Utebloggen

Sådärja, jag har knappt hunnit landa, så har jag börjat planera för nästa projekt. Jag har nog faktiskt bestämt mig för att satsa på Kilimanjaro och Denali under året som kommer. Det betyder att jag skjuter upp Grönland tills vidare. Jag lär få anledning att återkomma till detta beslut framöver.

I fråga om Kilimanjaro, så tar de flesta arrangörer jag har hittat från 12000 till15000 för en veckas guidning upp till toppen. Grejen är att man måste anlita guide, man får inte gå själv, men i kostnaderna ingår ju även bärare och kock. Alltså, man behöver inte bära något själv och alla måltider lagas och serveras av någon annan. Detta strider lite mot att bestiga berget i "god alpin stil". Vi snackar inte ens om expeditionsstil, utan kolonial stil. Samtidigt är jag fullt införstådd med att det handlar om arbetstillfällen i ett land med 70 %-ig arbetslöshet. Efter att ha funderat ett tag har jag kommit fram till att jag ska anlita och betala för en hel expedition, dvs. guide, bärare och kock, men att jag kommer att bära mina egna grejer och laga min egen mat. På så sätt bidrar jag lika mycket till deras ekonomi, samtidigt som jag genomför bestigningen i god alpin stil.

Nu har jag läst ett tips om en billig och bra arrangör. Jag tog kontakt med dem och fick ett kostnadsförslag på 1100 USD, dvs. ca. 8300 kr. Det är bara halva kostnaden av andra arrangörer. Dessutom har jag hittat ett flyg som tar oss till Nairobi (några timmars buss från Moshi, Kilimanjaro) för runt 5500 kr. Hela paketet för strax under 14 000 kr. Det vore faktiskt riktigt överkomligt.

Till topps! /Joel

Så där ja, nu kan jag summera kostnaderna för mitt Elbrus-projekt. Faktum är att det blev billigare än väntat. Nåväl, här kommer posterna:

Mat och förbrukningsvaror inför resan - 802
Visum, inkl. resa till Sthlm - 906
Pilgrim Lite Package - 1890
Tåg till Arlanda, ToR - 647
Flyg Sthlm-Moskva ToR - 1776
Flyg Moskva-MinVody ToR - 2528
Kontanter (täckte 4 hotellnätter+allt annat) - 3000
Totalt: 11549

I en första anblick, kan det kanske tyckas vara en del pengar, men med tanke på att vi var borta i nio dagar, så är det inte så farligt. Elbrus blev klart mycket billigare än Aconcagua, men det är kanske inte så konstigt. Att det kommer att kosta en hel del att bestiga Denali är jag införstådd med, men däremot trodde jag inte att bestiga Kilimanjaro var så dyrt. Jag har kollat lite på priser och man lär inte komma under 20 000. Det är mycket pengar för ett berg på "bara" 5895 meter. För samma pengar skulle man kunna klippa ett par-tre toppar över 7000 meter på annat håll. Anledningen till att det blir så dyrt är att man måste avlöna guide, bärare och kock. Kilimanjaro är en bra inkomstkälla för många i Tanzania, så jag hamnar i ett litet dilemma eftersom jag vill komma undan så billigt som möjligt, samtidigt som jag absolut vill bidra till deras ekonomi. Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt... 

Till topps! /Joel

Och så fortsättningen på bergsbestigningen. Resten av veckan ägnades bara åt till att vila. Det är så gött att gå till affären och bara lassa på med massa chips, godis och andra onyttigheter. Sedan är det bara att vräka i sig med gott samvete :) Det är bara att inse; man har valt rätt sport ;)

Måndag - Pruit 11 (4200) - Pastuchova Skali (4600) 4h5m
Tisdag - Pastuchova Skali - Toppen (5642) - Garabashi Botchki 9h

Till topps! /Joel

Toppdagen, alarmet gick 01.00 på natten. Det var bara att snabbt ta sig ur sovsäcken för ju längre man drar sig, desto mer motstånd bygger man upp mot att vilja ta sig an mörkret och kylan. Eftersom det mesta redan var förberett, så kunde vi lämna lägret vid 02.15. Mörkret var kompakt, men det var inga problem med att hitta vägen, dels hade vi rekognoscerat tidigare, dels var leden välmarkerad med pinnar. Vi höll ett sakta men stadigt tempo uppför ett ganska långt uppförslut. Det var faktiskt lite av en fördel att vi inte kunde se så långt framför oss, för då var det bara att trampa på. Vi visste att leden skulle vika av till ett långt traverserande slag till vänster på ca. 5000 meters höjd. Att se hela vägen hade inneburit en helt annan psykologisk utmaning. Tiden gick och vi med den. Framåt morgontimmarna nådde vi upp till slaget och vi kunde nu börja skönja sadeln som skilde öst- och västtoppen.

Halvvägs på traversen, och med drygt 400 höjdmeter kvar, ställdes vår grupp inför en knivig situation. Maer hade det ganska tungt på vägen upp, i efterhand visade det sig att hon hade något konstigt i kroppen för dagen efter fick hon en rejäl feber. Givetvis inverkade detta negativt, då hennes kropp inte svarade på acklimatiseringen. Huvudvärk och lättare illamående hade kantat hela bestigningen, och inte blev det bättre av att vi övriga tre gärna höll ett högre tempo på toppdagen. Efter en smärtsam diskussion, och givetvis med en stor besvikelse, valde hon att vända om. Faktum är att jag tycker det var en bedrift att bara komma så pass högt som hon gjorde. Jag anser mig själv som en envis person, men det är nog ingenting jämfört med det Maer visade upp. Dock kände vi alla ett behov av att ventilera det som hade hänt när vi väl var nere i Azau igen, för det var många tankar och känslor i omlopp hos oss alla.  

