God jul önskar Kristina!
Hm, paketet under granen ser inte ut som varken isyxor, skaljacka eller ryggsäck. Vad bra, jag tror att jag kan låna mig fram ett tag till... Jag gissar på ett snyggt underställ - fast det skramlar ju så mycket om det?!?
Jag smyger in och lånar Joels blogg, för att önska er en fridfull jul. Tack för sällskap och feedback under året, speciellt under de där fem Pamir-veckorna som var en utmaning både på plats och på hemmaplan. Nästa år gör vi oss en bättre deal, eller hur? ;) Vi börjar redan om en vecka, jag stannar vid tangentbordet när Joel drar söderut.
Allt gott för 2012! Mot ständigt nya höjder!
/Kristina
God jul!
Jag tänkte bara önska alla en god jul och en god fortsättning! Hoppas att ni har varit snälla, så att ni får alla isyxor, skaljackor och ryggsäckar som ni önskar er. Själv kan jag säga att tomten varit snäll mot mig. Jag har ju fått en del grejer i förväg. Nåja, snart bär det av till Marocko. Det ser jag fram emot. Jag kommer hinna uppdatera bloggen innan dess.
Till topps! /Joel
Klätterhelg
Jag är nu åter hemma i Falun efter en helg i klättringens tecken. Det var Marocko-gänget som hade bestämt sig för att träffas hemma hos Daniel. Dels ville vi planera inför vår tur, dels ville vi umgås lite. Ganska naturligt blev det så att vi passade på att klättra en del inomhus. På lördagen åkte vi till Karbin och det var roligt att få en uppfattning om graderingsnivåerna. På KFUM i Borlänge där jag vanligtvis klättrar finns det inga vanliga grader. Det gick väl sådär för mig. Jag får skylla på en arbetsam arbetsvecka. Vi hade först tänkt köra backpass i Hammarbybacken på kvällen, men det var för dåligt väder. Det var nog lika bra det med tanke på hur trött jag var på kvällen.På söndagen åkte vi till Klätterverket. Dels ville vi testa en annan klätterhall, dels hade vi kollat upp möjligheterna att ta grönt kort. För att få grönt kort gör man både ett teoretiskt prov och en praktisk uppklättring. Poängen är att man ska visa upp att man har koll på säkerheten. De flesta seriösa klätterställen brukar kräva grönt kort för att man överhuvudtaget ska få klättra (säkra) där. Vi passade på att fråga om vi kunde ta rött kort, vilket innebär att man inte bara anses ha koll på topprepsklättring, utan även ledklättring. Det visade sig att den instruktör som jag hade bokat för en två timmar långt teknikpass var behörig att hålla i uppklättringen. Det hela slutade med att jag, Anders och Daniel numera har röda kort.
Kursen då? Jo, det var en bra genomgång. Det är alltid bra att få någon med ett tränat öga att se vad man kan utveckla. Jag ska framöver träna mer på att läsa lederna i förväg, samt att hålla armarna mer sträckta. Det är alltid inspirerande att utvecklas :) Det var en lyckad tripp till Stockholm. Vi fick se två av klätterhallarna, vilka man ofta ser stockholmare prata om på Utsidan. Vi fick också prata ihop oss om Marocko, diskutera måltider och utrustning. Dessutom tog vi inte bara gröna, utan röda kort.
Till topps! /Joel
Ögonoperation
Jag har faktiskt umgåtts med tanken på att operera mina ögon. Det finns flera anledningar till att genomgå operationen. Dels för att glasögonen är i vägen när jag tränar, dels för att de är till besvär när jag befinner mig på mina alpina turer. Först och främst är det av praktiska skäl, men givetvis finns där en estetisk bieffekt. Jag har gjort lite efterforskning på olika metoder, och den som jag preliminärt har fastnat för är ICL (Intraocular Contact Lens). Det innebär att man för in en kontgjord lins framför den vanliga linsen. Fördelen med denna operation är att den, i princip, är reversibel. Skulle något gå fel kan man bara plocka ut den extrainsatta linsen och återgå till glasögon. Detta tilltalar mig, även om andra laserbehandlingar sägs vara säkra, så har man hört talas om komplikationer som ljuskänslighet osv. Att bli ljuskänslig är inget alternativ om man har alpinism som hobby.
