Denali - dag 13

Sista dagen. Vi steg upp vid 04.00 för att vi ville komma fram till Base Camp så tidigt som möjligt. Utöver att civilisationen och hamburgertallriken började hägra, så fanns det en säkerhetsaspekt. Av denna anledning packade vi snabbt ihop vårt läger och började bege oss ned mot Ski Hill. Eftersom lutningen var förhållandevis måttlig, så var nedstigningen ganska behaglig, pulkorna till trots. Solen sken och det blev riktigt varmt under dagen. Förvisso skönt, men som det senare skulle visa sig, lite läskigt. Att hitta leden var inte alls lika svårt nu som när vi var på väg upp. Dels var det helt klar sikt, dels kunde vi följa spåren efter de andra expeditionerna. Ganska snart var vi framme vid Ski Hill, och nu hade vi bara nio kilometer flack vandring kvar till BC. För att kunna röra oss snabbare, hade vi varken snöskor eller stegjärn på oss.

Till skillnad från när vi gick in så var vädret klart och vi kunde se hur det såg ut omkring oss. Vi insåg att det var mycket mer sprickor än vad vi hade uppfattat första gången. Till en början var det inget som störde oss, men allteftersom det blev varmare, blev snön mjukare och mjukare. Förvisso var det mest psykologiskt, men man blev lite mer nervös för varje spricka man skulle passera. Dock upplevde både Dawe och jag hur det är att trampa igenom snön. Och nu pratar vi inte om att bara gå igenom skaren, utan när man inser att under en så finns det ingenting annat än tomrum. Vi ville av förståeliga skäl passera glaciären så fort som möjligt. Tempot skruvades upp och svetten lackade i värmen, och strax före tolv nådde vi äntligen fram till baslägret. Vi kunde pusta ut, det värsta var nu bakom oss. 

I baslägret anmälde vi oss hos Lisa, som man också fick bensinen av, men denna gång meddelade hon vårt flygbolag om vår önskan om att flygas ut. Eftersom det fanns några expeditioner som kommit in före oss, så satte vi oss att vänta. Vi gick och hämtade en cache vi lämnat där + att vi stuvade om i packningarna. Dock behövde vi inte vänta särskilt länge, utan ett par timmar efter vår ankomst fick vi sätta oss på flyget som skulle ta oss tillbaka till Talkeetna. Väl framme lämnade vi ifrån oss våra sopor och överbliven bensin för att sedan bege oss till Ranger-stationen. Man måste också anmäla sig när man kommit ut från berget. En fördel med detta är att de har tillförlitlig statistik när det gäller bestigningar på Denali. Vi passade faktiskt på att fråga om några saker, bl.a. fick vi veta att det varit tolv svenska på berget, oss medräknade. De flesta hade också klarat toppen. Elbe fick också veta att hon förmodigen hör till topp fem svenska kvinnor som toppat Denali. Inte dåligt!

Hur som helst begav vi oss till bunkhouset, och där packade vi upp allt för att hänga upp det på tork. Sedan gick vi, utan att ha duschat (för det hade vi bestämt), till hamburgarhaket och beställde in varsin riktigt stor hamburgare med strips. Den satt riktigt, riktigt bra! Nåja, med detta avslutar jag redogörelsen för min Denali-bestigning. Dock slutade inte mitt Alaska-äventyr här, utan jag tänkte också berätta om hur jag och Elbe cyklade mellan Anchorage och Fairbanks, men det gör jag i ett annat inlägg.

Till topps! /Joel 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0