Med siktet inställt
Igår kväll, vid 21-tiden.
Imorse, kl 03.27. Tåget gick tio minuter senare.
Just nu. Det står "Departure date", men det är egentligen "Arrival date". Beräknas landa kl 05, lokal tid (kl 01 svensk tid). En nätt liten tripp på 21,5 timmar.
Moy nya höjder! /Kristina
Dopning
Inom höghöjdsklättring pratas det ofta hur "ren" en stil är. Ju fler hjälpmedel man tar till, desto större blir avståndet till en ren bestigning. Ett hjälpmedel som ofta diskuteras är syrgas. Vissa hävdar att det ska betraktas som dopning, då det är ett prestationshöjande hjälpmedel. Själv är jag inte beredd att gå så långt som att kalla det för dopning, men de som bestiger berg utan syrgas har definitivt gjort en mycket större prestation. När jag var på Denali hade vi ungefär samma upplägg som en kommersiell grupp. I den gruppen fanns en del personer som var äldre 55+, inte särskilt vältränade och med mindre erfarenhet än vi. Dock förundrades jag över hur de kunde hålla så högt tempo, både när det gällde stegfrekvens och generellt avancemang. Det var faktiskt först senare som jag förstod att de hade ätit diamox på vägen upp.
I min värld är det en form av dopning att äta diamox. Nu påpekar vän av ordning att jag brukar ha med mig diamox när jag klättrar. Det stämmer, men skillnaden består i att jag ser det som ett läkemedel. Jag kan ta det om jag misstänker höghöjdssjuka eller ödem. Alltså, det finns en skillnad i om man har med sig diamox i medicinskt eller prestationshöjande syfte. Var går då gränsen? Det är ganska enkelt. Om du tar diamox och går nedåt, är det i ett medicinskt syfte. Går du uppåt efter att ha tagit diamox är det att räkna som prestationshöjande, och därigenom dopning. Jag kan också berätta att jag aldrig har ätit diamox, och förhoppningsvis ska jag kunna undvika det även fortsättningsvis.
Till topps! /Joel
Radio Dalarna
Tänkte bara länka till en intervju som Radio Dalarna gjorde med mig förra veckan.
Radiointervjun
Till topps! /Joel
Radiointervjun
Till topps! /Joel
Hemsida
Till topps! /Joel
Sponsring
Just nu är jag inbegripen i en diskussion kring sponsring på Utsidan. Det är uppenbart att många känner sig rejält provocerade av min hållning. Detta trots att jag inte har något emot att andra är sponsrade. Alltså, genuint inte. Varför blir folk då upprörda? Kanske för att jag hävdar att det är en större utmaning att genomföra en expedition för en osponsrad jämfört med den som är sponsrad. Kanske för att jag hävdar att spons är en form av hjälp, på samma sätt som t.ex. fasta rep är det. Kanske för att en sponsrad expedition inte kan hävda samma grad av självständighet som en osponsrad. Det är klart att i äventyrsvärlden där man mäter graden av utmaning i form av hur mycket hjälp respektive hur självständig man är, så blir denna inställning provocerande. Min blotta närvaro verkar trigga någon form av komplex. Kanske är det lite som Eleanor Roosevelt sa: No one can make you feel inferior without your consent.
Till topps! /Joel
Pompe igen
Jaha, nu är diskussionen kring Annelie Pompe igång igen på Utsidan. För er som inte vet vad det handlar om, så åker hon i dagarna till Everest för att som första svenska kvinna försöka bestiga det utan syrgas. Det är ett led i att bli den som har varit högst och lägst (fridykning) utan extrasyre. Många är de som misstror hennes förestående expedition. Dels för att hon har hjälp av sherpas, dels för att hon har tillgång till syrgas (även om tanken är att inte behöva använda det).
I normala fall skulle inte ett sådant bestigningsförsök väcka så mycket reaktioner, men till saken hör att hon tappade väldigt mycket i trovärdighet i och med att hon hävdade att hon gjorde en lyckad bestigning av Shishapangma. Dock visade det sig att hon inte alls varit upp på någon av topparna (ja, det finns några olika). Väl konfronterad med detta begick hon ett taktiskt misstag. Istället för att göra en pudel, så intog hon försvarsställning och blev stundtals otrevlig. Tyvärr kastar denna händelse en skugga över hennes nuvarande försök att bestiga Everest. Själv är jag av den åsikten att hon gjorde en rad fel i fråga om Shishapangma, men ingen är ju ofelbar. Nu får hon en chans att visa vad hon verkligen går för, och jag hoppas att hon tar den.
