Utebloggen

Idag skulle vi etablera läger vid Pruit 11 (4150), vilket innebar att vi skulle lämna de snöfria ytorna bakom oss. Vid Garabashi botchki stannade vi för att fylla på våra vätskedepåer. Det fanns rinnande glaciärvatten, så vi behövde inte smälta snö. Dock hade vi blivit rekommenderade att koka vattnet. Visst är det en bra försiktighetsåtgärd, men jag kunde inte låta bli att tänka på alla tungmetaller som säkert fanns i vattnet. Pistmaskinerna körde precis förbi vattenhålet, och de bokstavligen spydde ut svartrök. Jag och Dawe kunde konstatera att om vi drack för mycket, så skulle vi dö av ryskt bly, men kanske inte på ett sätt som vi hade föreställt oss.

När vattendepåerna var fyllda påbörjade vi vår vandring upp till Pruit 11. Eftersom det var ganska varmt var snön för det mesta ganska blöt. Till konsistensen påminde den om "slush", dvs. en blandning mellan finfördelade iskristaller och vatten. Redan här fick jag en förvarning om det som jag visste väntade på mig högre upp: sockersnön. Sockersnö kan väl enklast beskrivas som massa små, små snökorn, ungefär som socker. Saken är att kornen inte binds samman, utan när man går i snön så vill man bara glida ned igen, då det inte finns någon bärighet. Nåväl, på denna höjd hade sockersnön omvandlats till "slush", vilket var helt okej att gå i. Det dröjde inte länge förrän vi nådde vårt mål och kunde slå upp våra tält, och inte långt efter drog det in ett snöfall. Faktiskt var det ganska angenämt att sitta ute och låta dessa små hagelkorn strila över en, samtidigt som man kunde njuta av den värme som solen gav bakom molnen. I den stunden tänkte jag att det inte fanns någonstans jag hellre skulle vilja vara än just där.

Den kvällen spelade vi kort i tältet, och vi hade det verkligen trevligt, för jag har inte skrattat så mycket på länge :)

Till topps! /Joel