Träning v4
Helgen gick verkligen i isklättringens tecken. Dels var jag upp till Trängslet och klättrade en heldag, dels var jag ut igår, söndag på en premiärisklättertur för Johanna, 10 år. Jag kan bara konstatera att jag var totalt fysiskt och mentalt utpumpad efter lördagen. Faktum är att jag låg och sussade som ett barn halv tio på kvällen. Det verkar som om muskelutmattning och rädsla har den effekten på kroppen. ;)Cykel till jobbet (må-ti, to-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Isklättring i lördags (330 min)
Totalt 690 min
Till topps! /Joel
Trängslet
Idag var jag och klättrade i Trängslet, Älvdalen för första gången. Trots att det är nära till mig, så har jag inte kommit mig för att åka dit tidigare. Dock valde Jöer och jag en perfekt debutdag, då det var -5 och sol. Vi åkte från Falun 07.00 och drygt två timmar senare var vi framme. Det fina med Trängslet är att isarna finns i anslutning till vägen. Vi började med att klättra Stora isen, ett 60m isfall, multipitch och 1:e man. Därefter kommer man upp i den s.k. spillrännan, och där finns det ett antal mindre isar att välja på. Vi klättrade två leder Skivan och Solo. Den senare topprepade vi några gånger+ att jag också ledade den en gång. Vi kände oss ganska nöjda och gick till bilen för att äta lunch. Därefter gick vi ned till en is som heter Brudslöjan, vilken jag också fick leda. Summa summarum, jag är mycket nöjd med min dag. Jag fick klättra i mer än fem timmar på fyra olika isar, vilka jag ledade, inklusive multipitch.
Till topps! /Joel
Flyget är bokat
Idag bokade och betalade vi för flygbiljetterna till Pamir. Eftersom vi ska börja med Pik Lenina, så flyger vi från Stockholm till Bishkek, Kirgizistan måndag 4 juli. Vi avsätter ca. två veckor för transporter och bestigning av detta berg. Därefter tar vi oss till Dushanbe, Tadzjikistan. Vi kommer förmodligen att flyga helikopter därifrån in till Moskvina BC som är utgångspunkten för bestigningen av både Pik Kommunizma och Pik Korenevskij. Vi räknar med ungefär två veckor för dessa berg + några dagar transport hit och dit. När vi är klara tar vi helikoptern tillbaka till Dushanbe, varifrån vi också flyger hem till Stockholm fredag 5 augusti. Kostnaderna för flyget är inte så farligt. Stockholm-Bishkek (BMI British Midland International) gick på 2939kr, medan Dushanbe-Stockholm (Air Baltic) gick på 2311. Totalt 5250 och då ingår avbeställningsskydd. Jag tycker faktiskt att det inte är så mycket att orda om. Nåja, nu börjar det röra på sig!Till topps! /Joel
Gästbloggare Anders
Då var det dags att introducera det nya inslaget med gästbloggare. Först ut är Anders Villumsen som har skrivit boken Uteliv med barn. Det är mot denna bakgrund som Anders blivit inbjuden att skriva ett inlägg om en topptur som han gjorde med sin dotter Kristinn.
----------------------
En pappa-dotter-vandring till Städjan och Nipfjället
Friluftsliv är ett underbart sätt att umgås med sina barn och förbereda dem för vuxenlivet. Själv har jag varit ute så länge jag minns, så det var ganska naturligt att jag även tog ut mina egna barn. De har varit med på friluftsaktiviteter under alla årstider sedan de var nyfödda. Det kan kanske tyckas vågat, men så har vi människor levt under nästan hela vår tid på jorden. Nomadfolk finns fortfarande i jordens tuffaste miljöer och deras barn lever. Mina erfarenheter av uteliv med barn samlade jag i en bok med samma namn. Den hoppas jag skall inspirera flera att ta med barnen ut.
