Mina bergsbestigningar
Att vindsäkra
BCAA
Kasta vatten
Fusion
Angående min tanke att ingå ett utbyte med Hello Kitty.
Till topps! /Joel
Till världens ände
2005 åkte jag till Torne träsk för att leta efter inskriptionen, men likt många innan mig, hittade jag den inte. Dock utmynnade det i en artikel som dels finns publicerad i Jukkas boken, (red) Jen-Erik Kuoksu (2009), dels är den publicerad på Utsidan. Inskriptionen är på latin, och lyder:
Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem
Hausimus, Europeamque oculis lustravimus omnem:
Casibus et variis acti terraque marique,
Stetimus hic tandem, nobis ubi defuit orbis
Gallien oss födde, Afrika oss såg
ur Ganges har vi druckit, och hela Europa besett;
efter skiftande öden till lands och till havs,
stod vi slutligen här, där världen tog slut för oss
Jag tänkte parafrasera med:
Sörlandet oss födde, norrskenet oss såg
ur Lule älv har vi druckit, och hela Lappland besett;
efter skiftande öden till lands och till havs,
stod vi slutligen här, där världen tog slut för oss
Till topp! /Joel
Kanothelg
Eller ska jag säga kanonhelg. Det var jag och några kollegor som bestämde oss för att åka till en av deltagarnas stuga över helgen. Dels ville vi paddla lite kanot, dels ville vi ha lite trevlig samvaro. 
Kanotturen var ca. 12 km lång. Ån var bitvis lugn och fin, bitvis ström och stenig. En del passager var alltså ganska brusande, "forslika". För egen del såg jag utflykten mest som en rekreation, och inte som ett äventyr. Jag hade absolut inga ambitioner att utmana ödet. Dock ville ödet annat med mig. I början var det ganska fin paddling. Vi hade två kanoter på fem personer, så en kanot gick ganska djupt. Tyvärr var det riktigt stenigt på sina håll, med resultat att man ofta körde in i stenar som bara var 10-15cm under ytan. 
Eftersom det ännu pågår snösmältning, så var det också ganska forslikt på sina håll. De värsta passagerna drog vi kanoterna via lina. Dock ville Pontus, Dan och Åke turas om att paddla några forsar. En av forsarna var riktigt häftig, men det gick bra. Detta medförde att en lättare hybris infann sig. När vi hade paddlat i dryga sex timmar, och började längta till stugan, så närmade vi oss ett forsande ställe. Vi funderade på om vi skulle paddla eller dra kanoterna. Vi visste inte hur ån såg ut längre fram, eftersom den försvann bakom en krök. Lite av lättja bestämde vi oss för att paddla på. Det skulle vi inte ha gjort. Ganska snart fastnade jag och Pontus på en sten och innan vi visste ordet av, så välte vi. Det inte så mycket bättre för Dan och Åke som kom efter oss. Deras kanot tippade så pass att Åke trillade ut. 
Vi tog oss i land, och som tur var var vattnet inte alls kallt. Pontus försökte paddla själv, medan jag tog packningen och började gå. Dock kom han inte långt, utan återigen välte kanoten. Denna gång fastnade den mitt i strömmen, medan vi stod och tittade på den som fån. I ett försök att komma ut till den gick Pontus ut, men vattnet höll nästan på att dra med honom, så vi fick snällt vänta på att Åke skulle komma med en längre lina. Så med en lina i Åkes trygga händer kunde nu Pontus ta sig ut till kanoten. 
Resterande del av turen var det ödmjukhet som gällde. Inga fler chanstagningar, utan när det blev lite för häftigt drog vi kanoterna. De hemmagjorda hamburgarna som vi åt den kvällen var några av de bästa vi någonsin ätit.Till topps! /Joel
Stegteknik
Inom löpning pratar man en hel del om löpteknik och fotisättning. Det många inte vet är att stegtekniken i berg är minst lika viktig. Dels handlar det om att minimera skador, dels om att bli så energibesparande som möjligt. Jag har tidigare skrivit om vikten av att specifikt träna vaderna. Dessa muskler får jobba riktigt mycket när man ska gå uppför med stegjärn och packning. Men sedan tillkommer rena teknikmoment. Det är inte helt ovanligt att (oerfarna) personer som fjällvandrar brukar klaga över att de har ont i hålfoten. Anledningen till det är oftast att de placerar foten rakt över stenar och rötter när de går. Det innebär att man under en kort stund balanserar och koncentrerar all vikt på hålfoten. Förmodligen hänger det samman med att man tycker att det är jobbigt att kliva över alla hinder, vilket kräver att man lyfter benet högre samt att man ibland måste ta lite längre steg. Själv strävar jag efter en plan fotisättning, så finns det plats vid sidan om stenen väljer jag den. Skillnaden märks kanske inte efter de första tusentals stegen, men efter ett par-tre dagar blir det skillnad.
