Utebloggen

Toppdagen. Idag hade den äntligen kommit, dagen som jag väntat på och förberett mig inför under ett helt år. På grund av höjden och anspänningen så vaknade vi ganska tidigt, men vi låg och halvslumrade i väntan på att klockan skulle bli så mycket att det var lönt att stiga upp. Klockan 06.00 satte vi igång, och eftersom det mesta redan var förberett, så var vi på väg redan 08.30. Den fösta etappen bestod av Denali Pass, en ganska häftig stigning, men eftersom leden går som en travers upplevs det aldrig lika brant som t.ex. Head Wall, trots att de säkert är av liknande lutning. Kanske är det så att det är lite bedrägligt för just Denali Pass är känt för att det sker många olyckor, vissa med dödlig utgång. Faktum är att det har öknamnet Autobahn för att så många (européer) åker snabbt utför där. Enligt liknande princip finns det ett ställe strax nedanför toppen som bär namnet Orient Express pga. alla asiater som förolyckats på platsen. Dock inträffade inga missöden när vi gick uppför Denali Pass. Det finns nedgrävda snöankare att klippa in sig i, men det tar tar tid att göra det, så vi trampade uppför på stadiga fötter.

Vi började nu närma oss ryggen som markerade slutet på Denali Pass. Det var lite efterlängtat att komma upp dit eftersom vi då skulle lämna skuggan och komma ut i solen. Dock var det inte särskilt varmt, men det var i alla fall varmare. Ryggvandringen var inte särskilt exponerad eller betungande. I stort var det bara att trampa på. Den enda gången jag kände mig lite sliten var vid detta parti. Eftersom vandringen var så pass monoton, kunde jag tänka på annat och bl.a. börja känna efter. Under en kortare period märkte jag också av höjden genom ett lättare illamående. Nu var det inte alls så farligt, så bara efter en halvtimme var det glömt, och under resten av dagen mådde jag trots omständigheterna bra. Allteftersom började vi närma oss Archdeacon's Tower (6000). Jag visste att vi inte kunde vara alltför långt kvar till Football Field, en öppen yta stor som en fotbollsplan, strax nedanför toppkammen. Och mycket riktigt där bredde fältet ut sig. När vi passerade det föreställde jag mig att jag erövrade yard efter yard, precis som man gör i amerikansk fotboll. Steg för steg närmade jag mig nu den efterlängtade toppen, men först hade jag ett sista större hinder och det var: Pig Hill. I sig var det inget märkvärdigt med denna halvbranta stigning, men höjden och den redan långa dagen hade satt sina spår. Långsamt, långsamt tog vi oss upp meter efter meter. Vinden blåste allt kraftigare och det blev inte bättre av att vi ibland var tvungna att vänta på en kommersiell expedition framför oss. Elbe, som för övrigt är helt okänslig inför kyla och höjd ;), hade det ganska tufft uppför Pig Hill. Men som man säger over there: All good things must come to an end - och så även Grisväggen. 

Vi stod nära vårt mål nu. Vi hade bara toppkammen kvar, en vandring på en halv kilometer. Utsikten från kammen tog andan ur en, eller hm, kanske var det den höga höjden. Nåja, att vandra där ovan molnen med Alaskas bergsmassiv vid ens fötter är en obetalbar upplevelse. Och jag menar verkligen upplevelse. Det räcker inte med att bara se detta, man måste vara på plats. Att känna tillfredsställelsen av att ha kämpat sig upp dit, att känna ödmjukhet inför berget i kombination med känslan av vara oövervinnerlig, att känna den oerhörda lättnad som det innebär när man vet att man kommer att nå toppen. Jag visste faktiskt vid denna stund att skulle lyckas ta mig dit. Och som alltid när jag har fått vittring på toppen, så blir jag totalt fokuserad. I den stunden var jag urstark. Jag stegade på i ett furiöst tempo. Nu snart, snart, nu, snart...


Nu, äntligen toppen! 23 juni kl. 15.00 stod jag, Dawe och Elbe där. Team Swedenali hade nått Nordamerikas högsta topp. Vad jag kände i det ögonblicket? Faktiskt brukar jag sällan känna någon större glädje på själva toppen. Möjligtvis kan man säga att det infinner sig en form av lättnad. Många föreställer sig att man ska sprudla av glädje, men det sker närmast när jag inser att jag kommer att nå toppen. Kanske kan jag inte känna riktig glädje på toppen för att jag är för trött, eller för att jag vet att jag ännu har halva bestigningen kvar. Nedfärden är den delen som är farligast. Det stämmer ganska bra med att den djupa tillfredsställelsen brukar komma när jag är på säker mark. Nåväl, vi tog våra toppbilder och påbörjade därefter vår nedstigning. Det är nu det gäller att vara skärpt, Trötta ben och huvuden i kombination med storskor och stegjärn kan få olyckliga konsekvenser. Vi ville inte bli ytterligare en siffra att lägga till Orient Express eller Autobahn. Därför tog vi den tid vi behövde för att vara på säkra sidan. Vi klippte t.o.m. in oss på några av de fasta säkringarna. Tre och en halv timme senare kunde vi utmattade krypa in i vårt tält. Vi såg till att få i oss något att dricka och äta för att sedan somna med ett leende på de spruckna och solbrända läpparna.

Till topps! /Joel