Jag, Dawe och Elbe fortsatte senare mot toppen, och ganska snart nådde vi sadeln. Leden planar ut en stund för att sedan bli ganska brant när man ska ta sig uppför de sista hundratals metrarna. Det hade redan varit en ganska lång dag, men nu fick vi pulsa oss fram i sockersnö. Där det var som brantast kunde man ibland finna sig själv nedanför den punkt som man stod på när man hade påbörjat steget. En annan försvårande omständighet var att det från början stjärnklara vädret hade bytts mot vindpinande molnighet. Men nu var vi nära, mindre än ett par hundra höjdmeter från toppen. Dock hade vi några nervkittlande partier kvar, då det var tämligen brant och fotfästet var lite skralt. Trots detta så satte vi aldrig på oss våra stegjärn under hela uppvägen. Stavar och en bestämd tåspark räckte, men på nedvägen bar vi stegjärn för säkerhetens skull. Hur som helst kom vi efter idogt stretande upp på platån av den västra höjden. Fastän vi var riktigt nära nu, så kändes det som om vi aldrig kom fram till toppen. En bidragande orsak därtill var nog att vi inte såg den förrän vi bara var ett stenkast från den. Men när den väl var synlig var det bara att trycka ifrån, och strax så stod vi där på Europas tak.

Vi hade klarat det, 08.30 stod vi där, 5642 meter över havet! Till vår glädje så uppstod det en lucka i molntäcket precis när vi hade nått toppen, så osannolikt nog, fick vi en riktigt fin stund där uppe. Efter de obligatoriska toppbilderna, så var det bara att bege oss ned. Vi hade nått toppen som några av de första denna dag, vilket var skönt, för medan vi gick så mötte vi ett veritabelt lämmeltåg av folk som var på väg upp. Det är alltid skönt att vara den som är på väg ned när man möts sådär på berget. Till lägret kom vi efter ett par timmar och då var vi ganska utpumpade. Vi fyllde på våra vätske- och energidepåer innan vi packade ihop lägret och begav oss ned till Azau. Till middag nere i byn blev det givetvis en rejäl pizza och därtill det lokala ölet Terek.

Trots att vi hade två hela dagar kvar av vår vistelse, så kan man säga att äventyret slutade där. Den sista tiden fylldes bara med "vanligt" turistande, dvs. bukstinnande måltider, souvenirjakt och vodkadimma. Hemresan gick helt enligt planerna, och så här i efterhand kan jag konstatera att allt med logistik och byråkrati gick överraskande bra. Mycket av det får vi tacka Pilgrim för. De 1900 kr de kostade sparade oss nog en hel del möda. Ett resultat av våra lata dagar var att vi började prata om att bestiga Kilimanjaro och Denali ganska snart. Det är inte osannolikt att jag väljer att försöka bestiga dessa berg nästa år, och därför skjuta upp min Grönlandsresa.

Avslutningsvis vill jag bara tacka mina sputnikar (ry. reskamrater); Maer, Elbe och Dawe. Jag har fått skratta mycket under resans gång, speciellt uppskattar jag våra kortspelsomgångar med plump, fyrmanswhist och vänd-åtta :)

Till topps! /Joel

Jag och Dawe vaknade denna måndagmorgon och tog det lite lugnt. Vi hade inte bråttom, speciellt när vi bara skulle gå dryga 400 höjdmeter upp till Pastuchova skali (4600). Vi packade ihop vårt läger i maklig takt och snart var vi på väg. Vägen upp till Pastuchova går mellan två ryggar av klippstenar. Snön är fortfarande slush-liknande, men den blir vitare och vitare ju högre upp man kommer. Jag ville gärna föreställa mig att det hade något att göra med att pistmaskinerna inte körde längre än till Pastuchova. Efter en fyra timmar lång stigning med fulla packningar nådde vi vårt mål. Nu hade vi kommit upp riktigt högt, och det började ta ut sin tribut. Vi reste tälten så fort vi bara kunde för det enda vi ville var att vila och få somna bort från huvudvärken en stund. Personligen kände jag mig ganska pigg och eftersom jag var acklimatiserad sedan Alperna hade jag ingen huvudvärk, varken förr eller senare.

Efter ett par timmars vila började jag förbereda för en liten "fest" som jag hade planerat redan hemma i Sverige. Tanken var att jag skulle hålla denna fest vid Pastuchova kvällen innan toppdagen. Utöver att det bara är trevligt i sig, så är det aldrig fel med en motivations- och moralhöjare, plus att man samtidigt kan ladda energidepåerna inför den sista "pushen". Jag dukade fram godisnappar, en påse Gott&Blandat, twix, ballerinakex, jordnötter och till dryck bjöds det på varm te. Dessutom hade jag förberett en spellista med låtar med Rysslandstema på mobilen. Så där satt vi på 4600 meters höjd, med ett lättare snöoväder utanför, och mumsade i oss godsaker medan vi lyssnade till bl.a. Tingeling och Vladimir Vysotskij.

Men snart tog alpinistvardagen över igen, och det innebar förberedelser av våra toppryggsäckar och snösmältning. Det tog oss några timmar att smälta de 10 liter vatten vi behövde. Det blev en ganska omständlig procedur pga. att det blåste in snö hela tiden i absiden. Vi var inte klara med alla förberedelser förrän vid tiotiden, vilket innebar att vi nu bara hade tre timmar på oss att sova innan alarmen skulle gå vid ett på natten. Somliga kanske skulle uppleva detta som lite tröstlöst, men faktum är att man är ganska taggad och fokuserad pga. att man är så pass nära toppen så att ganska lite bekommer en.

Och trots att vi sov där blott en gång, blev inte den "nattens" sömn trygg, och inte heller drömmen full av sång...

Till topps! /Joel

Idag skulle vi etablera läger vid Pruit 11 (4150), vilket innebar att vi skulle lämna de snöfria ytorna bakom oss. Vid Garabashi botchki stannade vi för att fylla på våra vätskedepåer. Det fanns rinnande glaciärvatten, så vi behövde inte smälta snö. Dock hade vi blivit rekommenderade att koka vattnet. Visst är det en bra försiktighetsåtgärd, men jag kunde inte låta bli att tänka på alla tungmetaller som säkert fanns i vattnet. Pistmaskinerna körde precis förbi vattenhålet, och de bokstavligen spydde ut svartrök. Jag och Dawe kunde konstatera att om vi drack för mycket, så skulle vi dö av ryskt bly, men kanske inte på ett sätt som vi hade föreställt oss.

