Gästbloggare Kristina

Nästa gästbloggare brukar faktiskt skriva här på bloggen ibland. Denna gång ska hon dock berätta om de tankar och känslor som dyker upp när någon man står nära åker iväg till avlägsna och ogästvänliga platser.
----------------------

Det händer att Joel svävar iväg. Och inte alldeles sällan heller. Mitt i ett intressant och animerat samtal, en god middag på tu man hand eller framför en film i tv-soffan kan blicken förirra sig i fjärran, han tar sig känslosamt mot bröstet och suckar längtansfullt. Det märkliga är att då är det inte mig han tänker på. Då är det bergen eller vildmarken eller isarna som drar.

Jag är ingen klättrare, bergsbestigare eller friluftsmänniska-in-absurdum. Jag är höjdrädd och noga med syresättningen. Jag har mycket få, om ens några, tältnätter per år. Jag fryser även om sovsäcken ska klara minus trettio grader. Jag skulle aldrig ha loggat in på utsidan.se, eller joljon.blogg.se heller, för den delen, om det inte varit för det liv jag delar med Joel. Mina utmaningar ser annorlunda ut, även om jag absolut uppskattar skogar, lagom höga höjder och frusna sjöar. Det händer ju faktiskt att jag driver en alpinistblogg, men oddsen för att jag skulle göra det var osannolikt låga. Vi delar alltså inte den här passionen för alpinism och äventyr, Joel och jag. Vi delar annat.

Det händer att jag får frågan hur jag hanterar att den här killen vill dra iväg och klättra högt och vara borta länge så fort han får chansen. Svaret beror nog helt på vilken dag det är, eller möjligen vem som frågar. Jag tycker inte alltid att det är alldeles enkelt och alldeles roligt. Jag är glad för Joels drivkraft, beslutsamhet och viljestyrka, och jag kan till viss del förstå hans behov av att få leva det livet. Jag står rätt balanserat på mina egna ben, och mår inte alltför illa av hans frånvaro – men…det finns absolut aspekter av hans uppslukande intresse som jag har det jobbigt med. Jag tycker inte om när det är farligt. Eller länge. Eller svårtillgängligt, så man inte kan få några rapporter. (Som på Denali och med den där spoten de struntade i på slutet, till exempel!) Vi har utarbetat ett system med invecklade regler och möjliga undantagstillstånd, och även om vi pratar lite skämtsamt kring det, så finns det en hel del allvar bakom. Vi måste anpassa oss till varandra – och ingen av oss är direkt viljesvag. Jag är envis, jag också, och kan dessutom ståta med en egenskap Joel inte har: jag har gott minne. Jag vet vad som har sagts. Kanske är det förhandlingarna inför bergsäventyren som är Joels största utmaning?

Så hur hanterar man då att han packar och drar? Det är tudelat, och det är inte lätt och ibland är jag rasande arg. Ett av Joels förslag på lösning är att jag ska ”förlika mig”. Jag har lite svårt för det emellanåt, jag tar det mer över tid. Långsam tillvänjning vid tanken. Jag bjuder ofta på rejält motstånd, allierad med andra av Joels anhöriga, i alla fall vad det gäller de längre utflykterna. Jag motsätter mig inte de små turerna, till exempel till Skottland eller Alperna. Dessutom är jag ju stolt över den här mannen. Ibland är han lite knasig, men han gör något få andra gör. Han följer sina drömmar. Han strävar medvetet mot sina mål. Han gör någonting med sitt liv och låter inte bara dagarna passera. Men han behöver definitivt ett sänke som gör att han inte svävar iväg alltför mycket. Ett ankare. Och någon som bloggar åt honom. Och om inte annat, så ser jag ju verkligen fram emot att han kommer hem igen.

Mot nya höjder!
                      /Kristina


Kommentarer
Postat av: Två yxor

Det kan inte vara lätt att dela sin karl med en annan. Jag kan ju skriva utifrån min horisont, jag och Joel har ju samma flickvän, moder natur. Fast vi dyrkar henne på lite olika sätt.

Utan henne skulle livet inte vara det samma. Hon skulle fattas mig så det skär som knivar i bröstet (som Mattis sa). Utan mina "kayak-abouts" skulle jag klättra på väggarna. Och jag tror nog Joel känner ungefär detsamma med bergen. Om han inte får göra sina turer och utmana sig mot nya höjder, kommer du få en karl som inte var han du lärde känna. Så på den punkten lär du få "förlika dig". Men hur gör man det när målet är inställt på 7000+ möh? Lättare sagt än gjort.



Själv är jag ju delvis jävig, men om jag skulle ge ett råd är det att lära känna Joel i utemiljön. Som jag lärt känna Joel under två år är det en man som inte bara kör iväg på chans. Här tänks efter både en och flera gånger och detaljer lämnas inte åt slumpen. Till det ett bra säkerhetstänk och en omtanke om sina medklättrare. En man inte tvekar att knyta in sig med och tro mig jag har mött åtskilliga jag aldrig skulle ge det förtroendet. Jag tror en stor del av oron skulle lätta ju mer du lär känna den delen av Joel. Well, det betyder inte att du skulle behöva bli alpinist, men kanske en liten smak av vad det innebär. En liten tripp till Alperna och kanske upp på en vandringstopp. Ju mer man vet, desto lättare att förlika sig.



Visst är klättersporten farlig, precis som min paddling. Som inbitna entusiaster gör vi saker som få klarar av och är totalt livsfarligt för oerfarna. Det är inget att sticka under stol med. Men de flesta som skadas och omkommer är inte de inbitna entusiasterna (fast det givetvis händer), utan de dåligt förberedda. De som sett något häftigt reseprogram och tror att det bara är att dra ut. När de sedan dör blir det en "klättringsolycka", trots att de knappt kunde slå en dubbel åtta. Därmed verkar faktiskt sporten farligare än den egentligen är. Och media gillar förfrysta tår och hemska historier. Jag kan intyga att Joel är den diametrala motsatsen. Under en alptur skulle skillnaden bli tydlig.

2011-02-03 @ 21:34:26
URL: http://villut.se
Postat av: Kristina

Jo, vi siktar mot Zermatt framåt hösten. Om han kommer ner från sina 7 000+ toppar skapligt välbehållen. Jag vet ju det där, jag vet att han är metodisk, skicklig, väl förberedd och noggrann, på gränsen till revisorsaktig - men ibland är det....ja, svårt. Jag kan ju tycka att 7000+ är lite väl mycket att hantera.



Undrar om det är jag eller Joel som ska tacka för stödet?!? ;)Oavsett så ser vi fram emot en lagom spännande sportlovstur!

2011-02-03 @ 22:30:43
Postat av: Joel

Jag tycker verkligen om er båda :)

2011-02-03 @ 23:28:02
Postat av: Jan-Eric

Hej Kristina Vore tacksam om du kunde gå in i kodmallarna och kopiera era koderoch skicka på mail till mig kanske jag kan få in olika kategorier i min blogg. Ligger just nu i sängen och lyssnar på Radio Dalarna bäst mail är janerichagberg@hotmail.com men skolmailen går bra. Väntar på nästa rapport från Joel och på operationen förståss men tiden går fort med bloggandet det är ju skitkul Kram Jan-Eric

2011-07-11 @ 07:18:21
URL: http://hjarntumorresan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0