"...och vi njuter av tillvaron"
Jag får, några gånger per dag, ett meddelande från expeditionens spot till min mejladress. Det är ett "Check-in/OK message", som skickas till i förväg inlagda e-postadresser, och jag antar att det är någon knapp de trycker på, eftersom de där meddelandena kommer med oregelbundna intervaller. Ibland är det en halvtimme mellan meddelandena, ibland tjugotvå timmar, men oftast någonting däremellan.
De säger i alla fall samma sak varje gång: "När ni får detta meddelande betyder det att allt är toppen med oss och att vi njuter av tilllvaron. Ta hand om er/gänget". Alltid skönt att läsa, men jag undrar ju lite över det där njutandet av tillvaron. Hur njutbart är det - egentligen? En av de kallaste platser man kan befinna sig på, tunn luft, strapatser och umbäranden och tråkig mat och ingen kontakt med omvärlden mer än just det där meddelandet som upprepas om och om igen. Som representant för den del av mänskligheten som rätt sällan bestiger några berg, kan jag säkert , om jag funderar lite, räkna upp ett hundratal företeelser som är mer njutbara. Kanske är det så att alpinister har en större kapacitet för att njuta av tillvaron än vad andra har tillgång till? Eller handlar det om någon form av självsuggestion?
Kontrasten där uppe i närheten av Denalis topp, till den sommar de lämnade här i Sverige, kunde knappast vara större. Bilden är från kvällen innan Joel åkte, och vi hade klättrat i en helt klart njutbar uppförsbacke... (265 m ö h) Kom inte och säg att inte jag har hjälpt till med höghöjdsträningen! ;)
Mot nya höjder!/Kristina
Vad finns det att INTE njuta av i bergen..? Maten blir höjdpunkten på dagen, sovsäcken är oslagbar och man är omringad av snöklädda berg. ;)
Haha, jaaaa.... det känns som någon jag känner har sagt ungefär det där. Själv är jag väl inte helt övertygad! Plusgrader är liksom vänligare, på något sätt. Jag kan sträcka mig max till minust tio, sen tar det slut på förståelsen! ;)