På alpina berg arbetar man med stegjärnen på olika sätt. Jag ska inte gå in på vinkel osv. en generell princip är att försöka ha så många taggar i backen som möjligt. Det jag däremot tänkte berätta om är vad jag kallar för "alpiniststeget". Det handlar om att hushålla med energin, men främst syret i musklerna. Ofta ser man oerfarna bestigare gå med konstant tonus/aktivitet i musklerna. Ungefär som när de går uppför på havsnivå. Förvisso kan de gå långsamt, men ändå på ett otaktiskt sätt. Alpiniststeget innebär att man växlar mellan vila och ansträngning vid varje steg. Tänk dig att du tar ett steg uppför en lutning. När du väl har lyft upp hela kroppen till nästa nivå, så står du med hela vikten på den foten under en tiondels sekund. Sedan flyttar du upp nästa fot, och innan du börjar föra över belastningen vilar du återigen en tiondels sekund. Det är dessa mikroskopiska vilor som gör hela skillnaden. Om man går med en konstant aktivitet/tonus i musklerna tar syret slut fortare, och dessa personer måste stanna för pauser titt som tätt. Går man med alpiniststeget, så orkar man hålla på länge, utan att vila. För att underlätta denna stegteknik kan man ha stavar.
Till topps! /Joel
Klätterförare
Jag vet att det inte riktigt är säsong för isklättring, men jag måste ändå tipsa om Heavy Water, Ice Climbing in Rjukan, Norway skriven av Jon Haukåssveen och Tom Atle Bordevik. Jag köpte denna förare när jag senast var i Rjukan. En absolut måstebok när man åker till Norge. Jon Haukåssveen har själv satt många nyturer och förstabestigningar i området. Tyvärr, lär det dröja ett tag innan jag kan åka dit, men å andra sidan kanske det blir en tur till isgrottan på nationaldagen 6:e juni. Det vore väl häftigt att få klättra is på denna dag?!
Till topps! /Joel
Riffelhorn
Till topps! /Joel
Föreläsning
Idag höll jag en föreläsning om bergsbestigning för en grupp gymnasieelever. Eftersom de läser på ett program med tydlig inriktning mot friskvård och uteaktiviteter blev jag inbjuden att berätta lite om vad jag håller på med. Jag har hållt liknande föreläsningar förut, men det är alltid kul att berätta om sin passion för intresserade och nyfikna människor. Sedan är det bra för min egen del att fundera lite vad bergsbestigning egentligen handlar om. Lite får jag ett nytt perspektiv, vilket är lätt att missa när man är inne i något. Nu tvingas jag förklara både vad jag gör och varför. Faktum är att jag närmast skrämde iväg dem från alpinism. Inte så mycket för farorna, för dem betonar jag inte, utan snarare pga. insikten om den långsiktiga hängivenhet som krävs. Nåja, det är ganska enkelt att tala inför redan "frälsta". Jag skulle vilja föreläsa för en grupp som inte är de vanliga åhörarna, dvs. de som lite ifrågasätter det jag håller på med. Det vore att ta sitt ambassadörskap på allvar.
Till topps! /Joel
Kinkig med maten
Jag har tidigare skrivit om att jag upplever det där med mat på hög höjd som svårare och svårare. Förut kunde jag äta frystorkat måltid efter måltid och till det smält snövatten. Av någon konstig anledning har jag blivit känsligare med tiden. Frystorkat är en plåga, smält snövatten smakar pappersmassa/kofta. Givetvis är det höjden som spelar in. Faktum är att det börjar bli ett riktigt problem. Om jag inte kan äta och dricka som jag ska kommer jag inte kunna bestiga berg. För att råda bot på detta tänkter jag börja ta med mig god mat, t.ex. bacon, bröd, frukt och färska grönsaker. Problemet är bara att den väger lite mer än frystorkat. Detta kan kompenseras genom att bära med sig mindre mat. Jag resonerar som så att det är bättre att få i sig all mat även om det är färre kalorier, än att inte få i sig maten alls. När det gäller vattnet tänker jag smaksätta det med isostarpulver.
