Pamir - dag 4-5

Dag 4 - Gårdagens acklimatiseringstur hade verkligen satt sina spår. Nästan hela gruppen var ansatt av höjden och vi kände oss slitna efter den långa vandringen. Vi bestämde oss därför att ta en vilodag nere i baslägret. Egentligen skulle vi ha tagit denna vilodag redan igår, för att låta våra kroppar acklimatisera sig till 3500 itället för att vandra iväg med packning till 4200, men det är lätt att vara efterklok. Nåja, en lärdom jag tar med mig för framtiden är just tålamod.

Dag 5 - Efter en dags vila kände vi oss redo för att ta oss upp till läger 1. Vi kom iväg lite senare än tänkt pga. att vi inte fick tag på Victor, chefen. Vi ville komma åt kontaktuppgifter för att kunna bli uppdaterade om väder eller att kunna ringa någon vid nödfall. Nu kanske du undrar varför vi inte frågade någon annan som jobbade i lägret. Tja, de gamla sovjetiska mönstren sitter i. Ingen annan kunde hjälpa oss, då allt sådant här måste gå genom chefen. Till slut kom chefens unga flickvän ut och hjälpte oss, så efter en timmes onödig väntan kunde vi nu ge oss av.

Trots gårdagens vilodag sackade Axel och Isak efter. Axel hade ovanligt tungt med att acklimatisera sig. Den brutna tån utmålades som en möjlig bov i dramat. Hur som helst nådde jag, Benny och Elin läger 1 (4400 möh) på eftermiddagen. Vi var rejält slitna när vi kom fram. Den sista delen av sträckan kändes som om den aldrig ville ta slut. Även i läger 1 är de olika arrangörerna utspridda över en stor moränås. Givetvis höll Pamir Expeditions till längst bort närmast insteget på berget. Det var givetvis skönt längre fram, men just idag kändes det mest som ett straff. Väl framme hälsades vi välkommen av en überenergisk ryss, väldigt trevlig, men vi blev lite överrumplade. Vi blev bjudna på en kopp te, sedan slog vi upp tälten medan vi funderade på om Axel och Isak skulle komma upp idag, eller om de var så slitna att de campade någonstans på vägen.

Till topps! /Joel


Pamir - dag 3

Jag vaknade redan 03.00, förmodligen en kombination av höjden och jetlag. Dock låg jag kvar och kunde slumra till lite innan jag steg upp och tog mig en morgonpromenad till Onion Glade (3800 möh). Stället heter så för att det är helt täckt av lökar. Det förekommer att en del campar här som en mellanstation, men det fanns inte med i våra planer. Lagom till frukost kom jag tillbaka till baslägret, och när vi var färdigätna satte vi av mot läger 1.

Våra packningar var hyfsat tunga samt att vi inte var acklimatiserade ens för utgångshöjden, gjorde att det gick ganska trögt. Axel som ett par veckor innan avfärd hade brutit en tå fick nu också brottas med höjden. En match som slutade med rejäl huvudvärk. Vårt första delmål för dagen var Putesvennikov pereval (4050 möh) "Resenärens pass". Här fick Axel ge sig för dagen och han cachade sin packning, medan vi övriga fortsatte.

Pik Lenin är känt för att vara ett "enkelt" berg. Enkelt innebär att det inte är så tekniskt svårt, men både höjden och vädret utgör en utmaning. Lite underskattade vi berget, då det framställts som enkelt. Speciellt underskattade vi avstånden och höjden. Jag och Benny som kände oss hyfsat fräscha satte av i ett lite väl uppskruvat tempo. Efter att ha gått två tredjedelar av sträckan och kommit upp på 4200 möh, insåg vi att det var för långt kvar. Vi valde att cacha våra packningar och vända om för att det inte skulle bli alltför sent. Väl tillbaka i baslägret var vi duktigt slitna. Det var absolut inget bra inledning på bestigningen.

Till topps! /Joel


Pamir - dag 2

Efter en natts välbehövlig sömn var det dags att återigen hoppa in i en minibuss som skulle ta oss till Pik Lenins basläger Achik-Tash (3500 möh). På vägen plockade vi upp två polacker som också skulle ut till berget. Vi var ganska less på att sitta i bussar när vi anlände sex timmar senare. Dock verkade denna chaufför mer mån om sitt eget liv än han som körde oss dagen innan.