Operationen kostar givetvis en del, men jag börjar mer och mer luta åt att det är värt det.
Till topps! /Joel
Bildspel från isgruvan
Ett bildspel som Anders satt ihop från gårdagens klättertur.
Till topps! /Joel
En guldgruva
för klättrare, vilket innebär att den är full med is. Ibland är det bra att bo i bergslagen för idag var jag, Anders och Jörgen iväg och klättrade is i en gammal gruva. Det är en otroligt häftig, men samtidigt skrämmande, miljö. Vanligtvis brukar man ju isklättra på berg med öppna vidder omkring sig, och inte som idag, mörka, bottenlösa schakt. Vi sökte efter en speciell öppning, men vi kom först till grannschaktet där det bitvis var så lågt i tak att vi firade ned oss på alla fyra. Inget som rekommenderas för klaustrofober. Väl uppe hittade vi öppningen som vi sökte. Nere i gruvan fanns flera riktigt fina isar. Av vad vi kunde höra så sträckte sig isfallet, minst ett par hundra meter, ned i underjorden. 
Eftersom det var en rekordtidig premiär för oss, så körde vi topprep. Första vändan gick riktigt bra för mig, jag hade kontroll och flyt. Dock blev jag helt utpumpad i underarmarna. Det ställde till väldiga problem för mig senare. Jag förstod i efterhand att min fysiska status sannolikt var dålig pga. att jag känt mig utarbetad under veckan, sovit dåligt samt haft en dålig uppladdning inför dagen genom för lite sömn plus att jag drack alldeles för lite. Det var inte bara vanlig "pump" i armarna, utan nästan lite kramp = vätskebrist. Hur som helst kan jag summera dagen som en av mina mer minnesvärda isklätterdagar. Det var riktigt, riktigt häftigt. Nu är jag ordentligt mosig i huvudet, vilket förklaras av tidig morgon, häftig upplevelse/klättring, 38 mil bilkörning, så god natt kamrater!
Till topps! /Joel
Cavit
Jag har tidigare skrivit om vikten av att kolla sina tänder innan man åker på längre expeditioner. Bland det sista man vill vara med om är att tänderna börjar krångla när man är uppe på ett berg, långt från civilisationen. Det är inte alla som likt Janne Corax får för sig att dra ut tänderna själv. Du kan läsa om det i denna artikel. Eftersom jag har några olika typer av lagningar bl.a. en krona och en brygga, så finns det alltid risk att dessa kan lossna. Av denna anledning kommer Cavit alltid att ingå i min medicinutrustning. Cavit är tandcement som kan användas för provisorisk fyllning av hål eller att fästa kronor som lossnat.
En annan positiv sak med Cavit är att man inte behöver ha med sig så mycket. En tub väger inte mer än 8 gram. Helt överkomligt.
Till topps! /Joel
Bokinköp
Under helgen köpte jag ett par klätterböcker på utförsäljning. Den ena är Martin Letzter och Olof Sundströms Ad hoc Rocks (Prisma 2008). Den andra är Klättrarens själ av Per Calleberg och Fredrik Schlyter (ICA 2005). Båda böckerna har ju några år på nacken, och det är väl därför de var på utförsäljning. När det gäller Ad Hoc Rocks beskriver den hur författarna besteg Seven Summits på skidor. Det är fascinerande att läsa om hur de genomförde alla bestigningarna. Det är lite som de skriver i förordet, projektet lyckades pga. obefintlig respekt för regler, förordningar och konventioner. Genomgående har de en väldigt lättsam ton i boken. Martin och Olof framstår som ganska sorglösa killar. Klättrarens själ försöker mer förklara varför man klättrar. Utöver en del djupsinniga reflektioner är boken fylld med fina bilder. Faktiskt en bok att sätta i händerna på alla dem som undrar vad klättring ska vara bra för.