När vattendepåerna var fyllda påbörjade vi vår vandring upp till Pruit 11. Eftersom det var ganska varmt var snön för det mesta ganska blöt. Till konsistensen påminde den om "slush", dvs. en blandning mellan finfördelade iskristaller och vatten. Redan här fick jag en förvarning om det som jag visste väntade på mig högre upp: sockersnön. Sockersnö kan väl enklast beskrivas som massa små, små snökorn, ungefär som socker. Saken är att kornen inte binds samman, utan när man går i snön så vill man bara glida ned igen, då det inte finns någon bärighet. Nåväl, på denna höjd hade sockersnön omvandlats till "slush", vilket var helt okej att gå i. Det dröjde inte länge förrän vi nådde vårt mål och kunde slå upp våra tält, och inte långt efter drog det in ett snöfall. Faktiskt var det ganska angenämt att sitta ute och låta dessa små hagelkorn strila över en, samtidigt som man kunde njuta av den värme som solen gav bakom molnen. I den stunden tänkte jag att det inte fanns någonstans jag hellre skulle vilja vara än just där.

Den kvällen spelade vi kort i tältet, och vi hade det verkligen trevligt, för jag har inte skrattat så mycket på länge :)

Till topps! /Joel

Detta var den första dagen som vi skulle vara på själva berget. Det är alltid lite spännande första dagen, då man börjar skapa sig en känsla för berget. Vi hade tänkt ta liftarna upp till Garabashi botchki (3800) för acklimatisering, men eftersom de inte fungerade, vilket de annars "alltid" gör så beslutade vi oss för att gå hela vägen. Visserligen bar vi inte särkskilt tungt denna dag, men det blev ganska ansträngande, då vi gick från Azau (2200) till en bit ovanför tunnorna (botchki). Totalt sett blev det en stigning på 1600 höjdmeter den första dagen. Det kan dock sägas att det inte är någon naturupplevelse att gå mellan dessa stationer. Dels håller de på med en massa konstruktionsarbete, dels är ryssarna helt otroliga på att skräpa ned. Har man inte varit i Ryssland är det nog svårt att förstå. Vi pratar inte bara om vanligt skräp som flaskor och papper, utan överallt ligger det rostbrunt förvridet metallskräp. Inte ens när man kommer upp på snön blir det bättre, då den är brunaktig. Förvisso är det väl sand som har blåst in, men när man ser alla pistmaskiner som spyr ut svart rök, så kan man inte låta bli att koppla ihop det med hur snön ser ut.

Hur som helst, så passade vi på att träna lite med reparbete, och då i huvudsak kamraträddning ur glaciärspricka. Vi placerade en deadman och riggade en z-hiss. Därefter gick jag och Dawe en bit till för att rekognoscera vägen upp till Pruit 11 (4150). Strax började vi vår nedstigning och när vi kom till Mir (3500) fick vi lift med en lastbil som skulle ned till Azau. Tjejerna fick så klart plats inne i förarhytten, medan jag och Dawe fick åka på flaket med de ryska byggarbetarna som hade slutat för dagen. Nu kanske ni tror att jag hade velat byta plats med tjejerna, men det är helt fel. Det var ju en otrolig erfarenhet att få åka där bak på flaket, något som jag absolut inte hade velat vara förutan. Väl nere i byn var det bara att äta och vila inför morgondagen, då vi skulle börja etablera oss på berget.

Till topps! /Joel

Jag har redan skrivit en hel del om våra förberedelser inför resan, men en kort sammanfattning kan ju vara på sin plats. Dessutom tänkte jag dela med mig av några tankar och erfarenheter till andra som kan vara intresserade av att bestiga berget.

Vi valde att anlita en välkänd arrangör för att sköta allt pappersarbete och byråkrati. Visst hade vi kunnat göra det själva, men jag garanterar att det hade kostat på både i kraft som ekonomiskt. Genom att vi anlitade Pilgrim och tog deras Lite Package (ca. 1900kr), så slapp vi allt byråkratiskt krångel. De är välinarbetade på berget, vilket gav oss fördelar vid flera tillfällen, bl.a. uppgav vi bara att vi hörde till dem när det verkade som om olika liftoperatörer skulle börja krångla. När de hörde Pilgrim släppte de förbi oss utan något vidare tjafs. Det är bara att inse att Pilgrim är en väldigt viktig aktör på berget. En annan fördel med att anlita företaget är att alla transporter till och från flygplatsen är ordnade och de hjälper en på plats med registrering osv. Dock var vi fortfarande en självständig grupp. Alltså, det bästa av två världar.

Äventyrer började med att vi flög till Sheremetyevo, Moskva. Eftersom vi inte skulle ta anslutningsflyget förrän morgonen därpå hade vi möjlighet att leka turister i Moskva över dagen. Det blev så klart ett besök på Röda torget med Kreml och Vasilij-katedralen. Bara det att åka tåg och tunnelbana i Moskva är en upplevelse :)

Morgonen därpå flög vi inrikesflyg med Aeroflot. Det var första gången för min del, och jag kan bara säga att vi inte upplevde något som påminde om alla skräckhistorier man har hört om detta flygbolag. Det gick helt utan problem. Väl framme i Mineralnye Vody möttes vi av en chaufför från Pilgrim som körde oss till Azau (en resa på 4h). Vi fick sova över på Pilgrims hotell första natten (hotellnatt, middag och frukost ingår i priset). Nu var vi i stort sett redo för att ge oss i kast med berget.