Det är en ganska rejäl stigning som man gör, från 1000 till 3500 möh, speciellt om man är oacklimatiserad som vi var. Jag fick de karakteristiska känningarna av tryck i huvudet med lätt huvudvärk. Det gällde att ta det lugnt och dricka mycket. Achik-Tash är inte som man kan tro ett basläger med flera olika operatörer på ett och samma ställe. Eftersom det är ett stort öppet fält ligger lägren utspridda på ett stort område. Pamir Expeditions som vi anlitade låg ganska strategiskt placerat. Lägret bestod av en rad tält och några jurtor. Närvaron av jurtorna gjorde att man verkligen fick känslan av att befinna sig i Centralasien.

Kvällen ägnades åt att inta en riktigt god middag i ena jurten. Måltiden ingick i vårt paket. Senare stuvade vi om i våra packningar då vi tänkte gå med en cache till första lägret (advanced base camp) följande dag.

Till topps! /Joel

Pamir - dag 1

Vi landade på Manas, Bishkeks flygplats, 05.00 lokal tid. Vi hade då varit på resande fot i nästan 36 timmar, så det var ett ganska trött gäng som ställde sig i kön till visumansökningarna. Man kan givetvis ordna med visum hemma i Sverige, men eftersom Kirgizistan inte har någon ambassad i Stockholm, måste man skicka sitt pass utomlands. Det är då mycket enklare att ordna det direkt på flygplatsen. Det kostar 70$ och gäller för 30 dagar. Benny och Axel fick sina visum utan några problem. Dock skulle vi befinna oss i landet i 32 dagar, vilket innebar att vi skulle bli tvingade att förlänga visumen. För att slippa detta besvär frågade jag tjänstemannen om det gick att förlänga tiden med några dagar, och det var inga problem alls. Tydligen var detta mot regelverket vilket skulle visa sig senare.

Hur som helst kunde vi nu ta våra grejer och gå till ankomsthallen där vår chaufför, som skulle köra oss till Osj, väntade. Vi hade nu 12 timmars bilfärd att se fram emot, men innan vi lämnade staden hann vi proviantera lite på en hyfsat välsorterad matbutik. Det mesta man behöver av godis, nudlar, kakor osv. finns att köpa på plats. Frystorkat är svårare att få tag på, så det hade vi med oss hemifrån. I affärerna är det den lokala valutan Som (1 $ = 45 som) som gäller. Det går inte att handla med dollar direkt, men det är enkelt att växla, då det finns små växlingskurer lite överallt.

De praktiska bestyren var nu avklarade och vi satte oss i bussen för en färd som verkligen var helt galen. Trots att vi var med om att gå ned i glaciärsprickor, stenfall, laviner och en jordbävning, så var vi aldrig så rädda som när vår tokige chaufför prompt skulle köra om i varje kurva utmed bergsvägarna. Behövde han inte köra om någon långtradare, så körde han så fort så det skrek om däcken i varje kurvtagning. Ett par gånger körde han så fort så att däcken släppte och vi var helt övertygade om att vi skulle sladda ut över vägen. Normalt sett hade man njutit av det vackra landskapet, men allt jag kunde tänka på var min förestående död.

Det var med lätt hjärta som jag steg ur minibussen vid hotellet i Osj. Klockan var sju på kvällen, och efter en välbehövlig dusch, gick vi till en uigurisk restaurang. En rejäl måltid bestående av kött, ris och bröd inklusive öl går på ca. 250 som (30kr). Mätta och belåtna gick vi till sängs, och behöver jag nämna att vi somnade in som små barn.

Till topps! /Joel

Lata dagar i Bishkek

Jag sitter just nu på ett internetställe i Bishkek. Ni vet ju vid detta lag hur det gick med våra expeditioner. Kristina har uppdaterat bloggen på ett föredömligt sätt. En sjukdom har slagit ut oss ganska rejält. Kräkningar och diarre har kantat vår bestigning, men så är det. Det blir sällan som man har tänkt sig. Jag är inte så hemskt nedslagen eller besviken för det. Jag har ju i alla fall försökt, vilket är huvudsaken.

Som sagt så latar vi oss mest nu. Vi försöker kurera och äta upp oss. Vi har alla magrat, Axel med närmare 12-15kg. Själv har jag nog tappat 6-8kg. Dock får jag behålla all mat jag äter nu. Nåväl, på fredag kommer jag hem till Sverige och därmed kan jag börja redogöra lite närmare för denna tripp.