Till topps! /Joel
Video Rjukan
En liten video från när jag och Jöer var och klättrade i Rjukan. Videon visar bl.a. när vi firar 50m nedför Vemørksbron samt när vi klättrar Vemørksbrufoss Öst WI4 och Tjønnstadbergfossen WI4.
Till topps! /Joel
Till topps! /Joel
Klättring i Rjukan
Under helgen som gick var jag och klättrade i Rjukan för första gången. Jag kan inte annat än konstatera att det verkligen är ett isklätterparadis. Dels finns det ofantligt många (140) isar i området, dels är de så lättillgängliga, t.ex. fanns det en bilparkering 10 meter från den bro som tog oss till två 50-metersisar. Jag vill passa på att tipsa om en enkel men bra förare som finns på nätet (förare). Jag videofilmade också lite grann, så tanken är att jag ska lägga upp en snutt framöver.
Eftersom jag och Jöer hade kört från Falun på torsdagen kunde vi klättra hela fredag och lördag. På fredagsmorgonen började vi med att fira oss ned, 50 meter fritt, via Vemorkbron. Väl nere är man direkt vid insteget av två fina isar. Vi värmde upp genom att ge oss på Vemorkbrufoss Öst WI4, 2 pitchar. Det var en riktigt fin klättring. Efter lunch firade vi oss ned igen för att sedan klättra Dauterium WI3 och Nedre Svinfoss WI3. 
Nöjda för dagen, så slog vi upp tältet intill bron för att snabbt kunna fortsätta klättra nästa dag. Vi inledde lördagens klättring med att fira oss ned till Vemorkbrufoss Väst WI5. Dock var isen ganska spröd, så den sprack ganska mycket när man högg med yxorna. Detta plus att det skulle ha varit min första WI5:a som jag ledade, gjorde att jag valde att avstå. Istället åkte vi ned till centrum av byn för att därifrån ge oss på Tjønnstadbergfossen WI4. Ett mycket vackert isfall som är på 3-4 pitchar. Eftersom solen kommer åt fallet blir isen ganska porös. Väl nere igen kunde vi konstatera att vi var nöjda med helgen och satte oss i bilen för hemfärd.Till topps! /Joel
Fjällsemester
Jag har precis kommit hem efter fem dagar i fjällen, Tänndalen. Nu kanske du undrar vilka toppar jag besteg, vilka isar jag klättrade eller mellan vilka stationer jag skidade med pulka. Tyvärr kan jag inte presentera några toppar, isar eller stationer. Faktiskt var det en ganska "vanlig" fjälltur. Anvi med familj hade hyrt en finfin stuga (bastu, diskmaskin, induktionshäll, öppen spis osv.), vilken jag + Krha och barn delade. Dagarna fylldes med slalomåkning, skidturer, myskoxbeskådning och skotertur. Det sistnämnda var det mest uppskattade.
Nåja, för att balansera veckan ska jag åka till Rjukan imorgon och klättra isar i världsklass. Det blir lite mera back to basic, med övernattning i ett trångt alpinisttält och matlagning på primuskök. Den frystorkade maten, däremot, lämnar vi hemma.
Till topps! /Joel
Rjukan
Detta tungvrickarställe ligger i Telemarks fylke, Norge. Kanske är stället bekant via historielektionerna, för det var här som tyskarna tillverkade tungt vatten till sitt atomvapenprogram. Ett projekt som ständigt saboterades av motståndsrörelsen. Nu ska jag inte dit för att göra en historisk utflykt (men gör det gärna om tid medges), utan Rjukan är också känt som världens isklättrarmecka. Det är hit som isklättrare vallfärdar för att få klättra isar i absolut toppklass. Min förhoppning är faktiskt att jag ska kunna åka dit under vecka 9. Nu blir det inte hela veckan eftersom jag också ska vara i Funäsdalen. Då blir det mest barn- och familjeaktiviteter, men lite isklättring blir det nog också.
Fasen vad gött med så mycket isklättring att se fram emot! :)
Till topps! /Joel
Bara helvete?
Jag har precis läst Bengt Fredriksons Mount Everest: mellan himmel och helvete. Boken är upplagd så att man får göra nedslag genom Everestbestigningens historia. Allt från de första trevande försöken till dagens mer kommersialiserade bestigningar. Det är förvisso en intressant läsning, och dessutom är boken skriven för att vara lättläst. Kanske med tanke på målgruppen, alpinister som vistats för mycket på hög höjd ;). Nåja, det jag i alla fall kunde konstatera var att boken fokuserar väldigt mycket på olyckor och tragedier. Lite symptomatiskt är att författaren själv inte har någon egen erfarenhet av Everest, utan har mest sammanställt andras redogörelser. Det är dock synd att boken mest visar på det farliga och negativa. Jag förstår att det är det som säljer, vilket bergsbestigarskrået är väl medeten om. Faktiskt slog det mig att någon borde publicera en bok som försöker visa på alla positiva sidor av alpinism. En bok som inte frossar i olyckor, dödsfall eller umbäranden. En bok som förklarar för den oinvigde varför vi faktiskt håller på med bergsbestigning (som alla vet är farligt via alla andra böcker i ämnet). Jag vet att jag i alla fall skulle vilja läsa denna bok.