Här berättar jag om förra årets septembervandring till Städjan och Nipfjället med Kristinn (då nästan 12 år). Oftast är jag ute med båda barnen, men då blir det oftast på lillebrors premisser. Så nu var det dags att göra en tur bara jag och Kristinn. En utmaning på hennes nivå. Vi ordnade med vår packning och sedan bar det iväg mot Idre. Vi kom fram sent och övernattade i Nipstugan. Morgonen var mulen men med bra sikt. Dagens etapp skulle vara en bestigning av Städjan och att ta sig till Ulandsstugan. Kristinn bar sin egen packning, förutom maten. Syftet med en barntur är att lära barnen friluftsliv, inte bara att följa med. Därför fick hon uppgiften att navigera oss rätt. På vägen plockade vi säsongens sista blåbär och njöt av fjället. Vid Städjans fot tog vi en paus och fyllde energiförråden innan det bar av uppåt. Ungefär var hundrade meter uppåt branten fick vi ta en paus. Väl uppe på sadeln var det bara sista pushen kvar. Trött men glad firade Kristinn på toppen. En väl anpassad utmaning kräver ansträngning men klaras av. Det skapar ett bra självförtroende och verktyg att klara av motgångar i livet. Det är min erfarenhet att de barn som har aktiva intressen, som idrott, musik eller friluftsliv, oftast klarar av svårigheter i skolan lättare. De vet att man kan vinna i slutänden, om man jobbar för det.
På toppen åt vi lunch innan vi vände nedåt igen. En bit ner på branten höll vi höjd och drog vi bortåt Nipfjället. Nere på slätten är det svårt att bedöma avstånd och vägen känns lång. Det dröjde ett tag innan vi kom bort till sommarparkeringen, där bussturisterna går en sväng ut på fjället och bygger stenrösen in absurdum. Nu var Kristinn rejält trött, så jag fick bära hennes ryggsäck sista biten ner till Ulandsstugan. Med barn ute lägger man nivån så man själv har stor marginal. Det blev en rejäl dagsetapp på nästan två mil. Vi fick igång eld i kaminen så dagens svettiga kläder kunde torkas och åt en snabb middag. Sedan låg vi i sovsäckarna och pratade lite innan vi somnade. Bättre kontakt än såhär får man inte med sina stora barn.
Dag två gick vi tillbaka till bilen via Nipfjällets baksida, en tur på ca en mil. På etappens högsta punkt mötte vi en flock renar, mest tjurar. Det verkade vara brunsttid för flera tjurar hade fullt upp med att sätta rangordningen. Lunch intogs i Slagebäckskojan innan det bar av ner i skogen. Där mötte vi några danskar på tur. Sista biten gick brant upp över Nipfjällets södra sida. Det gick med lite choklad, uteförälderns bästa hjälpmedel. Framme vid bilen vilade vi lite innan vi vände näsan hemåt.
Någon gång i februari kommer jag att hålla ett föredrag, i Friluftsfrämjandets regi, om min bok och familjens fjällturer. Mer info kommer på min hemsida (se länk ovan).
Träning v3
En bra träningsvecka. Igår fick jag med mig lite oväntat sällskap till klätterisen. Mest handlade det om att få se vad allt snack handlar om. Sett från hur pass mycket isen yrde av allt svingade och tjongade, så verkade upplevelsen vara uppskattad. Dock visade det sig att isklättringen krävde sin tribut genom ett knäödem (avlägsen släkt till hjärn- och lungödem). Det blev till att åka till akuten för att tömma det på blod. Slutsats, isklättring är inte för alla. ;)Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Löpning i lördags (13km)
Inomhusklättring i tisdags (60 min)
Isklättring i söndags (90 min)
Totalt 610 min
Till topps! /Joel
Hybris
Det är snarare regel än undantag att man stöter på formuleringar i media likt: NN besegrade/övervann det eller det berget. Och varje gång jag ser det blir jag lika uppgiven och trött. Varifrån kommer denna konstiga uppfattning om att vi människor kan "besegra" ett berg? Jag önskar att jag kunde säga att det oftast är oinsatta journalister som formulerar sig så för att fånga läsare, men tyvärr är det lika utbrett bland bergsklättrare/bergsbestigare. Jag antar att det är kampen uppför berget som leder en till tanken att man kämpar mot berget, och att man i slutänden kan segra eller bli besegrad.