Till topps! /Joel


Teoretisk alpinism för höjdrädda, 7,5 p


Jag lär mig mycket, som jag inte visste att jag skulle ha behövt veta. Både av mina lärare och av egen forskning. Det är klart att Joel har berättat massor, och att jag har frågat en hel del, inför en expedition som den här, men vissa saker har jag ändå behövt uppdatera. Kanske har jag ögonblicksvis brustit i uppmärksamhet i mitten av någon viktig föreläsning... ;)

NU har jag i alla fall fullt klart för mig, tack vare Linus (http://joljon.blogg.se/2011/february/gastbloggare-linus.html) varför de bara fortsätter vara magsjuka där borta i Pamir. Det har med höjden att göra. Kroppen har så fullt upp med att bara finnas till, på de där höjderna, att det finns inte utrymme eller kraft över för att bekämpa magsjukan, inte där och då. När de kommer ner på normala syrenivåer, då får kroppen ta itu med magviruset. Linus ger som exempel att vanliga sår kan ta flera veckor på sig att läka, på hög höjd, medan de läker på två-tre dagar nere på havsnivå. Nu har jag lärt mig någonting igen, som jag inte visste förut.

Idag hoppas jag att Joel o co kan dra sig till minnes hur man på bästa vis hanterar sovjetisk byråkrati, även om jag inte är helt säker på att det ingår i alpinistutbildningen. De har flygit ut från Khan Tengri, till Karkara, och ska ta sig till Bishkek under dagen, men har fått problem med gränsmyndigheterna. De släpper igenom klättrarna, men vill inte låta dem ta med sig hela utrustningen/packningen. Kanske kan Joel ha lite nytta av sina ryskkunskaper, kanske får de bara ge sig gentemot myndighetsutövarna och lämna kvar grejer. Det är ingen fara med dem, i alla fall, det är bara en tråkig situation.

En viktig fråga när man studerar ett nytt ämne är förstås hur man ska examineras. Jag får återkomma om det. Räknas en alpinistblogg ungefär som en hemtenta? Och ska jag våga mig på fortsättningskursen? Ni vet, den där "Praktisk alpinism för höjdrädda"... Kanske en annan sommar!

Mot nya höjder!/Kristina

Berg- och dalbana



Det tillhör sporten, det här med att behöva ge sig och tänka om. Ibland mot dåligt väder, mot dåliga omständigheter, eller som nu - mot något magvirus (förhoppningsvis inte någon parasit!!). Gruppen är tillbaks nere i baslägret, vid Khan Tengri, och vårdar sina magsjukor med Coca-Cola och vila. Joel säger att han mår bättre idag. Dock har de - klokt nog - bestämt sig för att avstå den sista toppen, Pobeda. De flygs ut från baslägret på söndag, för att sedan ta sig tillbaks till Bishkek i Kirgizistan, och därifrån hemåt.

Jag vet inte hur besvikna de är. Just nu är de väl mest bara matta, men jag kan föreställa mig att det blir en del att bearbeta så småningom. Det är svårt det här, när det inte blir som man tänkt sig - i alla fall är det så för mig. Å andra sidan har de nu några dagar i sina tält där de kan prata med varandra, sucka och älta och så småningom acceptera att det var så här det blev den här gången. De hinner säkert börja dra upp nya riktlinjer och göra nya planer också...

Mot nya höjder!/Kristina (som var på Liseberg igår. Ett lagom högt berg. ;))


Inte på topp


Det är en hårt prövad grupp just nu. Joel och Elin gjorde ett toppförsök idag, men fick avbryta, då de inte mår så bra. "Något i kroppen" skriver Joel, "antagligen samma som Axel och Benny" råkat ut för. De skulle återvända ner till läger 2 idag, och imorgon tillbaks till baslägret.

De här snöleopardbergen är inte så lämpliga för klättrare som inte är hundraprocentigt krya. Det är inga enkla berg, har jag förstått. Jag skulle tro att de kommer att fundera ordentligt på om de ska ge sig på Pobeda. Det är en del avancerad isklättring, och om de redan är försvagade och trötta och dessutom har slut på "reservdagar"... Å andra sidan - det är svårt att säga med Joel. Han kan vara riktigt klok och insiktsfull, och sen kan han ju vara så enveten att han ändå inte ger sig. Det återstår att se. Jag tror att de ligger där i sina tält just nu och diskuterar alternativen.