Det är också viktigt att ha "moralhöjare", t.ex. kaffe, Ballerinakex, turkisk peber, lyxig choklad som geisha osv.
Till topps! /Joel
Rjukan
Igår kom jag och Jörgen hem från en kortare tur till Rjukan. Förhållandena har varit dåliga, så många isar var inte klätterbara. Dock gjorde vi Trappfossen (3-4 pitcher, WI4) som "uppvärmning". Det var ganska blött, speciellt i mittenlinjen. Det gick i alla fall riktigt bra, även om det var lite spännande på det vertikalt ihållande partiet. Isen var lite porös pga. vattnet, men det fanns partier som var torrare också. Efter Trappfoss gick vi upp till Krokan-området och gjorde Kjøkkentrappan (1 pitch, WI4). Det var fina förhållanden i området.I lördags åkte vi upp till Ozzimosis-området, som vi hade hört skulle vara fint. Eftersom det var ganska mycket folk, så gjorde vi (vad jag tror) Årsdagen, för att sedan göra Svada, Klassisk 4 och slutligen Anakje. Samtliga isar var enpitchare.
Jag har nu skrapat ihop sex isklätterdagar (skyller på dålig vinter), men det känns skönt att jag har hittat tekniken igen. Jag pumpade inte ur en enda gång. Och trots de sämre förhållandena kan jag konstatera att alla timmar i bilen ändå var värt det.
Till topps! /Joel
Alpinistgrupp på Facebook
Facebook hotade under en tid att lägga ned alpinistgruppen för att de skulle uppdatera formatet. Som tur är har gruppen fått bestå, men däremot försvann de flesta medlemmarna i samband med uppdateringen. Av den anledningen vill jag tipsa alla intresserade om att gå med. Tipsa också era kamrater. Ju fler vi blir, desto roligare grupp kan det bli.
Bifogar en direktlänk: alpinist på Facebook.
Till topps! /Joel
Bloggtips
Jag tänkte i detta inlägg tipsa om några andra friluftsbloggar. Gemensamt för dem alla är att de drivs av helt vanliga friluftsare som har familj, studier och jobb att ta hand om. Man får följa dem i deras träning och förberedelser inför olika äventyr, stora som små. Jag identifierar mig också mer med dessa personers bloggar, än med de stora välkända äventyrarnas. Allting är inte alltid spektakulärt eller en jakt på rekord.Först vill jag tipsa om ett par bloggar som påminner mycket om hur min egen blogg startade en gång i tiden. Det är två bloggar som beskriver förberedelser inför bestigningar inför Aconcagua. Den ena skrivs av Kenneth (aconcagua.blogg.se). Den andra drivs av Niklas (shapelink.se/sv/blog/cremytos). Båda planerar att bestiga berget under årsskiftet 2012-13.
En allmän friluftsblogg är Johan Sandevärns blogg om medelmåttiga fantastiska äventyr som finns på (jsandevarn.se). Här kan man läsa om små och stora äventyr samt om träning. En till innehållet snarlik blogg skrivs av Robin (blogg.robinhaag.se). Det var för övrigt Robin som inspirerade mig att åka till Jbel Toubkal.
Slutligen vill jag tipsa om Johan Noréns klätterblogg (norenklattrar.blogg.se). I fråga om nätter i portaledge ligger jag här i lä.
Håll till godo, och trevlig läsning!
Till topps! /Joel
Allt sitter i höften
Ett bildspel som Anders gjort från helgens tur till Trängslet.
Det var verkligen en bra tur till Trängslet nu i helgen. Jag hittade tillbaka till "flowet" i min klättring. Tidigare har jag lätt fått pump, vilket har gjort att jag tröttnat snabbt. Detta har i sin tur påverkat mitt ledpsyke. Jag klättrade bättre i fjol än vad jag gjort i år. Dock kom jag på vad jag har glömt bort, och det är att aktivt arbeta med höften in mot isen. Det gjorde hela skillnaden. Jag fick knappt någon pump alls efter denna lilla justering i min klättring. Däremot blev det tyngre för vaderna, men det är mer som det ska.
I Trängslet är isen helt ok. Spillrännan är lika bra som i fjol. Däremot var Brudslöjan lite tunnare. Isen var så tunn att man högg igenom till det rinnande vattnet bakom. I övrigt var det en fin tur, och vi fick en del klättrat. Vi åkte tidigt på lördagsmorgonen, och kom fram lagom till att det ljusnade. Vi slog upp tältkåtan som vi skulle sova i och klättrade sedan till mörkrets inbrott. Kvällen tillbringades i en kaminvärmd kåta. På söndagsmorgonen var vi först på plats vid isen. Som sagt en fin tur.
