Utebloggen

Det är ju inget vidare, för en kontrollmänniska som jag, när det blir alldeles tyst. Den här Pamirgruppen nås just nu inte på mobiler eller satellittelefon, och min tankeöverföring verkar fungera dåligt, den med. Jag vet inte var de är eller vad de gör, eller varför det inte går att nå dem. 

Jag är inte den som passivt bara gillar läget, så just nu försöker jag ta reda på vad som gör att deras satellittelefon inte fungerar, och försöker hitta det helikopterbolag som flög dem i söndags. Jag vill veta att de åtminstone kommit till Base camp.

De har valt det här själva, Joel och Elin och Benny och Axel och Isak, men vi som står dem nära och som får leva med en diffus oro som den här, vi har inte riktigt valt, på samma sätt. Jag tror att det är betydligt svårare att hantera det här hemifrån, än på plats. De vet ju i alla fall vad som händer! Härifrån ges det bara spelrum för spekulationer. I Joels planering står det "toppdag Khan Tengri" idag. Hoppas det, då. Jag skulle gärna se att det här utvecklades till en toppdag.

Jag vet inte hur många sådana här dygn jag har framför mig, men jag försöker hålla mig till den vänstra devisen på bilden. Jag vet dock att ju fler sådana här dygn det blir, desto hårdare kommer förhandlingarna att bli inför nästa eventuella berg... Nu låter jag hård - i själva verket är jag bara riktigt orolig och mår inte så bra av situationen.

Jag försöker uppdatera så fort jag vet något.

Mot nya höjder!/Kristina