Utebloggen

Inom höghöjdsklättring pratas det ofta hur "ren" en stil är. Ju fler hjälpmedel man tar till, desto större blir avståndet till en ren bestigning. Ett hjälpmedel som ofta diskuteras är syrgas. Vissa hävdar att det ska betraktas som dopning, då det är ett prestationshöjande hjälpmedel. Själv är jag inte beredd att gå så långt som att kalla det för dopning, men de som bestiger berg utan syrgas har definitivt gjort en mycket större prestation.

När jag var på Denali hade vi ungefär samma upplägg som en kommersiell grupp. I den gruppen fanns en del personer som var äldre 55+, inte särskilt vältränade och med mindre erfarenhet än vi. Dock förundrades jag över hur de kunde hålla så högt tempo, både när det gällde stegfrekvens och generellt avancemang. Det var faktiskt först senare som jag förstod att de hade ätit diamox på vägen upp. 

I min värld är det en form av dopning att äta diamox. Nu påpekar vän av ordning att jag brukar ha med mig diamox när jag klättrar. Det stämmer, men skillnaden består i att jag ser det som ett läkemedel. Jag kan ta det om jag misstänker höghöjdssjuka eller ödem. Alltså, det finns en skillnad i om man har med sig diamox i medicinskt eller prestationshöjande syfte. Var går då gränsen? Det är ganska enkelt. Om du tar diamox och går nedåt, är det i ett medicinskt syfte. Går du uppåt efter att ha tagit diamox är det att räkna som prestationshöjande, och därigenom dopning. Jag kan också berätta att jag aldrig har ätit diamox, och förhoppningsvis ska jag kunna undvika det även fortsättningsvis.

Till topps! /Joel