Till topps! /Joel
Njupeskär
Njupeskär i vinterskrud 2007. Höll dock inte på med isklättring vid tillfället.
Eftersom jag har planer på att åka till Pamir och göra förstabestigningar nu till sommaren, så måste jag arbeta med min tekniska klättring. Grejen med förstabestigningar är att man faktiskt inte vet vilka hinder/problem man kommer att ställas inför, och därför blir tekniska klätterfärdigheter centrala. Jag hann tyvärr inte klättra så mycket på klippa som jag önskade eftersom jag tillbringade mestadelen av sommaren i Pamir. Däremot tänker jag passa på och klättra desto mer is denna vinter. Jag har som målsättning sagt att jag ska klättra Njupeskär i år. Graderingen är inte så farlig, runt WI4. Dock ska det bli lite klättring i både Trängslet och Rjukan innan det bär av mot Sveriges högsta fria isfall. Klättersäsongen är mellan 1/12 till 1/4, så mars känns som en ganska lämplig tid. Isen har vuxit till sig ordentligt och dagarna har blivit lite längre.Till topps! /Joel
Fulufjäll
Idag har jag ägnat kvällen åt att förbereda mig inför helgens fjälltur. Jag och Kristina ska faktiskt åka iväg till Fulufjäll. För Kristinas del blir det första fjällturen någonsin, medan jag ser fram emot att få se Njupeskär sommartid. I stort ser upplägget ut som följer: imorgon åker vi till Mörkret för att därifrån gå in till Njupeskär. Målet för dagen är Rörsjöstugan. På lördag ska vi vandra ned till Tangsjöstugan för att övernatta där. På söndag tar vi oss tillbaka till Mörkret för att sedan köra hem till Falun.
Det ska bli riktigt skönt med en fjälltur, såhär i inledningen av hösten. Det har varit mycket på jobbet, men jag har inte känt att den stundande fjällturen har varit en belastning. Faktiskt tvärtom. Trots att jag vet att jag kommer att vara trött på söndag kväll, så är det en annan sorts trötthet. Jag vet att en fjälltur är det perfekta sättet att koppla bort jobbet och vardagsbekymmer.
Bilden är från när jag var i Fulufjäll vintern 2007.
Till topps! /Joel
Att blogga eller inte blogga
Ja, det är frågan. Jag har på senare tid börjat fundera på funktionen med att blogga. I början skrev jag mest för min egen skull som en form av dagbok/loggbok. Jag noterade min utveckling och mina framsteg. Allteftersom jag har planerat, förberett, genomfört och utvärderat en rad turer, så har blogget fungerat som en källa med råd och tips för andra friluftsintresserade. Bloggen har också varit en kanal för nära och kära att kunna hålla koll på vad som händer. Min tanke har varit att de, genom att vara uppdaterade, skulle kunna vara lite lugnare. Kanske har jag tänkt fel. Kanske är det så att "det man inte vet har man inte ont av". Jag ska ta mig en ordentlig funderare. Kanske blir det så att jag pausar/lägger ned bloggen. För jag måste nog fråga mig: för vems skull är det jag skriver?Till topps! /Joel
Klättersäsong
Njupeskär i vinterskrud
Klippklättersäsongen börjar gå mot sitt slut. Tyvärr har jag inte alls kunnat/hunnit klättra så mycket som jag skulle önska. Dels beror det på att jag varit borta hela sommaren, dels på att jag har ett jobb att sköta. Dock har jag hunnit ut ett par gånger sedan jag kommit hem. Mest har det blivit topprep, men är vädret bra till helgen som kommer ska det bli lite mer klippklättring. Det behövs verkligen, så medioker som jag är på det.
