Utebloggen

I söndags var jag och klättrade i gruvan med Anders. Normalt sett brukar det vara fin is, men pga. den dåliga vintern har det knappt bildats någon is. Isen var riktigt tunn, och instegets första fyra-fem metrar var isfria. Vi topprepade, men det var bra träning i lätta yxor och fötter samt balans.

 

 

 

Till topps! /Joel

Alla som vet vad det innebär att vara i den skarpa änden, känner till ledpsykets betydelse. Ledpsyke är ett element inom klättring som existerar för sig själv. Vad menar jag med det? Jo, en person kan klättra hur tufft och svårt som helst, så länge hen är på topprep. Vi pratar om 7-8 på klippa och WI6 på is. När jag hör detta imponeras jag för det är nivåer som helt ligger utanför mitt spann i dagsläget. Dock är den stora skillnaden att många gärna brukar nämna den svåraste leden de klättrat rent tekniskt, men frågar man vilka grader de leder på egna säkringar, dvs. sportklättring går bort, så kan man få en helt annan bild.

 

När folk frågar mig på vilken nivå jag klättrar, så låter det kanske inte så imponerande, men skillnaden är att jag endast anger nivåer som jag klättrar på egna säkringar. Att leda och klättra på topprep är två helt skilda saker. Frågan är hur man tränar upp sitt ledpsyke? Om jag klarar av en viss led på topprep borde jag kunna leda densamma. Ja, logiken är enkel, men för att förklara skillnaden kan man tänka sig att de flesta kan balansera på en lång smal bom, om den är ca. 20cm över marken. Om jag skulle be samma person göra om det men nu höja bommen 15 meter över marken, skulle nog de flesta avstå från att balansera över. Kanske skulle man krypa över, men konstigt nog vet man ju att man klarar av att gå över, bara den är lägre ned.

 

Exemplet ovan fångar in lite av ledpsykets mekanismer. Det enda sättet att få ett bättre ledpsyke är väl att träna på att leda för att känna sig säker på det man gör. Sedan bör man ha lite marginal i sin klätterförmåga i förhållande till de leder man klättrar. Jag antar att klättra solo kräver att man har den där marginalen hela tiden. Dock måste soloklättring vara ett bra sätt att öva upp ledpsyket.

 

Till topps! /Joel

Ja, vintern har varit dålig här i söder, så först idag blev det premiärtur på vertikal is. Igår var det på horisontell. Nåja, jag och Anders drog till Sifferbo och klättrade. Väl på plats var en tremannagrupp redan där. Jag och Håkan körde en mixled bredvid istället, eller rättare sagt var det drytooling. I frånvaro av is blev det en ganska nervös klättring. Håkan gjorde ett bra jobb som ledde den upp. Jag följde som andreman. Sedan körde jag och Anders ett par vändor på isen. Jag ledde först, och tekniken satt riktigt bra. Dock var det ju inte så svårklättrat.

 

Till topps! /Joel

Jag har gjort en 360-panoramafilm från glaciären där vi höll till i två veckor i Yukon. Ladda ned filmen så kan du köra den i en loop.

 

Det var 8 mil fågelvägen till närmaste människorna, dvs. Ultima Thule Lodge (de som flög ut oss). 20 mil till närmaste väg. Verkligen orörd vildmark.

 

 
Till topps! /Joel

Eftersom jag är en gammal svensklärare och språkvetare, så brukar jag intressera mig för den nyordslista som språkrådet presenterar i slutet av varje år. Nya ord uppkommer hela tiden, vissa dör snabbt ut, andra överlever och blir en del av vårt dagliga ordförråd. Ett ord som jag har upptäckt blivit allt vanligare är fredagsfys. Ett ord som uppstått i samband med fenomenet fredagsmys som fick ett uppsving 2009 via OLW:s reklamkampanj. Många gånger kan man inte säga exakt när och hur ett visst ord uppkom, men jag tror mig faktiskt vara delaktig i ordet fredagsfys, och kan därför ta åt mig lite av äran för lanseringen av detta ord.

