Utebloggen

Toppdagen. Idag skulle det ske. Strax före midnatt steg vi ut ur vårt tält. Ute var det becksvart och det yrde lite snö i den friska vinden. Våra guider var även de klara, så vid utsatt tid påbörjade vi den långa vandringen. En vandring som skulle ta oss upp närmare 1300 höjdmeter under natten. Ganska snart insåg jag att något var konstigt. Eugene, en av guiderna, gick hela tiden med händerna innanför byxorna. Det visade sig att han inte hade några handskar, i alla fall tog han aldrig fram några. Till saken hör att vädret blev allt sämre. Vinden blev allt kraftigare och temperaturen sjönkt. Samtidigt piskades vi av ett snöblandat regn, vilket av vindfaktorns nedkylning ledde till att det bildades ett lager av is på oss. Det gick faktiskt så långt att alla mina dragkedjor på jackan frös igen, så när jag skulle öppna en bröstficka, gick hållaren sönder. Plötsligt stod jag där med en öppen ficka som vinden och regnet lätt kunde ta sig in i. Men med nedkylda fingrar, några välvalda svordomar och lite våld, så fick jag igen fickan hjälpligt. Det här bådade inte gott.


Filmklipp från Dawes blogg från vandringen

Det finns dock inte så mycket annat att göra än att borra ned huvudet och bara fortsätta trampa uppför. Det var absolut ingen större idé att försöka se sig omkring, då det dels var becksvart, dels yrde snön omkring. I den stunden kände jag en tacksamhet för att vi hade guider som kände till vägen, men t.o.m. de blev tveksamma efter ett tag, vilket varken jag eller David såg som något gott tecken. Vid flera tillfällen stannade de till för att fundera på vägval, några gånger var jag faktiskt orolig för att de skulle säga att vi var tvungna att vända om pga. vädret. Det kändes som om det låg i luften. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha reagerat om guiderna fått för sig att vi skulle vända om. Dock inväntade våra guider några andra sällskap som var bakom oss och lät dem ta täten i stället. Det gav nog våra guider lite mod i barm, dels för att några andra tog över vägfinnandet, dels att de inte kunde vända om när andra guider fortsatte uppåt. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha gjort ifall våra guider bestämt sig för att gå ned. Att gå helt själv, kändes inte som ett alternativ i mörkret och snöyran. Antagligen hade jag tagit rygg på något annat sällskap, men som tur är slapp jag ställas inför detta problem.

Vårt lilla sällskap forsatte idogt att streta uppför berget. Både jag och Dawe hade lite väl klena handskar med tanke på vädret. De blev genomblöta tämligen omgående och sedan frös de ihop, vilket ledde till att de blev som isklumpar med istappar. Vi hade inga skalvantar, då vi inte räknat med detta väder. En underskattning av berget, helt klart. Dawe hade stora problem med att hålla värmen i händerna. Han var tvungen att hela tiden vifta och slå med armarna för att pumpa ut blod till fingrarna. Att gå med stavar var uteslutet, då det blev för kallt om händerna. Av denna anledning dumpade Dawe sina stavar på berget, medan jag fäste mina i bältet och släpade dem efter mig. Förutom nedkylda händer, kämpade Dawe med magkrämpor, något som hade kommit under vilan inför bestigningen. Dock hade han fått en imodium som också hjälper mot magsmärta. Utöver våra problem, så verkade guiderna lida ännu värre. Siraji kände sig inte riktigt kry, så han sackade efter hela tiden, till slut så mycket att han faktiskt vände om ned igen. Eugene å andra sidan hade alltför stora skalbyxor, vilket ledde till att de hela tiden gled ned över rumpan. Jag vet inte hur många gånger vi var tvungna att stanna för att han skulle rätta till sina byxor. Det var också viktigt att de satt bra, då de fungerade som hans handvärmare. Han stack alltså in händerna framtill mot ljumskarna. Jag insåg efter ett tag att det var en ohållbar situation. Jag tog av mig bältet på mina byxor och gav dem till Eugene. Dock hade han problem att fästa byxorna, eftersom hans händer var ordentligt nedkylda. Vem hade kunnat tro att jag skulle behöva hjälpa en man hålla byxorna uppe på Kilimanjaro, ståendes på knä och tråckla ett bälte genom alltför smala hällor.