Själv passar jag mig väldigt noga för att uttrycka mig som om jag "besegrar" ett berg. Fattar ni hur otroligt absurd den tanken egentligen är? Att jag mäter mig med något som stått där i miljoner år innan Homo Sapiens Sapiens ens utvecklades, och som kommer att stå där miljoner år efter det att vår art upphört att existera. Från bergets perspektiv är vi ingenting, inte ens en myra i jämförelse. Men låt säga att berget skulle ha ett medvetande, och att det förstod att det "tävlade" mot människan. Det skulle sluta i att hela alpinistkåren skulle upphöra att existera, bra så där. Vår förintelse skulle nå bibliska proportioner.
Jag vet att jag på intet sätt kan mäta mig med berget och allt jag gör, gör jag på bergets villkor. Missförstå mig inte, det är inte så att jag tillskriver berget ett medvetande. Det kan inte bli förnärmat eller vredgat på oss människor. Lika lite som solen var vred på Ikaros. Människans hybris är inte bergets eller solens problem, utan helt och hållet vårt eget.
Till topps! /Joel
Gästbloggare
Jepp, som rubriken avslöjar, så har jag bjudit in en rad olika personer att gästblogga här. Min tanke och förhoppning är att kunna få in lite skilda perspektiv på detta med alpinism. Om det går som det är tänkt kommer jag att kunna publicera ett gästinlägg varje vecka. Än så länge har jag bara fått in ett bidrag, vilket publiceras nästa vecka. Dock vet jag att ytterligare några är på väg. Utan att lova något, så är mina förhoppningar att kunna presentera inlägg som behandlar genusaspekter, att klättra för första gången, klätterstilar, klättra med begränsad budget, att klättra med barn och anhörigperspektivet.Till topps! /Joel
Kompensation
Okej, med vetskapen om att jag kanske gör alla inom klättrarvärlden upprörda - men är det inte så att vi som sysslar med höghöjdsklättring kompenserar för någonting? Jag hävdar inte att jag på något vis utgör ett undantag. Många gånger när man läser om gjorda bestigningar verkar det alltid finnas ett behov av att förklara precis hur tufft och svårt det var. Sedan finns de som alltid försöker göra det ännu tuffare och svårare om det bara går. Det är nästan så att man önskar sig dåligt väder bara för att få göra det under de absolut tuffaste omständigheterna. Egentligen är detta inget unikt för klättrare, men uttrycken blir extra tydliga hos dem.Jag vet att jag själv bidrar till detta. Alltså är frågan, inte om, utan vad det är jag kompenserar för? ;)
Till topps! /Joel
Träning v2
Visst är det kul när man märker att man når resultat med sin träning. Det var precis det jag gjorde för några dagar sedan. Jag har haft som målsättning att bli så stark i fingrarna att jag kan göra pull ups på dörrkarmarna. I början kunde jag inte ens hålla mig hängande, men med tiden har jag kommit närmare och närmare. I veckan som gick fick jag för mig att testa då det var ett tag sedan senast. Till min förvåning klarade jag av att göra upprepade pull ups! Kanske tror du att jag tränat massor, vilket jag förvisso har, men faktiskt vilade jag mig lika mycket till resultat. Ett medvetet upplägg baserat på egna och andras erfarenheter.
Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Inomhusklättring i söndags (60 min)
Totalt 450 min
Till topps! /Joel
Klättra eller bestiga
Trots att Sverige inte är någon framstående höghöjdsnation finns det vårt språk möjligheter att göra en tydlig distinktion i typen av alpinism. I svenskan finns det ett ord för bergsklättring och ett för bergsbestigning. Dock är jag inte säker på att gemene man har reflekterat kring skillnaderna. Faktum är ju att man kan höra vad det är för typ av bergsaktiviteter. Att bestiga något kräver ingen klättring, utan det är ett s.k. vandringsberg. Hit räknas berg som Aconcagua och Kilimanjaro. Att bergsklättra innebär att det förekommer moment av klättring, men frågan är vad som räknas som klättring och hur långa partier det ska vara för att räknas som klättring. Att det räknas som klättring vid multipitch och man sätter is- eller klippsäkringar är väl ganska klart, men är scrambling att anse som klättring? Kan man hävda att man bergsklättrat om den del av berget som kräver klättring utgör en mycket liten del av totalen? För egen del tycker jag att bergsklättring kan man prata om när de klättertekniska delarna är centrala i förberedelserna + att det krävs specifik klätterutrustning. Det innebär att scrambling inte riktigt kvalificerar sig som klättring, utan i detta sammanhang ingår det i bergsbestigning.Scrambling är också ett begrepp som jag skulle vilja hitta ett svenskt ord för. På norska heter det tydligen klyvning, men det är inget jag förordar. Nåja, jag lär få anledning att återkomma till detta med att hitta lämpliga översättningar till ord som t.ex. bouldra och move. Ja, jag är en språknörd, men låt mig hållas, åtminstone här på min egen blogg ;)
Till topps! /Joel
WTF!!!
Till topps! /Joel
Thuraya
Thuraya är namnet på en satellittelefonoperatör/-tillverkare som har sin bas i Förenade Arabemiraten. I huvudsak har de inriktat sig på Mellanöstern och närliggande regioner. Thuraya har inte samma globala täckning som t.ex. Iridium eller Globalstar, men å andra sidan är den mycket billigare eftersom kostnaderna har hållts nere. Både Iridium och Globalstar har gått i konkurs tidigare pga. kostsamma investeringar i satelliter. En fördel med Thuraya är att man kan välja mellan att ha ett abonnemang eller ett kontantkort likt de man har i vanliga mobiltelefoner. Det kostar bara när man använder den till skillnad från de andra operatörerna som kräver abonnemang.
Jag hade Thurayatelefon med mig när åkte på en solotur i de svenska fjällen. Då hyrde jag den bara, men nu funderar jag faktiskt på att köpa mig en inför Pamir. Självklart är det med tanke på nära och kära. Med en satellittelefon kan jag ringa, sända nödsignal och sms:a. Telefonen är inte så mycket större än en vanlig mobiltelefon, så den är ganska lätt och behändig. Förhoppningsvis ska jag få tag på en telefon till ett överkomligt pris.
Till topps! /Joel
Träning v1
Jaha, med tanke på att jag ska bli "vältränad", så gäller det att hålla igång. Dock blev det inte så mycket träning denna vecka, men det blir nog bättre nu när arbetet och innebandysäsongen börjar. Bergsbestigning, Nr 4 Gully (180 min)
Utmarsch, Ben Nevis - Torlundy (90 min)
Styrketräning (60 min)
Totalt 330 min
Till topps! /Joel
Vältränad
Jag brukar inte avlägga nyårslöften, men i år har jag faktiskt beslutat mig för att bli vältränad. Vad innebär det då att vara vältränad? Jag har faktiskt funderat lite på det och kommit fram till en egen definition. Att vara vältränad innebär att man kan lyfta minst 100kg i bänkpress och springa 10km under 40 minuter, och det på en och samma dag.