Till topps! /Joel
Ett liv i glömska
Hm, vad var det jag skulle skriva om nu igen? Faktum är att jag har blivit väldigt glömsk på senare tid. Inte sällan sitter jag framför På spåret och rådbråkar min hjärna. Jag vet att jag kan svaret, men jag kan bara inte få fram det. Det är som om hjärnsignalerna rör sig i sirap. Om jag har tur hinner jag hitta det rätta svaret innan programledarna avslöjar det. Det är lite frustrerande, speciellt när jag minns att jag en gång i tiden var ganska kvick i tanken. Jag har skyllt min glömska på ålder, kost, stress och för lite sömn. Men trots omega-3, avslappningsövningar och mycket sömn har inte minnet blivit nämnvärt bättre. Det har faktiskt fått mig att tänka på om det finns en koppling till mina höghöjdsvistelser. Jag har skrivit om... (och nu minns jag inte riktigt vad jag skulle skriva) ...vilka effekter hög höjd har på hjärnan i ett annat inlägg (men jag kom på det igen). Nåja, jag börjar faktiskt seriöst bli lite orolig för mitt dåliga minne, men jag hoppas att det inte har med höghöjdsvistelserna att göra.
Till topps! /Joel
Isklättring
Jag är en relativ nybörjare på att klättra is, men jag kan dock konstatera att det är otroligt roligt - och skrämmande. När man ändå pratar om isklättring, så går det inte att undvika att prata om pump (mjölksyra i underarmarna). Har man inte isklättrat har man aldrig upplevt riktig pump. Vanligtvis när man är tränar och blir trött kan man sluta när det gör för ont, men när man isklättrar så kan man bara välja mellan att hålla i yxan, trots utmattningen, eller att ta ett fall. När det är fem meter ned till den senaste (tveksamma) säkringen, så håller man i för glatta livet.
Nåja, det finns andra aspekter på isklättring som är mer tilltalande, t.ex. att det är en mycket jämlik klätterform. Det speciellt påtagligt när jag klättrar klippa med någon av mina längre kamrater. De kan med hjälp av sin räckvidd ta sig förbi vissa krux ganska enkelt. Krux som jag måste kämpa och slita med. Men på is finns greppen överallt. Längd och räckvidd har inte samma betydelse då. Det är nästan så att längden ligger en lite i fatet, då det också innebär att man väger mer. Och då är vi tillbaka till det där med pump. :)
Till topps! /Joel
Trängslet
Idag var jag och klättrade i Trängslet, Älvdalen för första gången. Trots att det är nära till mig, så har jag inte kommit mig för att åka dit tidigare. Dock valde Jöer och jag en perfekt debutdag, då det var -5 och sol. Vi åkte från Falun 07.00 och drygt två timmar senare var vi framme. Det fina med Trängslet är att isarna finns i anslutning till vägen. Vi började med att klättra Stora isen, ett 60m isfall, multipitch och 1:e man. Därefter kommer man upp i den s.k. spillrännan, och där finns det ett antal mindre isar att välja på. Vi klättrade två leder Skivan och Solo. Den senare topprepade vi några gånger+ att jag också ledade den en gång. Vi kände oss ganska nöjda och gick till bilen för att äta lunch. Därefter gick vi ned till en is som heter Brudslöjan, vilken jag också fick leda. Summa summarum, jag är mycket nöjd med min dag. Jag fick klättra i mer än fem timmar på fyra olika isar, vilka jag ledade, inklusive multipitch.
Till topps! /Joel
Gästbloggare
Jepp, som rubriken avslöjar, så har jag bjudit in en rad olika personer att gästblogga här. Min tanke och förhoppning är att kunna få in lite skilda perspektiv på detta med alpinism. Om det går som det är tänkt kommer jag att kunna publicera ett gästinlägg varje vecka. Än så länge har jag bara fått in ett bidrag, vilket publiceras nästa vecka. Dock vet jag att ytterligare några är på väg. Utan att lova något, så är mina förhoppningar att kunna presentera inlägg som behandlar genusaspekter, att klättra för första gången, klätterstilar, klättra med begränsad budget, att klättra med barn och anhörigperspektivet.Till topps! /Joel
Tältnätter 2010
Då var det dags att summera antalet tältnätter det gågna året. Ifjol kom jag upp i imponerande 36 nätter. Nu ska man inte ta detta alltför seriöst, men lite visar det ju hur pass aktivt friluftsliv man har haft. Detta år kom jag upp i väl godkända 33 nätter. I huvudsak från mina vistelser i Alaska och Alperna. Jag kan åtmistone konstatera att 2011 har börjat starkt med tre tältnätter.