Oktober, november är ganska tråkiga månader, och då inte bara för klättringen. Det är för kallt och blött för klippa, men för tidigt för is. Helt enkelt blir det inomhusklättring som substitut. Sedan när vintern kommer, så har jag tänkt klättra en hel del is. Trängslet, Rjukan, Funäsdalen och om det vill sig Njupeskär. Med tanke på våra funderingar att åka till Pamir för att göra förstabestigningar, så behöver jag köra mycket teknisk klättring. För på okända toppar vet man aldrig vad som väntar en :)
Till topps! /Joel
Förstabestigningar
En tanke var att vi skulle ordna fram hästar och åsnor för transport. Vi skulle kunna följa någon dalgång till ett annars svårtillgängligt område, slå läger och därifrån klippa ett antal +5000-toppar. Det skulle verkligen vara hur kul som helst. Det är när man planerar saker som dessa som man är tacksam för att föräldrarna tvingade en att gå på ridskola när man var liten :)
Till topps! /Joel
Svamptjuvar!
Av värsta sorten! Eftersom det inte blev någon klippklättring, så tänkte jag ta och bege mig ut i skogen och vittja mitt kantarellställe. Men som många gånger förr visade det sig att någon annan har hunnit före. Där kommer man och är riktigt taggad för storskörd, men hittar bara resterna av avsnoppade svampfötter. Det borde vara olagligt att stjäla andras svamp ;) Nåja, jag kan trösta mig med att förra helgen blev skörden uppåt 15 liter. Idag däremot fick jag nöja mig med lite vårtig röksvamp som jag stekte upp. Helt okej, och jag fick mig en skogspromenad också.Till topps! /Joel
Plastic is fantastic
Efter att ha haft problem med att hitta bankomater som tar MasterCard i både Tanzania och Kirgizistan, så har jag nu garderat mig genom att skaffa mig ett VISA-kort. Senast fick jag springa runt hela Bishkek innan jag hittade ett ställe där jag kunde få ut pengar. Jag har faktiskt gått omkring i tron att MasterCard är gångbart överallt där det finns ett utvecklat bank- och transaktionsväsende, men jag har lärt mig min läxa nu. Nästa gång jag reser utomlands ska jag ha med mig två kort.
Fast jag undrar om det finns några uttagsautomater på Antarktis. Lugn, lugn mamma, jag bara skämtar.
...eller gör jag?
Till topps! /Joel
Erfarenheter
Jag har precis kommit hem efter en tredagarstur till Idre. Det var en vandring med ett gäng glada ungdomar, vilka har ganska begränsad fjällvana sedan tidigare. Som vanligt får man hjälpa till med saker som hur man packar en ryggsäck. Ett vanligt misstag är att de packar "utåt", dvs. de fäster saker på ryggsäckens framsida, med resultatet att den blir baktung. Att de gör andra liknande misstag är inte så konstigt, det handlar ju om erfarenhet. 
Däremot är det intressant att notera hur, speciellt killarna, har svårt att förstå detta med att hushålla med sina krafter. Trots att jag förklarar vikten av att hålla ett jämnt och bra tempo, så vill de rusa iväg i början. De känner sig starka och upplever att det går lätt. Givetvis kommer det furiösa tempot att straffa sig. Man försöker förklara att det inte är hur stark man är första timmen, utan den sista (av sex-sju) som är avgörande, men det går som inte fram. Nåja, man låter dem göra sitt misstag. Och mycket riktigt slutar det med att tjejerna som håller ett lugnare tempo orkar hela vägen, medan killarna som kroknat kommer insläntrandes till lägret mycket senare. 
Okej, ett misstag som vi alla har gjort. Det riktigt intressanta kommer dagen därpå, då vissa av killarna gör om precis samma misstag. De sätter av i ett megatempo, men med samma resultat som under föregående dag. De hade inte lärt sig någonting. Det är inte heller lika lätt att förklara det som bristande erfarenhet. Nu undrar jag om detta är typiskt manligt eller typiskt ungdomligt, kanske t.o.m. typiskt för unga män?Till topps! /Joel
6:e augusti 2011
Idagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidagidag kommer Joel hem!
