Utebloggen

Det blir inga blogginlägg från Alaska, Joel surfar bara på mobilen, och det är för stökigt att blogga ifrån den. Expedition Yukon är tillbaks i Anchorage, de har ätit gigantiska pizzor och druckit någon enstaka öl, och telefonsamtalen nu handlar mycket om glädjen i de låga priserna i friluftsbutikerna, samt den starka svenska kronan. De är inte sjuka den här gången, de är möjligen lite trötta, men de har ätit bra under den här expeditionen (trots att frukosten tog slut) och har inte förlorat så mycket i vikt. Att ligga still tär inte så mycket... Och så är de rätt nöjda. De har inte ens börjat prata om nästa berg, sa Joel idag. Eller så var det ett sätt att försöka lugna mig.

 

För mig är den här perioden på en expedition konstigt nog den jobbigaste. Egentligen är den ju INTE det, eftersom allt har gått bra, alla mår bra, alla är i säkerhet, men det är nu min anspänning släpper, och då svackar jag. Post-expeditionssyndromet. Hos mig tar det sig uttryck i en viss känslighet, parat med frustration. Det absolut sämsta att prata med mig om nu är eventuella nya expeditioner, eller jättebra priser på kammar (någon bergspryl), för jag fattar ju vad Joel har tänkt att ha grejerna till. De här dagarna är jag superless på berg och på att jag måste förhålla mig till dem. Jag har tillbringat tre veckor med att snällt svara på frågor från de många gemensamma bekanta jag stöter på i vardagen, om hur det går för Joel. Och det gör jag så gärna! Men nu - nu får strålkastaren gärna riktas lite åt mitt håll också. 

 

Det absolut bästa med den expedition Joel, Benny och Axel gjort den här gången, har varit min pakt med de andra bergsgräsänkorna, Terese och Sabine. Där har jag några som delar mina upplevelser. Vilket plus det har varit! Jag har inga problem med att betala räkningar, vattna växter, hålla koll på post, blogga och rapportera väder, det är inte i det min utmaning ligger, sånt kan jag. För mig är det jobbigt att ha den jag delar mitt liv med på en glaciär i fjärran, det är det som tar energi. Sånt är jag inte så bra på. När han väl kommer hem, då vill jag helst ha honom för mig själv ett tag. Inte dela med mig till jobb och jetlag och framför allt inte till något nytt projekt! Nu kör vi våra gemensamma projekt den närmaste tiden, tycker jag.