 

Ordet innebär helt enkelt att man tränar på en fredag. Fenomenet fredagsfys verkar fylla en funktion i det att det är en bra avslutning på arbetsveckan och för att döva sitt samvete inför fredagsmyset med allt vad det innebär av godis och chips. Det är alltså ett komplement till myset, men för vissa står det i motsatsförhållande, dvs. man väljer bort fredagsmys till förmån för fredagsfys. Ordet fyllde ett behov i ett sammanhang som redan fanns.

 

Jag kan inte säga att jag var först med att formulera ordet fredagsfys. Det kan givetvis funnits de som sagt det tidigare, men jag skrev det i ett blogginlägg mars 2009 för första gången. Sedan gjorde jag följande bildmontage för ett annat inlägg i april 2010.

En julklappspresent med en massa trevliga tips på friluftsmat. En del matnyttigt om mat på höga berg dessutom. Sedan fick jag också en konserv med Hello Kitty-pasta. Det blir kanske ett mellanmål på min nästa utetur.

 

Till topps! /Joel

Avslutningsvis brukar jag ju summera mitt friluftsår genom att titta på hur många tältnätter jag har haft. Ju fler desto bättre. Historiskt har det sett ut som följer:

 

2012 - 23 nätter

2011 - 39 nätter

2010 - 33 nätter

2009 - 36 nätter

2008 - 38 nätter

2007 - 24 nätter

 

Året 2013 blev ett okej år med 29 nätter.

 

Till topps! /Joel

Begreppet "stilla vatten" är en uppenbar anglicism efter engelskans Still Water, vilket innebär att den inte är kolsyrad. Jag stötte på anglicismen för första gången för ett par år sedan när jag skulle äta på hamburgerstället Max. Sedan dess har jag sett buteljerat vatten säljas som "stilla", och jag har även märkt att restaurangpersonal frågar om man vill ha "stilla vatten".

 

Vanligtvis brukar jag vara ganska tolerant gentemot anglicismer, men i detta fall blir det så fel. För mig är "stilla vatten" något riktigt negativt. Stilla vatten är något som jag har lärt mig att undvika, speciellt i egenskap av friluftsmänniska. När man är ute i naturen instruerar man nybörjare och barn att de alltid ska dricka vatten som rör sig, dvs. från en bäck eller en å. Vatten som står still ska man däremot undvika för att det ofta kan vara kontaminerat.

 

Nu när fler och fler associerar "stilla vatten" med kolsyrefritt vatten, kommer statsfolk inte förstå att man menar att vattnet är otjänligt när man säger att det är stilla. De lär mest tänka att allt vatten är väl utan kolsyra i naturen.

 

För er då som undrar vad man bör säga istället, så kan jag rekommendera något av följande: naturligt, vanligt, kolsyrefritt, bubbelfritt, utan kolsyra, utan bubbel osv.

 

Till topps! /Joel

Tänkte bara lägga upp QR-koden till denna blogg.

Det är kanske den mer osexiga delen av alpinism och bergsklättring, men ändå lika mycket en realitet som träning och stil. Inget berg kommer gratis, varken i hängivenhet eller pengar. I mitt fall, så har jag ju mina principer, vilket gör att ett så pass kostsamt företag som Mt Vinson utgör en utmaning på fler än ett sätt.

 

Om man inte har rika föräldrar, ett fett arv eller sponsorer, hur bekostar man då denna resa? Tja, som med så mycket annat blir det en fråga om prioriteringar. Jag får fundera på vad jag gör med mina pengar. Nu ska jag inte framställa det som att jag lever knapert, för det gör jag inte. Jag lever som folk gör mest. Den stora skillnaden är väl att jag lägger det jag får över varje månad på bergen.

 

I detta fall behöver jag också ta till lite andra medel, vilket innebär att jag säljer prylar. Jag försöker t.ex. sälja min fina kamerautrustning på Blocket och dessutom går jag igenom mina grejer och ska boka bord på loppis framöver. Ganska oglamoröst att stå och kränga gamla grejer på en lördag, men det är faktiskt bra för miljön att tänka på återanvändning, mina förråd som blir rensade och att jag får in en liten slant.