Några upplysningar och tips
* Om man väljer att anlita Pilgrim är det en god idé att lusläsa instruktionerna så att man inte missar något till t.ex. visumansökan. Visum måste man ansöka om personligen och på plats i Stockholm eller Göteborg, och det kostade 420kr.
* Ryssarna älskar papper och stämplar, se till att hålla ordning på dessa, både inför och under tiden man är där.
* De flesta talar inte engelska, trots att de möter turister dagligen i arbetet. Dock löser det sig väl alltid ändå (nu talar jag lite ryska, så för vår del gick det ganska smärtfritt).
* Cash is king! Vi hade växlat ca. 3000 kr var inför resan, och de räckte faktiskt till att turista i Moskva, bo på Pilgrims hotell i ytterligare fyra nätter (ca. 250 kr per natt) samt en hel del souvenirer. Det går bra att betala Pilgrim med rubel, euro och dollar. Det finns bankomater i Terskol och de fungerade utan problem. Däremot ska man inte räkna med att kunna betala med kort.
* All typ av utrustning man behöver för att bestiga Elbrus finns att köpa på plats, t.ex. gas. Dock tog vi frystorkad mat med oss, och det är högst tveksamt om det går att få tag på där nere.
* Går man normalleden, dvs. via Mir, Garabashi botchki och Pastuchova skali, så kan man inte gå vilse. Det är väl upptrampat och dessutom markerat med pinnar. Det finns heller inga direkta risker för glaciärsprickor, då dessa är markerade. De objektiva faror som man bör se upp med är höjden och vädret. Man bör väl ligga lågt när åskan går ;)
* Man kan ta sig ända upp till Garabashi botchki (3800 m.ö.h.) med hjälp av liftar för 300 rubel (100 rubel per delsträcka). För de som vill finns det sedan möjligheten att ta pistmaskiner ända upp till Pastuchova skali (4600 m.ö.h.). Vilka kostnaderna för detta är vet jag inte. Dock ingår detta som ett alternativ i de av Pilgrim arrangerade expeditionerna. 
* Mobilnätet är riktigt bra utbyggt här, så du har täckning på telefonen ända upp till toppen (åtminstone utmed normalleden). Ryska eluttag och voltantalet är desamma som i Sverige, så det är inga problem att ladda batteriet.

Till topps! /Joel

Då var det dags att registrera träningen för vecka 29. I början av veckan tog jag det lugnt för att i möjligaste mån hinna återhämta mig efter Alperna. En nödvändig strategi, då jag återfick några välbehövliga kilon inför Elbrus. Fysiskt sett var Elbrus inte så tufft, speciellt inte då jag redan var acklimatiserad. Värt att nämna kan väl vara att vissa av sträckorna gjordes med full packning, vilket givetvis ökar kvalitén på träningen ;)

Fredag - Acklimatisering Azau (2200) - Garabashi Botchki (3800+100) - Mir (3500) 5h
Lördag - Acklimatisering Mir (3500) - Pruit 11 (4150) 2h15m
Söndag - Garabashi Botchki - Pruit 11 2h30m

Till topps! /Joel

Jag sitter just nu på Arlanda i väntan på att få åka hem till Falun imorgon. Förbindelserna till Dalarnas huvudstad härifrån är inte den bästa. Nåväl, jag har inte riktigt möjlighet att skriva någon utförligare redogörelse för min Elbrusbestigning, men jag kan väl berätta det att jag nu har fått lite mer blodad tand på berg (om det nu är möjligt). Det kan faktiskt bli så att jag skjuter upp Grönland ett år och kör en satsning på Kilimanjaro och Denali nästa år. Jag och Dawe har pratat lite löst om upplägget, och i så fall skulle vi ta Kilimanjaro till påsk, för att sedan åka till Alperna i början av sommaren för att acklimatisera oss. Därefter åker vi till Denali och kan förhoppningsvis komma dit välacklimatiserade och på så sätt påskynda bestigningen av "världens kallaste berg". Än är inget hugget i sten, men jag lockades definitivt av upplägget.

Till topps! /Joel

Jag sitter just nu i ett litet rum med internet pa ett ryskt hotell. Grejen ar bara den att det ligger en ryss och sover har inne samtidigt som jag knappar vid datorn. Jag forstod det som om det var en ur personalen. Naval, Ryssland upphor aldrig att forvana.

Jag tankte bara beratta att jag stod pa toppen av Elbrus i tisdags morse vid 08,30 lokal tid. Vi kom faktiskt ned till Azau redan i forrgar, men vi har inte hittat nagot fungerande internet pa ett tag. Forst idag hittade jag till detta hotell. Bestigningen gick bra i stort, tyvarr kom inte alla upp till toppen. Maer verkar ha haft nagot i kroppen som gjorde att hon har legat i feber de tva senaste dagarna.

Naval, jag ska skriva en utforligare redogorelse for bestigningen nar jag har kommit hem till Sverige. Dessutom har jag ju lite bilder att visa.

Till topps! /Joel

Jag hinner med ett snabbt inlagg innan jag jag ska satta mig att ata. Resan fran Sverige till Ryssland gick bra. Vi fick t.o.m. mojlighet att aka in till Moskva och vara lite turister. Det var inget vi hade raknat med. Sjalvklart var vi och sag Roda torget och Vasilij-katedralen. I torsdags flog vi med Aeroflot till Mineralnoe Vady. Det var premiar for oss alla med Aeroflot, men det var mycket battre an de skrackexempel som man har hort. Vi kom fram till hotellet efter en 4h lang bussfard, sa vi var lite trotta. Vi somnade gott runt 22.00. Idag tog vi en acklimatiseringstur upp till Pruit 11 som ligger pa runt 4000 m. Tjejerna som inte har varit till Alperna hade ju inte lika mycket av acklimatisering i sig, sa lite tungt blev det nog mot slutet. Dock tycker jag att de kampade pa otroligt bra, jag ar imponerad :) Naval, imorgon aker vi upp till Pruit 11 for att sla lager. Om allt gar enligt planerna, sa lar vi sta pa toppen runt den 21-22. Till topps! /Joel

Denna vecka har varit en mycket lugn träningsvecka. Dock har detta varit fullt medvetet. Efter Alperna hade jag gått ned fem-sex kilo, så någon form av ytterligare förbränning har det inte varit tal om. Tvärtom, har det bara handlat om att vila och återhämta mig. Jag har proppat i mig massa mat och onyttigheter. Förvisso har jag lyckats återhämta tre-fyra kilo, men mina "kärlekshandtag" är fortfarande riktigt tunna, så jag är inte mycket att hålla i när åskan går ;)

Nåväl, jag kan i alla fall notera en träningsdag och det var min vandring i de liechtensteinska bergen i måndags.

Måndag 750 höjdmeter, 2,5h

Jag lär kunna rapportera mer träning framöver.