Apropå envisheten och beslutsamheten, var vi för en dryg månad sen på bröllopsfest, Joel och jag, och Joel hade en man mittemot sig som mycket engagerat förhörde honom (och delvis mig) om berg och höjder och träning och framtidsplaner - och som i slutet av kvällen drog slutsatsen att "Du är en tokig jävel, Joel, men jag gillar dig". Det är väl bara att instämma, antar jag. :)

Mot nya höjder! /Kristina




Keeping quite calm and carrying on


Det verkar inte gå alldeles på räls, med Khan Tengri. Joel och Elin ligger i läger 3, på 5 900 möh. Axel åtefinns i läger 1 (4 100 möh) och Benny i läger 2 (någonstans däremellan). Isak var inte med ut till baslägret. Axel och Benny mår tydligen inte så bra. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Elin och Joel gör ett toppförsök imorgon, om vädret tillåter. Det verkar hända en massa saker, helt enkelt.

Det är mycket bättre att veta än att inte veta. Det är alltid mycket bättre att använda sin satellittelefon än att stänga av den. Det gör i alla fall stor skillnad härifrån hemmalägret.

Imorgon ska det inte vara så mycket vind. Hoppas att det är bra för en toppbestigning.

Mot nya höjder!/Kristina


När sms-n tystnar



Det är ju inget vidare, för en kontrollmänniska som jag, när det blir alldeles tyst. Den här Pamirgruppen nås just nu inte på mobiler eller satellittelefon, och min tankeöverföring verkar fungera dåligt, den med. Jag vet inte var de är eller vad de gör, eller varför det inte går att nå dem. 

Jag är inte den som passivt bara gillar läget, så just nu försöker jag ta reda på vad som gör att deras satellittelefon inte fungerar, och försöker hitta det helikopterbolag som flög dem i söndags. Jag vill veta att de åtminstone kommit till Base camp.

De har valt det här själva, Joel och Elin och Benny och Axel och Isak, men vi som står dem nära och som får leva med en diffus oro som den här, vi har inte riktigt valt, på samma sätt. Jag tror att det är betydligt svårare att hantera det här hemifrån, än på plats. De vet ju i alla fall vad som händer! Härifrån ges det bara spelrum för spekulationer. I Joels planering står det "toppdag Khan Tengri" idag. Hoppas det, då. Jag skulle gärna se att det här utvecklades till en toppdag.

Jag vet inte hur många sådana här dygn jag har framför mig, men jag försöker hålla mig till den vänstra devisen på bilden. Jag vet dock att ju fler sådana här dygn det blir, desto hårdare kommer förhandlingarna att bli inför nästa eventuella berg... Nu låter jag hård - i själva verket är jag bara riktigt orolig och mår inte så bra av situationen.

Jag försöker uppdatera så fort jag vet något.

Mot nya höjder!/Kristina


Tända ljus och en kopp té...


...och en alpinistblogg. Det är så jag avslutar denna dramatiska helg, med förtvivlan över illdåden i Oslo blandat med glädjen över fina vänners vigsel och fest igår.

Jag har pratat i sådär fyra minuter med Joel, i onsdags, då de yrde omkring på en basar i Osj. De var glada, mådde bra och såg till att äta riktigt mycket mest hela tiden. De senaste dagarna följde sen en tolv timmars bussresa från Osj till Bishkek, och därifrån en ny bussresa till Karkara i Kazakstan. Händelserna i Norge har rapporterats också på nyheterna i Kazakstan. Imorse satt de i alla fall och väntade på helikoptern som skulle ta dem ut till baslägret vid Khan Tengri. "Just nu är livet gott" skrev Joel, så jag anar förväntan och fokusering.

Khan Tengri är 7010 möh, och bör gå ganska snabbt att ta sig uppför, med tanke på att gruppen redan är välacklimatiserad, och baslägret ligger på drygt 4 000 möh. Enligt Joels originalplan handlar det om tre-fyra dagar. Redan på torsdag har de tänkt sig att vara på ett nytt berg. Konstigt det här, att det alltid finns nya berg...

Men ikväll tänker jag ändå mest på det kloka som en ung AUF-tjej, intervjuad av CNN sa, och som Jens Stoltenberg citerade i sitt tal i domkyrkan idag:  "Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans".

Nu glider din blogg bort från syftet en aning, Joel, men jag tror du tycker det är okej. Och oavsett, var det väldigt bra sagt. Aldrig ge upp. Aldrig låta mörka krafter vinna. Battle on!