 

Vad gör man inte för konstens skull?

 

Till topps! /Joel

 

PS. Vill du köpa en komplett filmutrustning, så är det bara att mejla ;)

 

Till topps! /Joel

En film från min senaste bestigning.

 

 

 

Till topps! /Joel

Okej, ett lite messerschmittinlägg. Det handlar inte om att vara dryg, utan mest om att upplysa folk, så att de inte behöver fortsätta gå i ovetskap.

 

Det är ganska vanligt att man hör folk säga "tr-i-anga-kök". Det korrekta namnet är trang-i-a-kök. Namnet har sitt ursprung från orten Trångsviken, Jämtland. Man tog förleden "trång" och lade till ett -ia som står för "i aluminium". Detta resulterade i "trångia", men det lät lite konstigt, så man gjorde om å tll a, och därmed namnet trangia.

 

Jag förstår att många har misstolkat namnet till tr-i-anga. Det är en form av folketymologi. dvs. att folk skapar begriplighet av ord som har ett okänt eller främmande ursprung. Eftersom köket kan ses som tredelat, dvs. de två delarna som utgör skyddet + kastrull, eller att det finns tre hakar som kastrullen/stekpannan vilar på, så har folk förknippat det med tri (tre). Ordet "trang" står ju inte för något känt inom svenskan.

 

Jag vet att jag själv har sagt fel en gång i tiden, men genom att jag vet att ordet "trång" finns i grunden, minns jag nu att det heter trang-i-a.

 

Till topps! /Joel

Min artikel som beskriver mina tre bestigningar av Mont Blanc via normallederna publicerades på Utsidan idag.

Lite kul att sammanställa bestigningarna i en och samma artikel. Dels för att man kan följa min utveckling, dels för att få ta del av tre olika leder, vilka är Goûter, Col du Midi, Aig Grises. Jag kommer också med lite tips och råd i slutet. Ni som har följt min blogg genom åren kommer att känna igen ganska mycket, men just sammanställningen är ju värdefull.

 

Artikeln Mont Blanc via normallederna på Utsidan.

 

Till topps! /Joel

 

 

Idag åkte jag och Jörgen till Fregåsberget vid Rällsjön och klättrade. Det var ett tag sedan jag klättrade klippa senast (början av april). Jag värmde upp genom att leda en enklare led (3+), sedan körde vi diedren (4) på topprep en omgång. Därefter ledde jag den. Passet avslutades med att jag ledde Craig's Crack (4+). Det är inte sportklättring, utan tradklättring.

 

Eftersom jag inte klättrar kontinuerligt, så brukar jag ofta pumpa ur (dålig teknik, svaga händer, övergreppar - i den ordningen). Dock funkade allt riktigt bra idag. Det var första gången jag ledde diedret och Craig's Crack, och jag pumpade inte ur över huvud taget.

 

Berodde det på att jag har förbättrat min teknik, t.ex. fotarbete och position, eller för att jag målmedvetet tränar greppstyrka pga. att jag inte hinner klättra så mycket, eller för att jag kunde vara mycket mer avslappnad? Jag övergreppade inte vilket hänger samman med bättre teknik, kanske förbättrad greppstyrka och lite mer rutin. 

 

Jag försökte att värma upp ordentligt innan klättringen då det minskar pumpen. Jag följde också ett tips från Andreas Spak, dvs. att inte topprepa som uppvärmning. Man hamnar lätt i en för nonchalant attityd. Bättre att börja leda, men göra det på en enkel nivå. Jag klättrade också väldigt metodiskt och långsamt. Det viktiga var inte att komma upp, utan tänka på hur jag arbetade med fötterna, balansen, dvs. att fokusera på det jag gjorde. Sedan är jag övertygad om att resan till Marseille var väldigt utvecklande för mig. Där fick jag koncentrera mig på tekniken (eftersom det är sportklättring). Jag fick också pressa mig själv, och leda på leder som kändes lite skrämmande.