к вершиные! /Joel

Idag har jag fixat och trixat med de sista förberedelserna inför Elbrus. Jag har gått igenom packningen och pulat ner den så gott det gick i ryggsäcken. Jag inser att jag måste skaffa en större rygga. Nåväl, faktum är att jag vet inte om jag har hunnit ladda om riktigt inför morgondagens nya äventyr. Jag ser verkligen fram emot det, men än är jag inte riktigt mentalt där. Fysiskt sett har jag inte hunnit återhämta mig helt, då jag fortfarande har två-tre kilo kvar till min normalvikt. Min ämnesomsättning måste vara astronomisk just nu, för jag har verkligen vräkt, med betoning på vräkt, i mig mat för att återhämta förlorad vikt. Efter Alperna hade jag ju tappat fem-sex kilo, så viss framgång har jag haft.

Det här ska bli riktigt, riktigt roligt och jag ser verkligen fram emot det. Hoppas bara jag får behålla fler kilon på denna tur :) Jag kommer att försöka uppdatera, så gott det går, men med Ryssland vet man aldrig. Även om det har gått förr finns det inga garantier för att det funkar nu.

к вершиные! /Joel

Jaha, då var det bara två dagar kvar till nästa projekt. På onsdag åker jag, Maer, Elbe och Dawe till Ryssland för att bestiga Europas högsta berg, Elbrus. Det var verkligen bara att snabbt packa upp allt efter Alpresan, idka lite persedelvård och sedan förbereda för nästa tur. Dock kommer min packning att väga mycket mindre nu. Dels har jag bantat den så gott det går, dels behövdes det inte lika mycket klättergrejer. I korthet ser vikten ut så här: Kläder 3387, Äta/sova/bära 4775, Gå/klättra 5022, Personligt/övrigt 1264, Gemensam utr. 4997, Civil utr. 1722 och Mat 4234. Allt som allt väger min packning 25 401, vatten och gas tillkommer, men å andra sidan så lämnas ju civil utrustning i dalen, gemensam utrustning halveras, jag har kläder på mig motsvarande 4kg, så jag kommer att bära runt 17kg på ryggen (vatten/gas ej inräknat) - och det är som max! Faktum är att jag är ganska nöjd med hur jag har lyckats hålla ned vikten.

I övrigt har jag gått tillbaka till skolbänken. Jag sitter och pluggar, dvs. försöker fräscha upp min mycket rostiga ryska. Det är faktiskt en splittrad upplevelse, för ibland känner jag mig frustrerad över att jag har glömt vissa ord, samtidigt som jag kan överraska mig själv med att minnas andra ord som jag trodde var glömda sedan länge.

к вершиные! /Joel

Jag tänkte bara göra en kortare summering av respektive topp som jag besteg under min Alpvistelse. Svårighetsgraderna är hämtade från M. Moran, men saknas uppgifter anges R. Goedekes grader.

1. Breithorn (4165), från Klein Matterhorn, sydsydväst (F) 
En enkel snöpulsning upp till toppen. Det visade sig vara en fördel att använda sig av stavar, isyxan kom aldrig till användning. Det var en bra start för acklimatiseringens skull.




2. Centraltoppen (4160), traversen via Breithorn (PD+)
Jag, Pean och Laan tog traversen från Breithorn till denna topp. En fin lite halvexponerad tur. Inga större svårigheter. Väl nere i sadeln var det bara att pulsa i snö. Vi höll oss på behörigt avstånd från kammen, då det såg ut som om det var ganska rejäla hängdrivor.


3. Roccia Nera (4075), från Bivacken Rossi e Volante (PD)
Denna topp tog vi snabbt från vår utgångspunkt som var bivacken Rossi e Volante. En hyfsad brant, men inte så lång snöpulsning upp. Vi aktade oss lite för den högsta toppen som såg ut att bestå av hängdriva. På bilden ser man Laan framför toppen.



4. Östra Breithorntvillingen (4106), traversen från Roccia Nera (PD+)
Denna tvilling nådde vi via från Roccia Nera. En fin tur utmed kammen. Närmare toppen finns det lite klippa, men det är på sin höjd lite scrambling. Dock fanns det en passage som var lite kruxig. Det var en ränna med allt för lite snö, vilket gjorde att man varken kunde klättra klippa eller is. Lite mix helt enkelt. Väl på toppen kollade vi möjligheterna att traversera direkt till den västra tvillingen, men efter att ha skickat fram Pean (säkrad med två deadmans) kom vi fram till att det inte var görligt för oss.

5. Västra Breithorntvillingen (4139), via östra sadeln (PD-)
Eftersom vi inte valde att traversera gick vi ned till platån för att ta oss till den östra änden av sadeln mellan den västra tvillingen och Centraltoppen. Vägen upp till sadeln var rejält brant och vi fick passera en ordentlig glaciärspricka samt att vi hyste en viss oro för laviner. Väl uppe på sadeln var det bara att följa kammen fram till klippdelen. Det var hyfsat brant och vi valde därför att köra med löpande säkringar. Jag fick faktiskt tillfälle att göra en self arrest på nervägen. Helt klart är att vi skulle vilja skifta svårighetsgraderna mellan de båda tvillingarna, möjligtvis kan skillnaden bero på snöförhållandena. På bilden syns Pean när vi står i början av sadeln.

6. Castor (4226), västnordvästa leden (PD+)
Följande dag gjorde jag, Pean och Laan en alpin start och tog oss an Castor. Mawa och Anvi hade gjort denna topp föregående dag, medan vi gjorde tvillingarna. Tanken var att vi sedan skulle samlas för att göra Pollux gemensamt. Castor är egentligen bara en enda lång och relativt brant snöpulsning. Väl uppe över krönet övergår det till en riktigt angenäm kamvandring upp till toppen. Vi hann t.o.m. följa kammen ner en bit, dvs. den led man tar om man vill gå till Liskamm väst. Dock vände vi om och gick ner till dalen för att träffa de båda andra.


7. Pollux (4091), sydvästryggen (PD+)
Vi mötte Mawa och Anvi vid tiotiden. Vanligtvis bestiger man Pollux via en stenig rygg, så det blir en ganska lång scrambling. Dock kunde vi med hjälp av snön ta en genväg upp via en ravin till vänster om ryggen. Detta kortade säkerligen ned tiden betydligt. Visserligen blev det lite scrambling i slutet fram till den ravin som sedan leder upp till bergets ovansida. I denna del finns det fasta rep och det var inga större problem att ta sig upp till en övre platå varifrån det sedan gick en kam upp till toppen. På tillbakavägen firade vi oss ned förbi de fasta repen, dels för att det var bra träning, dels för att det var flera personer som var på väg upp samtidigt.

