett par dagars vila i Köpenhamn innan jag skulle ta bilen tillbaka till Sverige. Om jag ska göra en summering av turen, så skulle det bli att som långfärdscyklist måste man verkligen gilla sitt eget sällskap. Du måste stå ut med att höra samma låt nynnas om och om igen. Likaså måste du stå ut med att samma tankar ältas gång på gång. Lägg därtill att du mitt i allt hör någon tjuta "Pobeda!" så fort som det blir en backe eller lite motvind. Men om du står ut med dig själv och allt det övriga, så kan jag absolut rekommendera en cykeltur till Köpenhamn :)

Till topps! /Joel