Vanligtvis brukar vi anse att en person som springer snabbt eller som lyfter tungt är vältränad. Dock är det inte så konstigt att en liten räka som Haile Gebrselassie (160cm, 54kg) kan springa milen på 26min. Inte heller är det konstigt att ett köttberg som Magnus Samuelsson (200cm, 150kg) kan lyfta 270kg i bänkpress. Det intressanta blir att veta vad Gebrselassie kan lyfta i bänkpress och Samuelsson göra kan på milen. Att vara vältränad innebär ju faktiskt mer än bara vara duktig på en enda sak. Nu kanske det finns någon som tycker att man i så fall borde lägga in moment som vighet, balans och spänst, men jag nöjer mig med dessa två parametrar. Val av 100kg är att det är en jämn och fin siffra + att jag läste en bucket list (läs min) en gång som nämnde just denna siffra. Att springa milen under 40min är också en magisk gräns för vanliga motionslöpare.
Och för att få kalla sig vältränad måste man göra båda momenten på samma dag. Det innebär att man inte kan hårdträna bänkpress för att sedan gå ned i vikt och satsa på löpningen. Grundförutsättningar är att bänkpressen ska göras på skivstång med fria vikter. Löpningen får göras på löparbana eller på ett uppmätt spår, ej löpband. Dessutom ska det finnas ett vittne. En officiell tävling är ju det bästa. Träningslänktips för löpningen och bänkpressen.
För egen del lär jag inte kunna titulera mig som vältränad förrän tidigast till våren. Jag har varken sprungit 10km på 40min eller lyft 100kg, men i min träning har jag varit ganska nära på båda (dock inte samma dag). Jag har alltså en del träning att göra, men får jag bara vara skadefri kommer det nog att gå bra. Om du är "vältränad", så får du gärna skriva en liten kommentar där du uppger datum för när du genomförde momenten + att du anger längd och vikt. En annan sak som jag funderat på är vad som ska krävas av damerna för att få kalla sig vältränade. Det ska ju vara en utmaning, men samtidigt inte ouppnåeligt. Kom gärna med förslag!
Till topps! /Joel
Tältnätter 2010
Då var det dags att summera antalet tältnätter det gågna året. Ifjol kom jag upp i imponerande 36 nätter. Nu ska man inte ta detta alltför seriöst, men lite visar det ju hur pass aktivt friluftsliv man har haft. Detta år kom jag upp i väl godkända 33 nätter. I huvudsak från mina vistelser i Alaska och Alperna. Jag kan åtmistone konstatera att 2011 har börjat starkt med tre tältnätter.
Till topps! /Joel
Redogörelse för Skottland
Dag 1 - Jag reste på nyårsaftonens morgon 2010, och efter en lång resdag anlände jag i Fort William där min engelske klätterkamrat Iain väntade. Vi gick till puben och åt en burgare för att ha något att stå oss på när vi strax skulle påbörja anmarschen in till berget. Eftersom man börjar på havsnivå blir det en ganska lång och brant stigning med packningar tyngda av isklätterutrustning och massa "gomat". Iain som stod för käket hade massa färdiga såser, konserver osv. Det blev inget frystorkat denna tur, inte. Redan när vi startade var det mörkt ute och ju högre upp på berget vi kom, desto svårare blev det att se var stigen gick. Det blåste och småsnöade lite + att det var bedrägligt halt. Summa summarum, så tog den förväntade tvåtimmarsvandringen över fyra timmar. Vid själva tolvslaget var vi i princip vilse, men vi satt där på våra packningar i snålblåsten och firade med en cigarr. Vi beslutade oss en halvtimme in på det nya året för att slå upp tältet och invänta nästa dag.Dag 2 - Eftersom både jag och Iain hade haft en lång resdag och det toppat med föregående dags anmarsch, så var vi duktigt trötta. Vi hade tänkt ge oss på någon fin Gully "ränna", men vi vaknade inte förrän vid 11. I dagsljuset kunde vi se att vi faktiskt hade slagit upp tältet ungefär där vi hade tänkt campa. Det innebar att vi hade några isfall inte så långt ifrån oss. Det skulle bli en bra uppvärmning för de senare is- och mixlederna vi ville göra senare.