Följande dag var det tänkt att jag skulle följa med Pean och Laan och bestiga Liskamm väst, men jag avbröt detta försök, då jag inte kände mig riktigt bra. Anledningarna därtill är väl många, men jag hade helt enkelt inte orken att följa. Att jag som Pean och Laan skulle ta hela min utrustning (rep, tält, kök m.m.) för att ta mig an topparna i Monte Rosa-massivet var uteslutet. Dels var jag sliten, dels hade jag ingen tält- och kökskamrat att dela bördan att bära med, då Dawe hade åkt hem till Sverige för jobb. Jag fick helt enkelt följa med Mawa och Anvi till Klein Matterhorn och vila upp mig i Zermatt. Problemet var att jag snart skulle vara själv, då Anvi skulle åka hem på ett par dagar, och Mawa likaså. Dock fanns det utrymme för Mawa att hinna med Dufourspitze innan han åkte, men jag hade ju hela Monte Rosa-massivet kvar. Lyckligtvis visade det sig finnas en engelsman vid namn Iain på campingen som sökte efter en klätterkamrat. Perfekt! Han och jag diskuterade och kom överens om att vi skulle ta resterande toppar ihop. Han skulle passa på att ta en acklimatiseringstur upp till Breithorn, medan jag och Mawa tog oss an Dufourspitze.

8. Dufourspitze/Monte Rosa (4634), västra ryggen (PD+) 
Efter att vi hade vilat upp oss nere i Zermatt tog vi bergståget till Roteboden för att sedan vandra över Gornegletscher till Monte Rosa-hyttan. Vi fortsatte sedan upp till 3900 m höjd där vi slog upp vårt tält. Det betydde att vi "bara" hade 750 höjdmeter att göra nästa dag. Vi hade avtalat möte med Pean och Laan som hade hunnit göra Monte Rosa-topparna, så tidigt på morgonen satte vi av. Pean och Laan kom lite senare än beräknat, men det dröjde inte länge förrän de var ifatt oss. Till en början är det en ganska brant snöpulsning upp till ryggen som består av ömsom exponerade kammar, ömsom småkruxiga klippblock. En travers som tog ganska rejält med tid. Väl på toppen insåg vi att traversen till Nordend inte kändes helt lockande. Det hade nog varit bättre att komma från andra hållet, dvs. att klättra uppåt och inte nedåt. Vi gick ned samma väg som vi kom och vid foten av berget tog vi farväl av Pean och Laan som var färdiga med klättringen och skulle bege sig ned till Zermatt. Jag och Mawa gick ned till Monte Rosa-hyttan dit Iain hade kommit under dagen. Morgonen därpå tog jag farväl av Mawa, den sista av mina ursprungliga fem kamrater, och satte av upp mot bivacken på Balmenhorn med min nyfunne engelske klätterkamrat.

9. Liskamm öst (4527), östra ryggen (AD)
I bivacken där vi sov fanns det bl.a. tre slovaker som också hade planer på att ta Liskamm öst. Det var tur för mig det, för på morgonen när vi skulle stiga upp visade det sig att Iain mådde riktigt dåligt. Givetvis var höjden en avgörande faktor, men jag misstänker också lite Liskamm-frossa. Återigen stod jag där själv, men jag praktiskt taget överföll slovakerna och mer eller mindre tvingade mig på dem. Stackarna, jag ville inte ge dem en chans att säga nej. Jag kan själv föreställa mig om en helt okänd klättrare skulle vilja följa med mig på en AD-tur. Man vet ju ingenting om vad han/hon går för. Hur som helst bestämde vi att jag skulle följa med slovakerna, medan Iain skulle fortsätta vila sig. Han fick några ipren och det fanns en nödradio i bivacken, så det var nog ingen fara för hans liv. Vi kom dessutom överens om att vi skulle se om han kände sig bra nog senare för att ta de andra topparna vi hade planerat för dagen.

Liskamm markerar direkt att det är ett seriöst berg, inga enkla snöpulsningar här inte. Från början tar man sig uppför en brant kam. Därefter planar det ut och det övergår till en skarp kamvandring som är riktigt exponerad. Här gäller det att vara stadig på foten och att ha isyxan i högsta beredskap. Återigen övergår det till en brant lutning upp till själva toppen. Väl framme frågade faktisk den slovakiske förstemannen om jag ville göra traversen. Jag tog det som ett kvitto på att han kände sig lugnare till mods i fråga om mig. Visserligen var traversen lockande, men jag hade ju engelsmannen att tänka på så jag avböjde, och vi gick tillbaka samma väg som vi kom.

10. Piramide Vincent (4215), nordnordvästra leden (F) samt östsydöstra leden från Punta Giordani (PD+)
Åter i bivacken visade sig att Iain hade kryat på sig ordentligt och t.o.m. kände sig redo för att ge sig på Piramide Vincent. Detta är en mycket enkel topp, speciellt om man utgår från Balmenhorn. Det är bara en kortare snöpulsning upp till toppen. Men väl där sökte vi vägen till den led som skulle ta oss till nästa topp, Punta Giordani. Tyvärr hade vi inga spår att följa, och det är alltid svårt att se klätterlinjen uppifrån. Vi valde att ta det säkra före det osäkra och gå ned och runt berget, för att på så sätt komma till toppen.