(Och på bilden - en lyxchokladshake från Max.)
Mot nya höjder!/Kristina
Vetoberg och förhandlingsberg
Jag vet lite grann om vad de håller på med därborta i fjärran Centralasien, eftersom jag pratat med Joel på telefon några gånger den här veckan. Bland annat har de minsann varit på kirgizisk klubb och roat sig fram till kl 06 på morgonen. Ni som känner Joel lite närmare vet att det är en oerhörd prestation av den mannen att vara vaken längre än till midnatt, så det måste verkligen ha varit en speciell upplevelse! :) De har börjat packa för hemfärd. De har det riktigt varmt. De är tyvärr fortfarande inte helt friska. Som den lojala medbloggare jag är, har jag skaffat mig en egen magkatarr som ligger fullt i klass med bergsbestigarmagsjuka, för att få ännu mer insikt i det hårda livet på väg mot toppen...
Vad jag inte riktigt vet är vad Joel och sällskapet planerar härnäst. För ganska säkert (tror jag) har de börjar spåna kring världens toppar och hur man skulle kunna göra, och med vem, och när. Därför tänkte jag förklara det intrikata systemet med bergsförhandlingar.
Det finns alltså vetoberg. Jag har lyckats tillskansa mig K2 och Annapurna. Absolut inte! Kanske måste jag lägga till något mer på listan, vi får se. Det finns också berg som inte kräver någon förhandling. Det är berg som inte tar mer än tio dagar, ungefär, som ligger inom rimligt avstånd och som inte har någon speciell inbyggd farlighet (Eigers nordvägg - nära, full mobiltäckning, tar kort tid - men enligt min snabba bedömning alldeles för farligt!). Det är helt lugnt med ett Matterhorn, till exempel.
Alla andra berg är förhandlingsberg. Det är ganska många som faller inom den kategorin. Joel presenterar sin tanke, jag säger nej, och sen kör vi! Ungefär så, i alla fall.
Jag har inte tipsat Svenska akademien om dessa nya användbara ord än, men nästa gång de ger ut sin ordlista tycker jag nog att de ska med, som de vedertagna begrepp de är.
Mot nya höjder!/Kristina
Bättre sms
För en liten stund sen fick jag ett sådant där sms som jag trivs bättre med; de är i baslägret, de har ätit mat, de väntar på bussen till Osj. Ett tag trodde jag att Osj var en förkortning, men nu har jag lärt mig att det är Kirgizistans näst största stad, med ungefär 240 000 invånare, känd sedan 700-talet och med textil som främsta industri. Det låter som civilisation. Jag tror till och med att Axel, Elin, Benny, Isak och Joel kommer att sova inomhus i sängar inatt! De är lite besvikna förstås, men ett berg som Pik Lenin kan man inte bestämma över. Från den här horisonten känns det riktigt bra att de var kloka nog att gå ner.
Kanske kommer Joel att hitta ett Internetcafé under dagarna i Osj, och då kommer han dels att läsa ikapp bloggen, för att ta reda på vad det egentligen är han haft för sig de senaste två veckorna, dels förhoppningsvis skriva ett eget inlägg.
Nu blir det några dagars vila. Nästa bergsäventyr börjar framåt fredag. Tills vidare är det vanliga Kirgizistan-äventyr som gäller. Inte så illa det heller! :)
Mot nya höjder!/Kristina
Ett P.S. till Elins mamma - det var jättetrevligt att höra av dig. Jag uppskattar mycket att du ringde!
I uppförsbacken
Det är ingen hemlighet att det är kluvna känslor för mig, det här med extremt höga höjder och långa resor med magsjukor i forna Sovjetrepubliker. Och hur hanterar Joel det, kan man då fråga sig. Ja, jag tyckte nog att han gick aningen för långt när han gav sig på det här ulliga och gulliga fåret på den engelska landsbygden, bara för att jag skulle få positiva associationer förknippade med något så o-gulligt som K2. ;)
Mot nya höjder!/Kristina
