Utebloggen

Detta var den första dagen som vi skulle vara på själva berget. Det är alltid lite spännande första dagen, då man börjar skapa sig en känsla för berget. Vi hade tänkt ta liftarna upp till Garabashi botchki (3800) för acklimatisering, men eftersom de inte fungerade, vilket de annars "alltid" gör så beslutade vi oss för att gå hela vägen. Visserligen bar vi inte särkskilt tungt denna dag, men det blev ganska ansträngande, då vi gick från Azau (2200) till en bit ovanför tunnorna (botchki). Totalt sett blev det en stigning på 1600 höjdmeter den första dagen. Det kan dock sägas att det inte är någon naturupplevelse att gå mellan dessa stationer. Dels håller de på med en massa konstruktionsarbete, dels är ryssarna helt otroliga på att skräpa ned. Har man inte varit i Ryssland är det nog svårt att förstå. Vi pratar inte bara om vanligt skräp som flaskor och papper, utan överallt ligger det rostbrunt förvridet metallskräp. Inte ens när man kommer upp på snön blir det bättre, då den är brunaktig. Förvisso är det väl sand som har blåst in, men när man ser alla pistmaskiner som spyr ut svart rök, så kan man inte låta bli att koppla ihop det med hur snön ser ut.

Hur som helst, så passade vi på att träna lite med reparbete, och då i huvudsak kamraträddning ur glaciärspricka. Vi placerade en deadman och riggade en z-hiss. Därefter gick jag och Dawe en bit till för att rekognoscera vägen upp till Pruit 11 (4150). Strax började vi vår nedstigning och när vi kom till Mir (3500) fick vi lift med en lastbil som skulle ned till Azau. Tjejerna fick så klart plats inne i förarhytten, medan jag och Dawe fick åka på flaket med de ryska byggarbetarna som hade slutat för dagen. Nu kanske ni tror att jag hade velat byta plats med tjejerna, men det är helt fel. Det var ju en otrolig erfarenhet att få åka där bak på flaket, något som jag absolut inte hade velat vara förutan. Väl nere i byn var det bara att äta och vila inför morgondagen, då vi skulle börja etablera oss på berget.

Till topps! /Joel