11. Punta Giordani (4046), från Gnifettihyttan (F)
Vi missbedömde hur långt vi var tvugna att gå för att ta oss till Punta Giordani via denna väg. Först gick vi ned från 4200m till 3500 för att sedan gå upp 550 meter till toppen. Det var ganska sent på dagen, så snön var riktigt tung och blöt. Dock var det inte särskilt brant där vi gick i slalombacken. Väl på toppen började vi staka ut direktvägen till Piramide Vincents topp. Vi ville absolut inte gå runt hela vägen igen. Vad vi trodde skulle bli en enkel match visade sig bli en riktig pärs. Inte bara det att det var fysiskt krävande, utan det blev också ganska nervkittlande. Dels gick vi på en ganska brant sida med tung, blöt snö, och som vi senare upptäckte låg allt på ett islager, så utöver fallrisken fanns det en påtaglig lavinrisk. Dels gick vi under klippor med viss risk för stenfall, speciellt efter det att det hade börjat tina upp. Att vissa partier bestod av riktig is gjorde inte saken bättre. Den var inte heller så tjock att man kunde sätta en isskruv, så vi fick traversera frontpointandes. På andra ställen var man rädd att gruset under ens fötter skulle ge vika och få en att hasa utför kanten. Under dessa omständigheter valde vi att säkra upp varandra, och turas om att göra pitcher. Glädjande nog fanns det några rejäla borrbultade pålar som ledmarkeringar, vilka också fungerade som utmärkta standplatser. Väl på toppen av Piramide Vincent kunde vi pusta ut och glädjas åt att ha bestigit samma topp två gånger på en och samma dag fast via två helt olika leder.

12. Schwarzhorn/Corno Nero (4322), nordöstra leden (PD)
Efter en alpin start följande dag stod vi strax på toppen. Utgår man från Balmenhorn är det skamligt nära till denna topp. I stort är det bara lite uppförslut, men de sista metrarna består av lite exponerad klippa. Egentligen inte särskilt skrämmande alls, men vi hade av bekvämlighetsskäl lämnat repet nere vid foten, vilket gjorde att vi var helt solo uppe på toppen.


13. Ludwigshöhe (4341), sydöstra leden (F)
Denna topp bestod bara av en inte alltför lång snöpulsning till toppen. Det var bra att vi tog med oss ryggsäckarna för att vi kunde gå ned på andra sidan berget för att på så sätt få en direkt linje mot nästa berg.




14. Parrotspitze (4436), nordöstryggen (PD)
Även denna topp var snabbt avklarad. En inte alltför ansträngande uppförsvandring avslutades i en kamvandring som inte kändes särskilt luftig. Om man följde kammen så kommer man ner till leden som går upp mot Signalkuppe. Dock missade vi detta, utan vi gick ned samma väg som vi kom, för att sedan gå runt. Ingen större förlust dock, varken i tid eller kraft.


15. Signalkuppe (4556), västra leden (F)
På toppen av Signalkuppe finns Europas högst belägna byggnad, Margherita-hyttan. Vägen dit är egentligen bara en hyfat lång uppförsbacke. Det var aldrig särskilt brant på något ställe. Väl där drack jag och Iain de dyraste Coca colorna vi någonsin druckit. En bur på 33cl kostade närmare 80kr. Tveksamt om det var värt det, men, men. Tanken var att vi skulle vila upp oss en stund innan vi skulle ta oss an nästa topp som var Zumsteinspitze. Dessutom bokade vi in oss för en natt, då tanken var att vi skulle starta tidig för att göra Nordend innan vi gick ned till Monte Rosa-hyttan.

16. Zumsteinspitze (4563), nordvästryggen (F)
Zumsteinspitze var inte heller speciellt exponerad trots en kamvandring. Alldeles i slutet var det lite scrambling, men inget speciellt att orda om. En fördel med att vara på denna topp var att vi nu var på den schweiziska sidan och hade således bra täckning på våra mobiltelefoner. Vi passade på att ta emot och sända SMS. Jag fick ett meddelande från Mawa om att fyra personer hade dött på Nordend föregående dag pga. ett isras. Detta fick givetvis mig och Iain att ompröva vårt beslut att göra denna topp. Vi återvände till Margherita-hyttan och frågade om hur vädret skulle se ut följande dag. Det skulle bli sämre. Dessa två faktorer + att Iain gärna ville åka till sin flickvän i Tyskland så snart som möjligt, bidrog till beslutet att avstå Nordend och bege oss direkt till Zermatt. Jag förstår Iain, då han snart skulle åka iväg till Afrika för ett par månader, så varje dag med flickvännen var värdefull. Nordend lär ju stå kvar på samma ställe även nästa år, så den kvällen firade vi med en pizza nere i Zermatt, och morgonen därpå åkte Iain till Tyskland. Det blev ingen mer klättring för min del denna tur, men däremot tog jag tillfället i akt och turistade som "vanligt" folk, fast då i minilandet Liechtenstein.

Jag kan dock konstatera att det blev ett förfärligt pusslande, för min del, för att få ihop till dessa toppar. Under de två veckor som jag klättrade hann jag med att klättra i sex olika konstellationer. Det blev lite trixande och fixande för att få ihop det, men det är ju slutresultatet som räkans ;)

Till topps! /Joel

Efter att ha rest i Schweiz, så kan jag konstatera att deras kommunikationsnät är sååå mycket mer välutvecklat än i Sverige. Dels gick det frekvent med avgångar, dels var alla tåg otroligt punktliga, och man fick alltid en liten lapp där det stod tider + vilken perrong man stannade vid och vilken perrong man skulle gå till för att komma till anslutningståget. En annan sak var att man kunde ta med sig cykeln för endast 10 CHF (ca. 70kr), där har SJ något att lära.

Skillnaden till Sverige gjorde sig rejält påmind igår, då jag anlände till Arlanda vid 18.30-tiden. Det fanns inget tåg, eller anslutningar som kunde ta mig till Falun under kvällen, utan jag fick boka en resa till Gävle för att sedan sitta där från 21.00 till 05.00 nästa morgon för att få hoppa på en buss. Det innebar att jag var tvungen att slå ihjäl en massa timmar. Att ta in på ett hotell eller vandrarhem kändes inte så lockande, då jag ändå skulle upp så tidigt igen + en onödig kostnad. Detta var jag medveten om sedan länge, då jag bokade denna resa långt innan jag åkte ned till Schweiz.

Jag satt alltså på puben tills den stängde för att sedan försöka hitta en sovplats någonstans utomhus i Gävle stad (vänthallen på järnvägsstationen stängs för natten). Jag började med att lokalisera min busshållplast, och inte långt därifrån hittade jag en fin buske som jag kunde lägga mig under. Givetvis skulle det börja regna också, vi pratar väl inte om något skyfall, men regn var det i alla fall. Jag klarade mig dock tämligen väl med mina skalkläder, och jag fick faktiskt lite sömn. 04.15 gick alarmet igång och jag vaknade upp en erfarenhet rikare. Det kan väl nämnas att jag var helt utslocknad på bussen ;)

På bilden ser man den ovan nämnda busken.

