Utebloggen

Vi vaknade vid sextiden, och då hade jag sovit som ett litet barn i tio timmar. Helt uppenbart var att jag hade haft en ordentlig sömnskuld. Vi hade inte särskilt bråttom på morgonen, så vi var faktiskt inte iväg förrän 08.40. Gårdagens vandring hade varit lätt, speciellt som leden var tillrättalagd och fin. Faktiskt blev jag påmind om min bestigning av Fuji. Dock började vi nu komma högre upp på berget den andra dagen och allteftersom blev vegetationen mindre lummig medan miljön gradvis blev mer och mer stenig. De åtta kilometerna upp till Shira Cave (3800) avverkades på drygt tre timmar. Väl framme slog vi upp tältet, hämtade vatten och lagade lunch. Guiderna sa att vattnet var drickbart som det var, men jag och Dawe hade bestämt oss för att inte ta några risker, så vi så alltid till att rena vattnet via kokning eller reningstabletter. 

Strax efter ett ville vi gå på en acklimatiseringstur, något som guiderna inte riktigt var förberedda på, då det inte är brukligt att man gör sådana turer. Visserligen kunde jag och Dawe ha gått själva, men det hade dragit in en dimma, och vi var inte helt säkra på vägen. Huvudguiden Siraji, som jag absolut kan rekommendera, ställde dock upp och efter en timme nådde vi 4100 m.ö.h. Vi stannade på denna höjd en halvtimme innan vi började gå ned igen. Just acklimatiseringsprogrammet är en av problemen på Kilimanjaro. Egentligen går folk väl snabbt upp. Faktum är att de flesta upplägg innebär en stigning på över 4100 meter på drygt fyra dygn. Det är för mycket, för snabbt. Genom att ta ytterligare 300 höjdmeter denna dag, var vi lite bättre förberedda för nästa dag. En taktik som vi var ensamma om.

På vägen ned började det regna, men än var det inte så farligt. Vi visste det inte då, men det var bara början på regnperioden som precis började i området. Regnet blev bara ymnigare och ymnigare, men vi var fortfarande tvugna att gå ut och hämta vatten till middagen. Vi gick till samma ställe som vi hade varit på tidigare, men nu hade vattnet blivit brunt och grumligt av alla partiklar som den ökade vattenmängden hade dragit med sig. Hur som helst fyllde vi våra flaskor och gick sedan till vårt tält. På vägen hörde vi hur de lokala skrattade åt oss och vårt skitiga vatten. Själva förstod vi inte vad som var så roligt, men snällt nog visade några andra guider oss var vi kunde hitta fräscht vatten. I efterhand är det roande att tänka på hur vi "dumma" turister gav de lokala ett gott skratt, men som sagt, det förlänger livet och förmodligen förlängde de vårt genom att vi slapp dricka det skitiga vattet.

Med lätta hjärtan gick vi och lade oss tidigt denna kväll. Sömnskulden var förmodligen inte helt avbetald.

Till topps! /Joel