Jag ska erkänna att jag faktiskt var riktigt orolig för att vi skulle bli tvingade att avbryta bestigningen. Mörkret var fortfarande kompakt, vädret oförlåtande och vårt sällskap led ganska illa. Jag har aldrig känt några tveksamheter på de andra bergen jag varit på. När toppdagen väl infunnit sig har jag alltid varit övertygad om att jag kommer att klara det. Egentligen var det väl ingen skillnad med Kilimanjaro, men här var jag mer utlämnad till andra människor. En guide som inte var kry och sackade efter, en annan som gick med rumpan bar och Dawe som övervägde att vända om pga. risken att förfrysa händerna. Satana perkele! Inom mig vällde ursinnet fram. Nej, det fanns inte att jag skulle misslyckas på ett berg som "tant Agda 58", klarar av! Nu gällde det att peppa! Det var bara tre timmar kvar till solen skulle stiga upp, och det brukar alltid kännas lättare i hjärtat då. Nu var det bara två timmar kvar osv. Dock gick jag och förbannade det dåliga vädret i det tysta, men med tiden förlikade jag mig det. Vad berörde det mig? Det skulle nog allt få bli bra mycket sämre innan jag vände om, så bring it on! Steg för steg tog vi oss uppför berget. Faktum är att jag överhuvudtaget inte reflekterade över höjden eller ansträngingen, och det kan jag tacka vädret för.

Men vänta! Visst verkade det vara en ljusare strimma vid molnen där borta? Jadå, snart skulle solen titta fram, och samtidigt som som jag insåg detta började vinden att mojna. Det ingav hopp! Ganska snart nådde vi upp till en kant, och väl där välkomnade och gratulerade Eugene oss för att ha nått till Stella Point (5750). Nu hade vi bara 150 höjdmeter kvar! När jag fick höra det översvämmades jag av glädje. Nu visste jag att vi skulle klara av det. Nu rådde det inte längre några tvivel. Jag dunkade Eugene och Dawe uppmuntrande på ryggarna, så att det knakade betänkligt i isskalet på deras jackor. Det var ljust nu, men ännu hade solen inte tittat fram. Jag och Dawe satte av mot Uhuru Peak i ett uppskruvat tempo, Eugene som verkade lite ansatt av höjden följde efter lite makligt. På vägen upp passerade vi folk som kom från Marangu-leden. Vi blev påminda om den snabba stigningen man gör på Kilimanjaro, då vi såg en kille stå på alla fyra och spy upp gårdagens middag. Vi kollade att han var okej, dock var det väldigt nära till toppen nu, och snart skulle han ändå börja nedstigningen. Hur som helst, dröjde det inte länge förrän vi kunde se konturerna av den välkända skylten som markerar toppen. Väl där fick vi en kort men fin stund. Solen hade precis brutit igenom molntäcket samtidigt som det dåliga vädret var som bortblåst. Klockan var 06.15 och vi stod efter många om och men på Afrikas högsta punkt. Det enda som störde var att man tvingades jäkta vid fotograferingen, då andra stod och väntade på sin tur. Nåväl, efter uträttat ärende, så vände vi om nedåt och vi träffade senare på Eugene.



Vi begav oss nedför berget i ett rasande tempo. Ungefär efter en och en halv timme var vi nere i Barafu igen. Vi såg till att äta något litet lätt och packa ihop våra grejer, och efter ett par timmar bröt vi upp för att gå vidare. Enligt programmet fanns det möjligheter för oss att stanna vid Mweka Hut (3100), men både jag och Dawe ville gå hela vägen, så efter fyra timmars vandring stod vi vid Mweka Gate (1700). En nedstigning på 4200 meter på drygt fem timmar (de två timmarna i Barafu borträknade). En anledning till att vi hade så bråttom ut var att Safarin till Serengeti och Ngorongoro hägrade. Jag och Dawe hade gått och fantiserat ett bra tag om att efter alla dessa umbäranden, skulle vi nu bli riktiga turister och betala för att få allt gjort och serverat. Vi skulle inte behöva laga någon mat eller bära några bördor. Vi skulle nu bara lata oss, äta och dricka gott samt knäppa bilder på en massa djur. Hur det gick, får jag berätta om i något annat sammanhang. Dock kan jag konstatera att vår bestigning av Kilimanjaro inte alls blev som jag hade föreställt mig, på gott och på ont :)

Jag hoppas att du som läsare har fått någon behållning av redogörelsen av min Kilimanjaro-bestigning. Kanske finns där några lärdomar att dra. Jag kan dock konstatera att denna resa till Afrika berikade mig i alla fall :)

Till topps! /Joel