Mot nye høyder!/Kristina

En halsning fran Osj, Kirgizistan

Jag kan meddela att jag nu befinner mig i Osj, Kirgizistan. Vi nadde inte toppen pga. sjukdomar och daligt vader, men jag ar inte alltfor nedslagen av det. Pik Lenin star kvar. Nu har vi nagra dagar pa oss att aterhamta oss innan vi aker vidare mot Khan Tengri.

Jag maste saga att jag verkligen gillar Kirgizistan. Det ar nagot speciellt med detta land. Jag kommer givetvis att skriva en langre redogorelse for vad som hande vid tillfalle.

Jag vill ocksa passa pa och tacka Kristina for ett utomordentligt bloggande.

Till topps! /Joel

Snöstorm


Nja, inte den sortens sms som är allra roligast att läsa... Gruppen ligger i High camp, där det råder full snöstorm. De kommer inte upp. De kommer inte ner. De kan bara ligga stilla och vänta. Det är antagligen ingen fara med dem, mer än att de lär ha rätt långtråkigt. Jag har kollat Pik Lenin-väder och kan se att vindarna knappast kommer att avta under dagen, snarare tvärtom. Vädret för de närmaste dagarna ser rätt illa ut. Kanske är de redan nu på väg neråt, kanske får de avvakta länge.

Det blir inget mer försök på Pik Lenin, det är bara att fokusera om. Det väntar en ny topp inom en vecka. Fast först får de väldigt gärna komma ner på normal höjd, om så bara för några dagar. Helst snart!

Mot nya höjder!/Kristina

Ingen fullträff


Joel berättar idag om ett misslyckat toppförsök, med en "jättesliten" grupp och hårt väder. Kanske gör de ett nytt försök imorgon, men vädret ser inget vidare ut då heller; extrem kyla och tilltagande vind. När Joel uttrycker "jättesliten", då är det inte psykosomatiskt, då är det verkligen illa, så jag röstar absolut för att de tar sig neråt istället för uppåt. Jag är helt övertygad om att tillvaron är bättre där syrenivån är högre, och att man inte ska tillbringa för mycket tid i den miljö de befinner sig nu.

Dessutom tycker jag att de ska komma ner och fira VM-bronset. Klart att de blir besvikna om de blir tvungna att ge sig, men det är bara att ladda om. Som efter Japan-matchen!

Det finns alltid nya höjder att sikta mot! :) /Kristina


Marie Hammarström igår. Så fantastiskt snyggt mål!

High camp


På Pik Lenin är det nu efter midnatt, och förhoppningsvis sover Pamir-gruppen gott i sina tält. De sover inatt på 6 200 möh, i High Camp, och imorgon är det toppdagen - om allt stämmer och går enligt planerna. Ett extra spännande dygn nu!

Om de nu inte sover, kanske de försöker besvara några av livets stora frågor, när de ändå mest bara ligger där och väntar. Vad pratar man om när man krypit ner i sovsäcken på över 6 000 meters höjd? Kanske ungefär det här?

http://www.youtube.com/watch?v=MjHJORwweZA&feature=related

Mot nya höjder!/Kristina


Mot nya höjder

Satellittelefonen fungerar mestadels nu, bland annat tack vare goda råd från Linus och från uthyraren. Jag fick faktiskt prata live med gruppen i tisdags, i drygt tre minuter. De mår allt bättre, enligt de senaste rapporterna, och de har försökt bota sig själva med bl.a. nyinköpt Coca-Cola. Visst är det märkligt att det finns Coca-Cola att köpa till och med halvvägs upp på Pik Lenin? Förhoppningsvis är gruppen inte alltför påverkad av några dagars utslagning, men jag hoppas innerligt att de tar det lite extra lugnt. De har gott om tid för den här toppen.

Igår var de upp till nästa läger (5 300 möh) och cachade, och tanken var att de skulle flytta upp under natten till idag. Jag har inte hört något idag, så jag vet inte riktigt hur de har lyckats. "Blir arbetssamt" skrev Joel. De var i alla fall vid gott mod och hoppades kunna ta toppen inom sådär fyra-fem dygn räknat från igår. Toppdag på söndag, kanske?

