Gästbloggare Anders
Då var det dags att introducera det nya inslaget med gästbloggare. Först ut är Anders Villumsen som har skrivit boken Uteliv med barn. Det är mot denna bakgrund som Anders blivit inbjuden att skriva ett inlägg om en topptur som han gjorde med sin dotter Kristinn.
----------------------
En pappa-dotter-vandring till Städjan och Nipfjället
Friluftsliv är ett underbart sätt att umgås med sina barn och förbereda dem för vuxenlivet. Själv har jag varit ute så länge jag minns, så det var ganska naturligt att jag även tog ut mina egna barn. De har varit med på friluftsaktiviteter under alla årstider sedan de var nyfödda. Det kan kanske tyckas vågat, men så har vi människor levt under nästan hela vår tid på jorden. Nomadfolk finns fortfarande i jordens tuffaste miljöer och deras barn lever. Mina erfarenheter av uteliv med barn samlade jag i en bok med samma namn. Den hoppas jag skall inspirera flera att ta med barnen ut.
Här berättar jag om förra årets septembervandring till Städjan och Nipfjället med Kristinn (då nästan 12 år). Oftast är jag ute med båda barnen, men då blir det oftast på lillebrors premisser. Så nu var det dags att göra en tur bara jag och Kristinn. En utmaning på hennes nivå. Vi ordnade med vår packning och sedan bar det iväg mot Idre. Vi kom fram sent och övernattade i Nipstugan. Morgonen var mulen men med bra sikt. Dagens etapp skulle vara en bestigning av Städjan och att ta sig till Ulandsstugan. Kristinn bar sin egen packning, förutom maten. Syftet med en barntur är att lära barnen friluftsliv, inte bara att följa med. Därför fick hon uppgiften att navigera oss rätt. På vägen plockade vi säsongens sista blåbär och njöt av fjället. Vid Städjans fot tog vi en paus och fyllde energiförråden innan det bar av uppåt. Ungefär var hundrade meter uppåt branten fick vi ta en paus. Väl uppe på sadeln var det bara sista pushen kvar. Trött men glad firade Kristinn på toppen. En väl anpassad utmaning kräver ansträngning men klaras av. Det skapar ett bra självförtroende och verktyg att klara av motgångar i livet. Det är min erfarenhet att de barn som har aktiva intressen, som idrott, musik eller friluftsliv, oftast klarar av svårigheter i skolan lättare. De vet att man kan vinna i slutänden, om man jobbar för det.
På toppen åt vi lunch innan vi vände nedåt igen. En bit ner på branten höll vi höjd och drog vi bortåt Nipfjället. Nere på slätten är det svårt att bedöma avstånd och vägen känns lång. Det dröjde ett tag innan vi kom bort till sommarparkeringen, där bussturisterna går en sväng ut på fjället och bygger stenrösen in absurdum. Nu var Kristinn rejält trött, så jag fick bära hennes ryggsäck sista biten ner till Ulandsstugan. Med barn ute lägger man nivån så man själv har stor marginal. Det blev en rejäl dagsetapp på nästan två mil. Vi fick igång eld i kaminen så dagens svettiga kläder kunde torkas och åt en snabb middag. Sedan låg vi i sovsäckarna och pratade lite innan vi somnade. Bättre kontakt än såhär får man inte med sina stora barn.
Dag två gick vi tillbaka till bilen via Nipfjällets baksida, en tur på ca en mil. På etappens högsta punkt mötte vi en flock renar, mest tjurar. Det verkade vara brunsttid för flera tjurar hade fullt upp med att sätta rangordningen. Lunch intogs i Slagebäckskojan innan det bar av ner i skogen. Där mötte vi några danskar på tur. Sista biten gick brant upp över Nipfjällets södra sida. Det gick med lite choklad, uteförälderns bästa hjälpmedel. Framme vid bilen vilade vi lite innan vi vände näsan hemåt.
Någon gång i februari kommer jag att hålla ett föredrag, i Friluftsfrämjandets regi, om min bok och familjens fjällturer. Mer info kommer på min hemsida (se länk ovan).
