Utebloggen

En viktig aspekt av expeditioner av detta slag är finansieringen. Vanligast är väl att man helt enkelt raggar sponsorer, vilka bistår med allt från utrustning till tjänster. Att som en novis i höghöjdsklättring ta sig från Sverige till Aconcaguas topp kostar ju en hel del. Vi pratar ju om resor, uppehälle och inte minst utrustningen. I detta sammanhang kan ju min trejde målsättning att genomföra projektet med egna medel, dvs. ingen sponsorhjälp, verka helt knasig.


Låt mig då förklara hur jag resonerar. Tanken är att jag ska bära all min utrustning själv. Det finns möjlighet att leja mulor att bära packningen till basecampen i Plaza de Mulas. Men på något sätt känns hela expeditionen mer äkta och genuin om jag bär allt själv, och därför vill jag inte anlita mulornas tjänster. Detta tankesätt har smittat av sig på hur jag finansierar min expedition. Jag ska bekosta allt själv och jag ska göra det så billigt som möjligt! Jag är helt övertygad om att många fler än jag har drömt om olika expeditioner, men gett upp sina drömmar vid blotta tanken på kostnaderna. Min förhoppning är att jag ska kunna visa att det går att bestiga Aconcagua för en förhållandevis blygsam summa pengar.

Av denna anledning har jag satt ett absolut maxtak på 25 000 kr. Alltså under 25 000 kr för att ta mig från Sverige till Aconcaguas topp och tillbaka är godkänt. Kommer jag under 20 000 har jag gjort det bra, och varje tusenlapp därunder är en bedrift. I denna summa räknar jag inte in utrustning som jag måste köpa in, t.ex. stegjärn, dunjacka osv. Dessa saker räknas som investeringar som jag kommer att ha användning för även efter Aconcagua. Dock måste jag ändå köpa all utrustning för egna medel. Varför? Jo, för när jag väl står där på toppen av Aconcagua, så ska jag göra det med vissheten om jag tagit mig dit på egen hand.

En liten brasklapp: jag räknar inte julklappar eller födelsedagspresenter innehållande pengar eller friluftsutrustning som sponsring ;-)

Till topps! /Joel