Isen var fin och jag ledade det 60m höga isfallet. Jag satte fem isskruvar på vägen upp, och lite skvallrade denna is om vad som komma skulle. Isarna är inte särskilt tjocka, vilket gör att det är svårt att hitta placeringar för skruvarna. Ett definitivt råd till dem som är intresserade av att klättra på Ben Nevis är att ha en del korta isskruvar (10-13cm). Nåja, väl på toppen finns det få möjligheter att göra ankare, men jag hittade ett par rejäla block som jag hoppades låg stadigt på stenskravlet. Som tur var behövde vi inte fira oss ned, utan vi kunde gå ned till tältet via en annan led. Iain som är mer bekant med de skotska vintergraderingarna bedömde fallet till att vara 4-5, vilket förklaras som: Ice up to 70 degrees, good ice and gear - Ice up to 80 degrees, ice is generally not as good as grade 4 and there may be few opportunities for rest.
Dag 3 - När vi vaknade och tittade ut förstod vi att det skulle bli en fin dag. Egentligen hade det varit lämpligt att göra den klassiska leden 0.5 Gully som kanske är världens mest kända isled. Dock beslutade vi oss för att göra en annan klassisk led: Green Gully. Anledningen till det är att den är graderad som 4, IV. Det är isgraderingen som anges med 4:an, medan den romerska IV anger generell alpin svårighet. Green Gully är snäppet under 0.5 Gully som är graderad 5, V. Vi ville helt enkelt känna oss för innan vi skulle ge oss på den omvittnat svårsäkrade 0.5 Gully. 
Man måste först ta sig till själva början av rännan, vilket innebär en stigning på ett par-tre hundra meter. Den första pitchen (replängden) bestod av 45m is som jag ledade. Isen var tjock och fin, så det var inga större problem att hitta placeringar för skruvarna. Längre upp finns en liten avsats med inslagna bultar. Nästa pitch tog Iain, och den började med en mindre del is för att sedan övergå i snö. Den tredje replängden var den svåraste, då den var 50m lång och svårsäkrad. På nästan 30m is satte jag bara två skruvar. Den fjärde pitchen var det tänkt att Iain skulle leda, men eftersom han inte har klättrat så mycket på is, fick jag ta över, vilket innebar ytterligare en ispitch på 20m för min del. Det som var särskilt svårt med denna replängd var att hitta en plats att göra en standplats. Högre upp har pitchen övergått i snö. Det finns förvisso lite is under, men den är inte mer än 6-7cm tjock. Jag kunde inte ens få in mina 10cm skruvar helt. Det andra alternativet var att lägga en slinga runt ett stort, fristående stenblock. 
Eftersom det inte satt fast i berget var det svårt att veta vilka påfrestningar det egentligen tålde. Jag satte två små skruvar i den tunna isen + att jag kopplade in blocket. Det var väl helt ok, så länge som Iain var under mig, eftersom ett fall inte skulle rendera i någon chockbelastning. Däremot när han passerade mig för att leda den sista och femte pitchen var jag lite nervös för vad som skulle kunna hända ifall han skulle falla. Nu var det ganska lungt sista biten och ganska snart kunde vi toppa ut. Vi befann oss bara några hundratals meter från själva toppröset av Ben Nevis, men dagen var sen, så vi lät toppen vara. Själva nedstigningen gjorde vi utmed en snöränna Nr 4 Gully. 