Till topps! /Joel
Rapporter från ett alpinisttält
Han är rolig, Joel. Vissa delar av hans sms är till mig, och vissa är inte det. Jag tror att de underförstått är till för den här sidan. Att skriva sånt som "Green Gully 5 IV" till mig, är liksom inte riktigt hans vanliga stil. Mer till er än till mig - varsågoda! :) Lyckad klättring var det, i alla fall. Idag är det dåligt klättringsväder, men Joel är mycket sugen på en tur till toppen ändå. Iain är inte riktigt lika laddad. Kanske blir det en solotur. Jag röstar i så fall på att han tar autostradan, den där som de gamla mostrarna stapplar sig upp för. Även om de kanske inte gör det just när snön vräker ner.
Mot nya höjder!
/Kristina
The wow-factor
Haggis, säckpipor, kiltar, whisky, Robert Burns, slott och sjöodjur. Och möjligen golf. Men inte så imponerande berg, va?
Jag har fått svara ett antal gånger på vad vi ska göra över nyår, Joel och jag, och...ja, vi skulle ju göra ganska olika saker. Det är då jag har märkt det: Skotska berg saknar "wow-faktor". I alla fall bland oss skapligt normala människor. Det har varit många frågande blickar. Alla känner någon gammal moster som stapplat sig upp på Ben Nevis. (1 344 m högt) Inte så imponerande. Joel har bestämt legat av sig rätt rejält det senaste halvåret. Stackarn har fått dra ner på ambitionerna. Antagligen Kristinas goda inflytande/fel... ;)
Jag har ibland försökt förtydliga, men det ger ingen ökad wow-faktor att det handlar om klassiska isleder. Det hjälps inte, det är ju inte direkt något högt berg. Vill man ha wow-effekten får man slänga in något annat, Himalaya i sommar, till exempel. Av någon anledning har just jag lätt för att avstå från det.
I alla fall, Joel tillbringade nyårsnatten, trött och småvilse, i mörkret, i ett alpinisttält tillsammans med Iain. "Ett bra sätt att fira", tyckte han. Igår klättrade de "fina leder" och idag var det dags för någon klassiker. Han verkar glad. Hans yxor är kanske till och med så bra som han föreställde sig dem? Huvudsaken det. Det viktigaste är ändå ens egen upplevelse. Wow-faktor eller inte.
Mot nya höjder, år 2011!
/Kristina
Jag har fått svara ett antal gånger på vad vi ska göra över nyår, Joel och jag, och...ja, vi skulle ju göra ganska olika saker. Det är då jag har märkt det: Skotska berg saknar "wow-faktor". I alla fall bland oss skapligt normala människor. Det har varit många frågande blickar. Alla känner någon gammal moster som stapplat sig upp på Ben Nevis. (1 344 m högt) Inte så imponerande. Joel har bestämt legat av sig rätt rejält det senaste halvåret. Stackarn har fått dra ner på ambitionerna. Antagligen Kristinas goda inflytande/fel... ;)
Jag har ibland försökt förtydliga, men det ger ingen ökad wow-faktor att det handlar om klassiska isleder. Det hjälps inte, det är ju inte direkt något högt berg. Vill man ha wow-effekten får man slänga in något annat, Himalaya i sommar, till exempel. Av någon anledning har just jag lätt för att avstå från det.
I alla fall, Joel tillbringade nyårsnatten, trött och småvilse, i mörkret, i ett alpinisttält tillsammans med Iain. "Ett bra sätt att fira", tyckte han. Igår klättrade de "fina leder" och idag var det dags för någon klassiker. Han verkar glad. Hans yxor är kanske till och med så bra som han föreställde sig dem? Huvudsaken det. Det viktigaste är ändå ens egen upplevelse. Wow-faktor eller inte.
Mot nya höjder, år 2011!
/Kristina
Det går bra nu
Till topps! /Joel
Expressen
Jag har tidigare skrivit om Elin, alias Elbe, och att hon kommer att bli Sveriges nästa kvinnliga äventyrsnamn. Nu har Nya wärmlands tidning också gjort en uppföljande artikel till den de skrev inför Denali. Dessa artiklar i NWT har faktiskt gjort att Expressen uppmärksammat henne, och det innebär att Elin blir exponerad i nationell media. Jag kommer att länka till artikeln i Expressen när den väl har publicerats.
Till topps! /Joel