 

Det jag behöver utveckla är förmågan att snabbt se vilka säkringar som passar i sprickorna. Där kan jag spara tid och kraft. Likaså ska jag fortsätta att arbeta med greppstyrkan. Det är som följande citat säger:

 

"If you cannot pull a single hard move you have nothing to endure."

 

Vad spelar det för roll om man har bra uthållighet och teknik, om man inte har styrkan att klara av en svår flytt.

 

Till topps! /Joel

Det blir inga blogginlägg från Alaska, Joel surfar bara på mobilen, och det är för stökigt att blogga ifrån den. Expedition Yukon är tillbaks i Anchorage, de har ätit gigantiska pizzor och druckit någon enstaka öl, och telefonsamtalen nu handlar mycket om glädjen i de låga priserna i friluftsbutikerna, samt den starka svenska kronan. De är inte sjuka den här gången, de är möjligen lite trötta, men de har ätit bra under den här expeditionen (trots att frukosten tog slut) och har inte förlorat så mycket i vikt. Att ligga still tär inte så mycket... Och så är de rätt nöjda. De har inte ens börjat prata om nästa berg, sa Joel idag. Eller så var det ett sätt att försöka lugna mig.

 

För mig är den här perioden på en expedition konstigt nog den jobbigaste. Egentligen är den ju INTE det, eftersom allt har gått bra, alla mår bra, alla är i säkerhet, men det är nu min anspänning släpper, och då svackar jag. Post-expeditionssyndromet. Hos mig tar det sig uttryck i en viss känslighet, parat med frustration. Det absolut sämsta att prata med mig om nu är eventuella nya expeditioner, eller jättebra priser på kammar (någon bergspryl), för jag fattar ju vad Joel har tänkt att ha grejerna till. De här dagarna är jag superless på berg och på att jag måste förhålla mig till dem. Jag har tillbringat tre veckor med att snällt svara på frågor från de många gemensamma bekanta jag stöter på i vardagen, om hur det går för Joel. Och det gör jag så gärna! Men nu - nu får strålkastaren gärna riktas lite åt mitt håll också. 

 

Det absolut bästa med den expedition Joel, Benny och Axel gjort den här gången, har varit min pakt med de andra bergsgräsänkorna, Terese och Sabine. Där har jag några som delar mina upplevelser. Vilket plus det har varit! Jag har inga problem med att betala räkningar, vattna växter, hålla koll på post, blogga och rapportera väder, det är inte i det min utmaning ligger, sånt kan jag. För mig är det jobbigt att ha den jag delar mitt liv med på en glaciär i fjärran, det är det som tar energi. Sånt är jag inte så bra på. När han väl kommer hem, då vill jag helst ha honom för mig själv ett tag. Inte dela med mig till jobb och jetlag och framför allt inte till något nytt projekt! Nu kör vi våra gemensamma projekt den närmaste tiden, tycker jag. 

 

Först och främst använder jag en påse för barnmat som behållare. Fördelen är att påsen är tålig, lätt och med skruvkork. Efter att ha tömt påsens innehåll, sköljer jag ur den och fyller på med ketchup.

 

Ett annat sätt jag nu testat för att spara vikt är att göra egen ketchup. Jag kollade upp lite recept på nätet och har testat lite hemma. Jag kom fram till en variant bestående av 2msk tomatpuré, 1tsk vitvinsvinäger, 1tsk strösocker, 1krm vitpeppar, och ½tsk salt. Sedan är det bara röra om. I en barnmatspåse för 130gr kunde jag rymma fem satser enligt receptet ovan.

 

Eftersom det är en mer "koncentrerad" form av ketchup, hoppas jag att det ska räcka längre. Vanligtvis brukar en sådan påse med köpesketchup räcka till ca. 4-5 måltider, men då brukar jag få snåla lite. 