Mot nya höjder!/Kristina





























Väntan



     
Likt en professor Balthazar vankar jag omkring här och väntar, inte på nya idéer, utan på sms-kontakt. Jag är lite bekymrad. De senaste sms-en berättade om att gruppen åter var samlad, eftersläntrarna tog sig till läger 1, ett dygn senare. Nästa sms, för ett dygn sen, berättade om att Elin, Benny och Joel låg sjuka på grund av dåligt vatten. Sen dess har det varit tyst.

Jag kan ju tänka mig bättre semestersysselsättningar än att ligga i ett tält på 4 500 m höjd och vara magsjuk. Jag vet inte riktigt vad det här innebär för Pik Lenin. Kanske måste de lägga ner och satsa på nästa berg istället. De har å andra sidan till den 22:a juli på sig att bestiga Pik Lenin. Enligt planen skulle de flytta till läger 2 idag, men jag utgår från att de inte rör sig uppåt på berget. De var slitna redan innan, och får de inte i sig någon näring vore det dumt att riskera någonting.

Det är bara en bergstopp. Det finns fler. Och det finns så mycket viktigare saker i livet än att nå +7 000 m just den här veckan.

Mot nya höjder!/Kristina

Läger 1

Gårdagens sms berättar om en slitig vandring till läger 1, på 4 200 m ö h. Gruppen har dessutom splittrats, två av de fem hade igår kväll bestämt sig för att stanna och slå läger några timmar ifrån den plats som var etappens mål. Joel och två av medvandrarna fortsatte till läger 1. De hade under kvällen inte lyckats nå de två andra, inte via mobiltelefon och inte via satellittelefonen heller, så det är oklart om de två har bestämt sig för att vända om eller fortsätta upp till läger 1 idag. Svåra beslut. Det gäller att vara klok, tålamodig och realistisk. (Min egen bergsklättrarkarriär brister just på det där med tålamodet. Annars hade det ju varit en lätt match! ;))

Joel har viss mobiltäckning än så länge, men satellittelefonen finns nu hos eftersläntrarna, och än så länge verkar de ha haft begränsad nytta av den. Mina vädersms kommer inte fram, och så här långt har jag inte mottagit några sms via den heller. Kanske blir det helt tyst framöver, när Joels mobil inte längre har täckning, eller laddning. Vänder de två neråt får inte gruppen med sig satellittelefonen den närmaste veckan. Trojkan består förutom Joel av två andra erfarna klättrare, och jag är egentligen inte speciellt orolig för dem, men en fungerande satellittelefon hade ju inte suttit helt fel.

Idag vilar de, gör möjligen en acklimatiseringsvandring en bit uppför, och väntar in besked från andra delen av gruppen.

Och här hemma följs äventyret från alla möjliga håll. Det är roligt att få hälsningar från er, jag vidarebefordrar till Joel och jag vet att det gläder honom att ni hänger med på hans resa.

Mot nya höjder!/Kristina

Fredagsrapport från Achik Tash

Joel med sällskap befinner sig just nu i baslägret Achik Tash (se bilden), och har en vilodag idag. Igår gjorde de sin första acklimatiseringstur till nästa läger, en "lång och tung" vandring, enligt Joels sms-rapport. Enligt planeringen ska de flytta upp imorgon, till ca 4 200 m ö h.

Jag har försökt förse gruppen med väderrapporter, och för nyfikna som vill veta hur kallt det är i tälten, finns det bra information här:
http://www.mountain-forecast.com/peaks/Pik-Lenin/forecasts/4500
Inte så väldigt avskräckande, förrän man kommer upp på högre höjder. De har till och med plusgrader!



Pik Lenin i bakgrunden ser betydligt kallare ut...

Ni som brukar göra sådana här utflykter, vad gör ni på en vilodag? Mer än äter era måltider? Om ni inte har någon kortlek eller någon bok? Spankulerar omkring? Pratar bergsminnen? Bara fokuserar?

Mot nya höjder! /Kristina

En lång resa...

...blev det för Pamir-gruppen. De anlände till Bishkek, provianterade och satte sig i stort sett direkt i bilen. Efter tågresor, flygresor, tolv timmars bilfärd och jetlag är de förstås rätt trötta - men någongång under dagen idag(onsdag) når de base camp. Jag vet inte hur det är med mobiltäckning därifrån, men annars blir det läge att prova satellittelefonen. Och inatt blir det tältnatt! (Ja, alltså, inte för mig. Jag sover nog inomhus...)

Mot nya höjder! /Kristina

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0