Dag 4 - Tyvärr är det så för möss och människor att vi gör upp storslagna planer, men de omkullkastas ändå av omständigheterna. I detta fall var det alpinistens värsta fiende: vädret. Under natten hade vinden och snön tilltagit. Vi förstod att 0.5 Gully bara var att glömma. Vår reservplan blev att gå upp för Nr 4 Gully och ta oss till toppröset. Vi tänkte att vi kunde orientera oss med hjälp av karta och kompass. Sagt och gjort, så begav vi oss uppför rännan. Även om den inte är särskilt teknisk, så kräver den en hel del arbete. Det vi ännu är lyckligt ovetandes om är att vinden inte alls är lika kraftig i rännan som uppe på platån. Väl uppe, så piskar vinden hårt, och Iain som inte har några snöglasögon kan inte se något. Vi inser att det bara är att vända om.Alltså, trots att jag bestigit berg som Denali och Aconcagua lyckades jag inte ta mig upp till Ben Nevis topp. Det är bara att inse: jag börjar bli för gammal och harig ;) Nåväl, toppen står kvar och likaså gör 0.5 Gully. Hur som helst beslutade jag och Iain oss för att lämna berget samma dag, trots att det var tänkt att vi skulle stanna en natt till. Dock hade vi hört att vädret bara skulle bli sämre följande dag, och då såg vi ingen poäng med att skjuta upp utmarschen. Vi skulle ändå inte få något mer klättrat på denna tur, men vi var inte ledsna för det. Vi hade fått klättra ett fint isfall, plus både Green och Nr 4 Gully :)
Utöver klättringen kommer jag nog att minnas detta nyår. För vem skulle inte minnas att man firade tolvslaget vilse någonstans på Ben Nevis. Och allt som allt gick detta lilla äventyr på 4750kr, vilket måste anses vara överkomligt.
Till topps! /Joel
Träning v52
Styrketräning i måndags (60 min)
Isklättring i torsdags och lördags (180 min)
Ben Nevis anmarsch (270 min)
Bergsklättring, Green Gully 4, IV och Nr 4 Gully ned (480 min)
Totalt 990 min
Till topps! /Joel
Rapporter från ett alpinisttält
Han är rolig, Joel. Vissa delar av hans sms är till mig, och vissa är inte det. Jag tror att de underförstått är till för den här sidan. Att skriva sånt som "Green Gully 5 IV" till mig, är liksom inte riktigt hans vanliga stil. Mer till er än till mig - varsågoda! :) Lyckad klättring var det, i alla fall. Idag är det dåligt klättringsväder, men Joel är mycket sugen på en tur till toppen ändå. Iain är inte riktigt lika laddad. Kanske blir det en solotur. Jag röstar i så fall på att han tar autostradan, den där som de gamla mostrarna stapplar sig upp för. Även om de kanske inte gör det just när snön vräker ner.
Mot nya höjder!
/Kristina
The wow-factor
Jag har fått svara ett antal gånger på vad vi ska göra över nyår, Joel och jag, och...ja, vi skulle ju göra ganska olika saker. Det är då jag har märkt det: Skotska berg saknar "wow-faktor". I alla fall bland oss skapligt normala människor. Det har varit många frågande blickar. Alla känner någon gammal moster som stapplat sig upp på Ben Nevis. (1 344 m högt) Inte så imponerande. Joel har bestämt legat av sig rätt rejält det senaste halvåret. Stackarn har fått dra ner på ambitionerna. Antagligen Kristinas goda inflytande/fel... ;)
Jag har ibland försökt förtydliga, men det ger ingen ökad wow-faktor att det handlar om klassiska isleder. Det hjälps inte, det är ju inte direkt något högt berg. Vill man ha wow-effekten får man slänga in något annat, Himalaya i sommar, till exempel. Av någon anledning har just jag lätt för att avstå från det.
I alla fall, Joel tillbringade nyårsnatten, trött och småvilse, i mörkret, i ett alpinisttält tillsammans med Iain. "Ett bra sätt att fira", tyckte han. Igår klättrade de "fina leder" och idag var det dags för någon klassiker. Han verkar glad. Hans yxor är kanske till och med så bra som han föreställde sig dem? Huvudsaken det. Det viktigaste är ändå ens egen upplevelse. Wow-faktor eller inte.
Mot nya höjder, år 2011!
/Kristina