 

Till topps! /Joel

I början av veckan rapporterade Joel om dåligt väder, med regn och blåst, men tonläget har ändrats något. Det har chillats, ätits kebab, druckits rosévin under tarpen, beskådats vackra havsvikar, suttits på uteserveringar, och dessutom varit  "la belle vie" och "underbara klätterdagar".  Tydligen gjorde de en fin 6B igår. Jag vet ju att sådan information inte egentligen är avsedd för mig, utan snarare för bloggen. 6B låter mer som en skolklass för mig. Eller möjligen en gate.

 

Jag gläds i alla fall åt att Joel verkar må riktigt bra där nere vid Medelhavet. Min hemliga plan är nämligen att det vore en alldeles utmärkt sommarresa att hyra ett hus där någonstans, så kan de som vill klättra göra det, och andra kan ägna sig mer åt det där med havsvikar och rosévin. Någon tarp är jag väl inte så intresserad av att sova under, dock. Imorgon packas tarp och prylar ihop igen, för att resa till Genève, och så småningom hem till Sverige. På fredag blir det andra äventyr, då får Joel lämna rep och säkringar på hotellrummet, för att sen hänga på Kungliga operan och njuta av Turandot.

 

Mot nya höjder! /Kristina

Berg bestämmer man inte över, det är bara att gilla läget. Redan i förra veckan ändrades ju planerna från Aiguille Verte i Chamonix till Mönch och Jungfrau, Bernese-alperna i Schweiz. Anledningen till det beslutet var lavinriskerna i Chamonix. På långfredagens eftermiddag åkte Joel, Anders och Jörgen söderut, och kom fram till flygplatsen i Genève sent på kvällen. Det blev en natt på flygplatsen och var sen meningen att bli ett tåg till Lauterbrunnen. Dock rapporterades för hög lavinrisk på Mönch och det blev till att lägga om planerna ännu en gång. Det fick bli Marseille istället. Den här alpturen är alltså numera klippklättring vid Medelhavet.

 

Det var ju inte riktigt vad resenärerna planerat för. Det saknas till exempel klättringsskor i packningen, och affärerna är förstås stängda under påskdagarna. Joel har rapporterat om att de hittat ett ställe att klättra på, tills nya klättringsskor kan införskaffas på tisdag. Tydligen ska det i alla fall fulcampas med tarp inatt, och sämre utflykter kan man ju göra under påskledigheten!

 

Själv har jag lämnat in min B-uppsats i psykologi idag. Den heter "Klättring - sensation seeking eller mindfulness?". Jag trodde att jag gjorde det lätt för mig genom att låta den inspireras av Joels återkommande motivering till varför man håller på med bergsbestigning/klättring. Kanske är den ett försök att förstå honom.... ;) Det blev lite stökigare än jag räknat med, men det har varit lärorikt, och jag kan dessutom glassa inför Joel med mina kontakter med klättringsprofiler som Corax och Calleberg. Roligt att de engagerat sig!

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

Jag var som sagt i Rjukan och klättrade under helgen. Vi fick en genomgång av Andreas Spak under lördagen. Det var mycket givande, och jag kände att min teknik utvecklades. Jag kom in i flowet efter ett tag. Monkey hang, raka armar, lätta fötter, rak centrumlinje, höft in, överkropp bak osv. Fick också tips om att fila ned övre hörnet på spetsen av isyxan.

 

Dessutom blev det premiär för mina Petzl Nomic. Fina, fina isyxor. Det blev också premiär för tält i år. Jag har än så länge skrapat ihop blygsamma två tältnätter, men ändå.

 

Det var min tredje tur till Rjukan. Jag har roat mig med att samla de isar jag klättrat där:

 

Vemörkbrufoss Öst WI4 (Led)

Nedre Svingfoss WI3 (Led)

Tjönnstadbergsfossen WI4 (Led)

Trappfossen WI4 (Led)

Kjökkentrappan WI4 (Led)

Ozzimosis, flertal isar

Bullen WI3 (Topprep utan stegjärn)

Fyrstikka WI5 (Topprep)

Sir Psyko WI4 (Led)

 

Till topps! /Joel