Utebloggen

Eller ska jag säga kanonhelg. Det var jag och några kollegor som bestämde oss för att åka till en av deltagarnas stuga över helgen. Dels ville vi paddla lite kanot, dels ville vi ha lite trevlig samvaro.

Kanotturen var ca. 12 km lång. Ån var bitvis lugn och fin, bitvis ström och stenig. En del passager var alltså ganska brusande, "forslika". För egen del såg jag utflykten mest som en rekreation, och inte som ett äventyr. Jag hade absolut inga ambitioner att utmana ödet. Dock ville ödet annat med mig. I början var det ganska fin paddling. Vi hade två kanoter på fem personer, så en kanot gick ganska djupt. Tyvärr var det riktigt stenigt på sina håll, med resultat att man ofta körde in i stenar som bara var 10-15cm under ytan.

Eftersom det ännu pågår snösmältning, så var det också ganska forslikt på sina håll. De värsta passagerna drog vi kanoterna via lina. Dock ville Pontus, Dan och Åke turas om att paddla några forsar. En av forsarna var riktigt häftig, men det gick bra. Detta medförde att en lättare hybris infann sig. När vi hade paddlat i dryga sex timmar, och började längta till stugan, så närmade vi oss ett forsande ställe. Vi funderade på om vi skulle paddla eller dra kanoterna. Vi visste inte hur ån såg ut längre fram, eftersom den försvann bakom en krök. Lite av lättja bestämde vi oss för att paddla på. Det skulle vi inte ha gjort. Ganska snart fastnade jag och Pontus på en sten och innan vi visste ordet av, så välte vi. Det inte så mycket bättre för Dan och Åke som kom efter oss. Deras kanot tippade så pass att Åke trillade ut.

Vi tog oss i land, och som tur var var vattnet inte alls kallt. Pontus försökte paddla själv, medan jag tog packningen och började gå. Dock kom han inte långt, utan återigen välte kanoten. Denna gång fastnade den mitt i strömmen, medan vi stod och tittade på den som fån. I ett försök att komma ut till den gick Pontus ut, men vattnet höll nästan på att dra med honom, så vi fick snällt vänta på att Åke skulle komma med en längre lina. Så med en lina i Åkes trygga händer kunde nu Pontus ta sig ut till kanoten.

Resterande del av turen var det ödmjukhet som gällde. Inga fler chanstagningar, utan när det blev lite för häftigt drog vi kanoterna. De hemmagjorda hamburgarna som vi åt den kvällen var några av de bästa vi någonsin ätit.



Till topps! /Joel