Till topps! /Joel
Best of both worlds
Till helgen som kommer har Jörgen, Daniel, Anders och jag planerat att åka upp till Trängslet för att klättra is. Vi kommer att åka tidigt på lördagmorgon och övernatta i Anders tältkåta (med kamin) för att kunna klättra lite på söndag förmiddag, för att sedan åka tillbaka.
Med anledning av denna tur tänkte jag modifiera mina isyxor. När man klättrar is, och speciellt om man leder, så är det nästan omöjligt att ha handledsremmar. Anledningen är att man vill kunna röra armarna fritt samt ibland byta hand på yxorna. Nackdelen med att köra remfritt är att man kan tappa isyxorna, men det problemet har jag löst genom att ha spinner leash, dvs. remmar som går till selen och därför inte är låsta till armarna. En annan fördel med remmar är att man faktiskt kan vila i dem. Eftersom det är vanligt att man får rejält med pump i underarmarna kan några sekunders vila för händerna vara skillnaden mellan att orka eller inte orka.
Jag har sett några lösningar på bl.a. Utsidan, där isyxorna förses med krokar vilka man kan häkta fast till en handledsrem. Eftersom man kan häkta av och på efter behov, så är det en lösning som skänker "best of both worlds", dvs. med och utan rem. Jag har själv filat på en liknande lösning. Även jag använder de handledsremmar som följde med yxorna. Jag kortar av remmen och förser den med en ring. Sedan tog jag smäckrare S-ringar (jag försluter ena änden med tång) och nyttjar det redan befintliga fästet till min trig-rest. Det innebar att jag fick skära bort lite plast på den orangea låsfliken. S-ringarna väger endast 3gr styck, dvs. försumbar viktökning. Klicka på bilderna för större format.
Till topps! /Joel
Hälsporre
Tja, vad ska man säga? Jag måste vara Sveriges klenaste person. Alltid är det någonting som inte är riktigt bra. Nu på senare tid har jag börjat få ont under vänster häl. Det gör som mest ont om morgnarna, eller när jag ska börja gå efter en längre stunds vila. Utifrån min hemmasnickrade diagnos verkar jag ha drabbats av hälsporre. Nu är det ingen värre åkomma, utan den brukar försvinna av sig själv med tiden. Dock ska stretching av vaden hjälpa. Jag kan däremot inte säga att jag hade några känningar i hälen medan jag var i Marocko. Den stora boven i dramat är förmodligen innebandyn. Nåja, ett litet stretchpass såhär på onsdagskvällen kanske gör susen.Till topps! /Joel
Tältnätter 2011
Ett av de sätt som jag summerar mina friluftsår är att räkna hur många tältnätter jag skrapat ihop. Nu är detta ingen exakt vetenskap, men det ger ändå en viss indikation. Så här har det sett ut sedan jag noterat antalet
2010 - 33 nätter
2009 - 36 nätter
2008 - 38 nätter
2007 - 24 nätter
För 2011 blev antalet 39 tältnätter, dvs. nytt personligt rekord (lumpen ej inräknad). Givetvis är det i samband med Pamir som de flesta tältnätter skrapats ihop. Nåja, antalet kan verka imponerande men jämför man med Linus som fick ihop 151 tältnätter, är man bara en glad amatör. En annan som slagit personligt rekord är Kristina som har kommit upp i hela tre nätter. En rejäl utveckling om man ser till hennes tälthistorik.
Till topps! /Joel
Bra länkar
Imorgon bär det av mot Marocko. Det ser jag verkligen fram emot. Om allt går som det ska, landar vi i Marrakech runt femtiden lokal tid. Förhoppningsvis hinner vi fixa lite grejer för på nyårsdagsmorgonen åker vi ut till bergen.
Jag tänkte i detta inlägg tipsa om några nyttiga länkar. Eftersom jag reser lite grann, så är det bra att snabbt kunna kolla upp några saker. Det första är vilka regler som gäller kring pass och visum. Förutom UD, så brukar jag kolla med staralliance.com.
Nästa grej jag undersöker är vilka vaccinationer som krävs, och det gör jag på vaccinationsguiden vaccination.nu.
En tredje sak som man ofta brukar fundera på är vilka typer av eluttag/strömstyrka som finns i landet. Detta brukar jag kolla på reseledaren.nu.
Till topps! /Joel