Till topps! /Joel

Jag tänkte att jag skulle summera vad mitt Alpäventyr gick på.

Mat inför resan - 888
Tåg Falun - Arlanda ToR - 304
Flyg Stockholm - Zürich ToR - 1627
Tåg Zürich - Zermatt ToR - 1359 (i priset ingick Half Fare Card för 99 CHF, tot. 182 CHF)
Linbana Klein Matterhorn ToR - 426 (58 CHF/halvpris, två enkelbiljetter)
Bergståg Roteboden ToR - 238 (33 CHF/halvpris)
Övernattningar stuga+camping - 930
Totalt: 5772

Dock hade jag ju en del löpande utgifter på plats, bl.a. mat och andra icke klätterrelaterade saker. Jag var t.ex. och turistade i Liechtenstein, men hela denna post uppgick till ca. 4000. Jag kan dock konstatera att man inte göra av med mycket pengar uppe på berget, men jag köpte i alla fall min dyraste Coca Cola i Margharita-hyttan, hela 7 euro för en 33cl, alltså närmare 80 spänn!

Till topps! /Joel

Igar var jag och turistade i det lilla furstendömet Liechenstein. Jag ska inte skriva sa mycket om denna tripp, da detta inte är en reseblogg. Dock kan jag väl nämna att det har varit ett resmal pa min lista sedan länge. Liechtenstein har en befolkning pa ca. 35 000 personer och har en yta pa 160 km2. Jämför detta med Bodens kommun som har lite knappt 30 000 invanare men en yta pa ca. 4500 km2. Naväl, det var en mycket rolig destination att besöka när jag ända hade tid över.

Lite friluftsrelaterat var väl att jag kände att jag inte kunde besöka detta furstendöme utan att vandra lite i dess berg, sa det blev en vandring pa 2,5h och en stigning pa 750 höjdmeter. Allt i Schwartzwald-liknande skogar blandat med öppna fält med vackra alpstugor och fjällkor.

Jag var dock in pa bergsguidernas hus i Zermatt och fragade om förutsättningarna för att bestiga Matterhorn - bara av ren nyfikenhet, da det tidigare har sagts oss att det varit för mycket snö. Tydligen har det varit sa pass varmt att det har börjat ga att klättra berget nu. Synd att jag inte hade ett par dagar till. Dock har jag ingen att klättra med, och till Matterhorn slar man sig inte ihop med vilken tjomme som helst. Dessutom skulle det komma lite skurar den närmaste dagen, sa det kan bildas en tunn hinna av is över stenarna, s.k. förglasning (ty. verglas). Naväl, Matterhorn star ju kvar, sa det far bli en annan gang. Det far leva vidare som en dröm, en längtan...

Jag har ju i alla fall besökt Liechtenstein :)

Till topps! /Joel

Och sa fortsättningen...

Mandag - Vilodag
Tisdag - Roteboden, Monte Rosa, Foten av Dufourspitze (1305m)
Onsdag - Dufourspitze 4634, Monte Rosa (740m)
Torsdag - Monte Rosa, Balmenhorn (1370m)
Fredag - Balmenhorn, Liskamm öst 4527, Balmenhorn, Vincent Pyramid  4215, Gnifettihyttan 3647, Punta Giordani 4046, Vincent Pyramid, Balmenhorn (1185)
Lördag - Balmenhorn, Schwartzhorn 4321, Ludwigshöhe 4432, Parrotspitze 4432, Signalkuppe 4556, Zumsteinpitze 4563, Monte Rosa, Roteboden (850m)

Denna vecka gjorde jag 5450 höjdmeter, och tillsammans med anmarscher och nedstigningar sa höll jag pa i drygt 42h. Jag kan konstatera att om jag lägger ihop denna och föregaende veckas höjdmeter + det jag gjorde pa min vandring i de liechtensteinska bergen igar, så kommer jag upp i total 8435 höjdmeter. Det är nästan en Everest i hela dess längd.

Till topps! /Joel

Jag ligger efter lite med redovisningen för min träning, men bättre sent än aldrig.

Tisdag - Teknikträning, replagsarbete, kamraträddning, self arrest
Onsdag - Klein Matterhorn, Breithorn 4165, Centraltoppen 4160, Klein Matterhorn, Rossi e Volante (700m)
Torsdag - Rossi e Volante, Roccia Nera 4075, östra tvillingen 4106, Västra tvillingen 4141, Rossi e Volante (815m)
Fredag - Rossi e Volante, Castor 4226, Pollux 4091, Rossi e Volante (870m)
Lördag - Avbrutet försök pa Liskamm väst (50m)
Söndag - Rossi e Volante, Klein Matterhorn

Totalt under veckan gjorde jag 2235 höjdmeter. Tidsmässigt höll jag pa under 26h, med anmarscher, transportsträckor och nedstigningar inräknat.

Till topps! /Joel

Idag kom jag tillbaka till Zermatt efter en lyckad klättertur. Först besteg jag och Mawa Dufourspitze i onsdags. Sedan besteg jag Liskamm öst med ett par slovaker, da Iain var dalig till en början. Dock blev han bättre och vi kunde avsluta dagen med Piramid Vincent och en lang väg till Punta Giordani. Idag gjorde vi faktiskt fem toppar, och de var: Schwartzhorn, Ludwigshöhe, Parrotspitze, Signalkuppe och Zumsteinspitze. Tanken var att vi skulle göra Nordend imorgon, men pga. att Iain ville kunna aka till sin flickvän i Tyskland sa snart som möjligt, da han ska till Afrika för sex veckor, plus att vädret skulle bli sämre och enligt uppgifter dog fyra personer när de skulle bestiga Nordend, sa vi valde att passa. Allt som allt blev det en lyckad klättertur i alla fall. Jag hann göra 16 stycken 4000+toppar. Just nu har jag nagra dagar över och jag vet inte vad jag ska göra. Syrran tycker att det räcker med klättring och att jag kan ägna mig at lite stillsam turism. Och jag har faktiskt mina planer.

Till topps! /Joel